Publicerad 1985   Lämna synpunkter
SPRUT sprɯ4t, sbst.3, n. (Didring Malm 2: 62 (1915) osv.) l. r. l. m. (Hülphers Ångermanl. 138 (1900: skumspruten, sg. best.) osv.); best. -et resp. -en; pl. = (Hülphers Ångermanl. 139 (1900: skumsprut) osv.) resp. -ar.
Etymologi
[jfr d. sprud (best. -et l. -en), nor. dial. sprut, m., framsprutande ström; till SPRUTA, v. — Jfr SPRUTIG]
1) om det att ngt (särsk. vatten l. snö) sprutar upp, sprutande; äv. konkretare, om enskild omgång av sprutande. När han kom uppåt backen, susade en lapp förbi på skidor och skar tvärs över landsvägen i ett sprut av snö. Didring Malm 2: 62 (1915). SvKulturb. 3—4: 138 (1930). jfr SJÖ-, SKUM-, VATTEN-SPRUT.
2) konkret.
a) metall. vid svetsning: metalliskt material från elektrod som sprutar upp o. faller utanför svetsen. SvetsteknOrdl. 32 (1951). Plåten på bägge sidor om strängen blir fri från stänk och sprut. UddehBehandlRostfrStål 39 (1958).
b) (†; jfr dock SPRUT-KANNA) pip l. stril (på kanna o. d.) l. munstycke (på pump). 1 watten Kanna med sprut. ÅgerupArk. Bouppt. 1743. Palmstedt Res. 171 (1780; på pump). jfr VATTEN-SPRUT.
Ssgr: (2 b) SPRUT-KANNA, se spruta, v. ssgr.
(2 a) -MÄNGD. metall. om mängd av sprut som uppkommer vid svetsning. UddehBehandlRostfrStål 40 (1967).
(2 b) -PANNA. (†) panna med pip. BoupptSthm 6/11 1658.

 

Spalt S 10176 band 29, 1985

Webbansvarig