Publicerad 1985   Lämna synpunkter
SPIRITUAL spir1itɯa4l l. spi1-, äv. -ua4l, sbst., m.//ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr nor., t. o. eng. spiritual, fr. spirituel; ytterst av lat. spiritualis, andlig (se SPIRITUELL)]
1) kyrkohist. om franciskanmunk (l. -nunna) representerande en (i avs. på askes, fattigdom o. d.) strängare gren inom sin orden, observant (se OBSERVANT, sbst.); jfr SPIRITUALIST 2. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 2: 363 (1835). I den inre motsättningen inom franciskanorden inblandade .. (påven Nikolaus III) på ett olyckligt sätt påfvedömet genom bullan ”Exiit qui seminat” 1279, som dref spiritualerna till öppen kamp. 2NF 19: 1000 (1913). (Franciskanordens historia under senmedeltiden) handlar .. (bl. a.) om inre strider mellan en slappare riktning, konventualerna, .. och en strängare riktning, observanterna el. spiritualerna, .. som höllo fast vid stiftarens ursprungliga tankar och hans testamente. 2SvUppslB 10: 232 (1948). ”Spiritualerna” med deras stränga askes. KatOrdnKlost. 116 (1964).
2) (numera föga br.) medlem av en panteistisk antinomistisk riktning under reformationstiden som först uppträdde i Nederländerna o. därifrån spred sig till Frankrike o. Schweiz, spiritualist (se d. o. 1). NF 9: 1208 (1885). 2NF 16: 356 (1911).
3) (om katolska förh.) andlig ledare dels för studerande munkar i kloster, dels för prästkandidater vid prästseminarium. Spiritualer kallas de särskilda uppsyningsmännen öfver lärjungarnas gudsfruktan och seder i de Katholska Biskoparnas Prest-Seminarier, hvilka leda Andaktsöfningarna i dessa anstalter. ConvLex. (1838). 2SvUppslB (1953).

 

Spalt S 9793 band 29, 1985

Webbansvarig