| Publicerad 1985 | Lämna synpunkter |
SPRINGARE spriŋ3are2, om person m.//(ig.), om djur m. l. r., om sak r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. = (HSH 37: 60 (1548: Springerne, pl. best.), Linc. D 4 a (1640) osv.) ((†) springrar Adlerbeth Ov. 31 (1818: springrarne, pl. best.)).
Anm. I nedanstående språkprov förekommer den numera obrukliga formen springer, sbst.2, använt om dräng (sannol. anspelande på dennes uppgift att springa ärenden (jfr II 2)) ss. (skämtsamt) binamn l. egennamn. Fru von Grossen häftigt ringer, / Ropar på pigorna, på sin dräng; / Säger til honom: Ack kära Springer! / Laga at Kusken, / Den drumliga slusken, / Skyndar sig i fullt fläng. Lenngren (SVS) 1: 415 (1792).
I. motsv. SPRINGA, v. I, om ngn l. ngt som gör språng l. hoppar, samt i anv. anslutande sig härtill.
1) (†) person som gör språng l. hoppar l. som under utförande av språng l. hopp gör konststycken l. dansar o. d. på marken l. på lina o. d., särsk. liktydigt med: (luft)akrobat l. lindansare. En Blywicht eller Stång som Springare och Dantzare haffua vthi handen. Linc. D 4 a (1640). De dansande ägde både vighet och styrka, men de voro springare. Deras halsbrytande luftsprång uppväckte det livligaste bifall. MoB 5: 43 (1783). (Sv.) Springare .. (lat.) saltator. Lindfors (1824). — jfr LUFT-SPRINGARE.
2) [eg. specialfall av 1] (†) motsv. SPRINGA, v. I 1 a: anhängare av extatisk folklig väckelserörelse till vars kännetecknande drag hörde utförande av danssprång vid sammankomsterna, hoppare; anträffat bl. i ssgn SPRINGARE-SEKT.
3) (†) motsv. SPRINGA, v. I 1 a, om munter l. glättig ung man som det (av livsglädje) rycker l. spritter i l. som är livlig l. yster. Nordforss (1805).
4) (numera knappast br.) häst som utför l. övats i att utföra hopp (under löpning), hoppningshäst l. hoppare. Dähnert (1784). En och samma hästs fallenhet, lust och afvägning är ombytelig för dagen, ja under sjelfva Sprången. Häraf kan slutas till det större värde en säker Springare äger. Ehrengranat HästRör. 93 (1818). (Sv.) springare .. (fr.) sauteur. Schulthess (1885).
a) [sv. dial. springare; jfr motsv. anv. av t., dan. o. nor. springer] makrillfisken Thunnus thynnus Lin., tonfisk (som vid lektiden uppehåller sig i de övre vattenlagren o. ibland hoppar upp över ytan)? Springare kallades et slags stora fiskar som wiste sina ryggfenor öfwer watnet wid skeppet om aftonen. Osbeck Resa 70 (1751, 1757); jfr: Troligen är det .. jättarna bland makrillfiskarna, som i trakten af Kanarieöarna ses från fartyget, visande sina ryggfenor ofvan vattnet. Osbeck kallar dem springare och säger dem vara fiskar, skilda från de springare, som senare mötas och som äro tumlare. FoFl. 1917, s. 246.
b) havsfisken Trichiurus lepturus Lin. (som rör sig med stor snabbhet o. ibland hoppar högt upp över vattnet, så att den kan hamna i båtar), värjfisk. Retzius Djurr. 70 (1772). Springare .. (dvs.) Fisk af slägtet Trichiurus. Weste FörslSAOB (c. 1817). Meurman (1847).
6) motsv. SPRINGA, v. I 1, II 1 q α, = spring-val; numera bl. (i sjömanskretsar l. i vissa trakter samt i vitter stil) dels om Phocaena phocaena Lin., (vanlig) tumlare, dels (o. i sht) om Delphinus delphis Lin., (äkta) delfin; jfr LÖPARE 1 b β. Forsius Phys. 153 (1611; om späckhuggare). (Vid sträng kyla går sillen på djupet) på Fjärdar, som äro mycket djupa, hvaräst den kan stå i ro både för Fiskare och Fiskar, i synnerhet för Hvalfiskar och Springare. VetAH 1770, s. 162. När (sill-)stimmorne voro mycket stora, beledsagades de af Skjälar, Tumlare, Springare och äfven Hvalar. Därs. 1817, s. 38. Alla smärre spetsnosade Delfiner långs Skandinaviens kuster kallas Springare. Nilsson Fauna 1: 594 (1847). Stenfelt (1920; om tumlare). I sydligare hav uppträda i stora flockar delfinerna, av vilka springaren .. som blir obetydligt större än tumlaren, är vida känd. Eriksson HavLiv. 285 (1926). En flock springare göra oss sällskap ut över vattenvidden, tumla kring stäven med blixtsnabba och eleganta kast. Barthel Sill 108 (1929). BraBöckLex. (1981; om D. delphis).
