Publicerad 1985   Lämna synpunkter
SPIT, sbst.3 o. prep.; ss. sbst. n.
Ordformer
(spiit (-iith, -ijt) 1523—1541. spiitt 1544. spit 1622—1749. spitt 1622)
Etymologi
[fsv. spit, sv. dial. spit; liksom nor. dial. spit av mlt. spīt, äv. prep., motsv. mnl. spijt (nl. spijt), feng. spit(e) (eng. spite); eg. kortform för ffr. despit (fr. dépit), varav mnl. despijt, eng. despite, äv. prep.; av lat. despectus (se DESPEKT). — Jfr SPITA, v.2, SPYDIG]
(†)
I. sbst.: spe l. skymf l. förargelse l. förtret o. d.; jfr DESPEKT. Huad wij tiig .. rådde, giorde wijg for tiit betzste skul, på thet tw icke skulle .. bliffue liggendis (i Viborg), huar man tiil spott spiit och hånhett. G1R 11: 198 (1536). Lind (1749).
II. prep.: trots, i trots av. G1R 1: 161 (1523). Iagh .. sköth spit dem alla (dvs. de andra skyttarna) denn hvita Båcken för dem sin koss att knall och fall blef ett. ChHorn (1663) i HSH 28: 358.
Ssg (till I): SPIT-ORD. [sv. dial. spitord] (†) speord, stickord o. d. Lind (1749).
Avledn. (till I): SPITISK, adj. [av mlt. spītisch] (†) hånfull, spefull. AOxenstierna Bref 4: 345 (1647; om ord).

 

Spalt S 9841 band 29, 1985

Webbansvarig