7) zool. ss. senare ssgsled, i benämningar l. namn på djur med ben (se BEN, sbst.1 II 1), som äger (god l. stor) förmåga att göra språng l. hoppa l. att förflytta sig språngvis l. hoppande; jfr KLIPP-, LUFT-, SAND-SPRINGARE.
C. om sak.
8) [jfr 4 (, II 6); pjäsen har ett hästhuvud ss. kännemärke] spelt. om den pjäs i schack som äger att gå två rutor framåt l. bakåt l. åt sidan o. därefter en i sidled o. som därvid (ss. den enda pjäsen i spelet) har rätt att hoppa över egen (egna) l. fientlig(a) pjäs(er), häst. Schultze Ordb. 4814 (c. 1755). Springarne, af somliga spelare äfven kallade hästarne, igenkännas på sina hästhufvuden. Wilson Spelb. 9 (1888). En löpare (kan) ställa en springare patt, en sak som springaren ej förmår. Carlén Capablanca Schack 101 (1937). — jfr DAM-, KUNGS-SPRINGARE.
A. om person.
1) (numera bl. mera tillf.) motsv. SPRINGA, v. II 1, om person som springer l. har (god) förmåga att springa, löpare (se d. o. 1). Schultze Ordb. 4814 (c. 1755). (Förföljaren) var .. ovanligt snabbfotad, så att han vann på Runeberg, oaktadt äfven han var en stark springare. Strömborg Runebg 1: 69 (1880). En kapplöpning till fot mellan springare af stort ”verldsrykte”. TIdr. 1882, s. 64. Henrik V .. (i Engl.) var en mycket skicklig springare och hade öfvat alla sina hofmän i samma ädla sport. IdrB 3: 11 (1907). En god hoppare men som springare ingen mästare. Östergren (1944). — särsk. [analogiskt bildad kompositionsform på -ar(e); jfr Alfvegren R-genitiv 149 ff. (1958)] motsv. SPRINGA, v. II 1 f, ss. förled i ssg betecknande dans, angivande att denna dansas med springsteg (se d. o. 2).
2) (†) motsv. SPRINGA, v. II (1,) 2, = LÖPARE 2. HSH 37: 60 (1548). Strax slog han åt Joen springere m(e)dh en spansbila. VadstÄTb. 105 (1585).
3) (†) motsv. SPRINGA, v. II 1 n, om person som (ivrigt l. beskäftigt o. d.) (springer o.) berättar om ngt l. skvallrar o. d. Sahlstedt (1773). Weste FörslSAOB (c. 1817; angivet ss. familjärt).
4) (numera bl. tillf.) motsv. SPRINGA, v. II 2, förr äv. oeg. l. bildl., om mansperson som flänger l. flackar omkring l. kommer o. går l. flyttar o. far l. saknar fast uppehållsort o. d. Nordforss (1805; oeg. l. bildl.). SvTyHlex. (1851).
5) (numera föga br.) motsv. SPRINGA, v. II 2, om person som (springer o.) gör sig till l. ställer sig in l. fjäskar o. d. (för att vinna fördel l. popularitet o. d.); äv. om (beskäftig l. inställsam) matfriare l. snyltgäst. Till alla fjäskars och springares förtret är numera den författning vidtagen, att kyrkodörrarna stängas under predikan och bönerne. ZTopelius (1843) hos Vasenius Top. 3: 102. Så skall den här Mossen börja springa här igen, liksom en inte hade springare nog förut till smulorna. Carlén Köpm. 1: 83 (1860). Om hvar och en griper in där han känner sig kunna gagna, så skall det egna initiativet frigöra medborgarne dels från beroende af ”ledare” och ”springare”, dels från lusten att smäda och demonstrera. Vasenius Samkänsl. 97 (1901).
B. om djur.
6) (numera i sht i vitter stil) motsv. SPRINGA, v. II 1: häst som löper l. övats i att löpa snabbt (o. med stil); i sht förr liktydigt med: travhäst l. travare; äv. (o. numera företrädesvis) allmännare, om ridhäst. Brasck FörlSon. F 2 b (1645). Springare .. (dvs.) En häst som löper väl och fort. Schultze Ordb. 4814 (c. 1755). Skjutsbondgubben .. hade släppt tömmarne allt för slaka, så att .. springarne togo till galopp och började skena. Almqvist Går an 115 (1839). Det ryktbara amerikanska trafvarstoet ”Polly”, som .. i Moskva .. tog stora priset från Rysslands förnämsta springare. 2UB 4: 267 (1899). Till traftäflan .. hade mången hästkarl med sina springare infunnit sig. IdrFinl. 3: 59 (1906). Spännen för hästarna och bestigen springarna. Jer. 46: 4 (Bib. 1917). — jfr SNED-SPRINGARE.
7) motsv. SPRINGA, v. II 1, om (med springben (se d. o. 2) utrustad) insekt som äger (god l. stor) förmåga att springa (förr äv. speciellare, om harkrank); numera nästan bl. (föga br.) ss. senare led i ssgr, liktydigt med: -löpare (se LÖPARE 1 b α). Tigerbaggar, Cicindelæ, äfven så rofgirige som snälle springare och flygare. Fischerström Mäl. 208 (1785). (Sv.) Springare .. (t.) eine Art Schnake mit langen Füszen .. (fr.) tipule .. (eng.) gnat, tipula. ÖoL (1852). Nymferna (hos stinkflyn) äro tämligen stillasittande, men imagines äro mycket rörliga springare och flygare. Trägårdh Skogsins. 211 (1914). — jfr JORD-, VATTEN-SPRINGARE.
C. om sak.
8) [eg. bildl. anv. av 1, 6] (i vitter stil) motsv. SPRINGA, v. II 1 q ζ, om ngt tidligt (som snabbt förrinner). Lyckans minuter äro snabbfotade springare. Branner PojkSib. 240 (1940).
9) [eg. bildl. anv. av 6; jfr RYTTARE 3 b β] (numera bl. mer l. mindre skämts., i sht i vitter stil) om cykel (se CYKEL, sbst.2). Östberg Vel. 27 (1894). Se 1959, nr 15, s. 16.
10) (i vard. l. slangfärgat spr., i vissa kretsar) i överförd anv., om sup (som tas i springande fart l. hastigt). Traskaren (dvs. langarens medhjälpare vid olovlig rusdrycksförsäljning) får .. ett par kronor för varje flaska .. Somliga föredrar dock en ”springare” eller färdsup. KvällsP 1964, nr 167, s. 7.
III. [analogiskt bildad kompositionsform på -ar(e); jfr Alfvegren R-genitiv 149 ff. (1958)] motsv. SPRINGA, v. I 3 e β, III, ss. förled i ssg betecknande skepp, angivande att detta springer l. sprängs l. skall springa l. sprängas i luften; i ssgn SPRINGARE-SKEPP.
(I 4) -DRESSYR. (-are-) (†) dressyr (av det slag) som ”springare” underkastas, språngdressyr. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 76 (1836). Därs. II. 2: 51. —
(I 8) -GAMBIT. spelt. i schack: gambit varvid den bonde som vid spelets början står på rutan framför en springare ställes i pris. Wilson Spelb. 37 (1888). —
(I 4) -GRIMMA. (-are-) (†) språnggrimma; jfr spring-grimma 1. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 47 (1836). —
(I 8) -OFFER. spelt. i schack, om springares offrande (dvs. överlämnande åt motståndare till att slås ut o. plockas bort från spelet). Wigforss Schack 56 (1923). —
(I 4) -SADEL. (-are-) (†) skolsadel med (för ryttarens stadga erforderliga) extra stora kåpor (se kåpa 2 f) använd l. avsedd att användas på häst vid språngdressyr. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 36 (1836). —
(I 2) -SEKT. (-are-) (†) sekt av ”springare”, hopparsekt. ENervander (1892) hos Cygnæus 11: 20 (i S:t Petersburg). —
(III) -SKEPP. (-are-) (†) om fartyg (ofta uttjänt örlogsskepp) som (fyllt med brännbart o. explosivt material) förr manövrerades in bland fientliga örlogsfartyg l. dyl. o. där bringades att flyga i luften i syfte att samtidigt spränga l. sätta eld på de fientliga fartygen o. sprida förvirring bland folket ombord på dessa; jfr brännare 2. VFl. 1915, s. 104 (1692). —
(I 8) -SPEL. spelt. i schack, om (spel utifrån) spelöppning med springare; ofta i uttr. utgörande benämning på visst slags sådan spelöppning (resp. sådant spel). NIllT 1865, s. 128. Franskt eller Philidors springarspel. Wilson Spelb. 34 (1888). Spanskt parti (Ruy Lopes’ springarspel). SmåSpelb. 11: 14 (1914). —
(I 4) -SPRÅNG. (-are-) (†) om (av ”springare” utfört) skolsprång. Ehrengranat HästRör. 93 (1818). Anrep Ridsk. 175 (1862). —
(II 1 slutet) -VALS. (-are-) (föga br.) springvals (se d. o. 2). SvLåtar Värml. 193 (1930). Därs. Dalsl. 18 (1931).
Spalt S 10123 band 29, 1985