Publicerad 1984   Lämna synpunkter
SPICKA spik3a2, v.1, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SPEKA spe3ka2, v.2 -ade ((†) p. pf. spekt Dalin Hist. 1: 279 (1747)). vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(spek- 1747 osv. spick- 1805 osv.)
Etymologi
[sv. dial. spika, spega; jfr d. spege, nor. dial. spika (jfr äv. nisl. speikja); sannol. till en i avljudsförh. till fvn. spík, f., träflisa (se SPIK, sbst.1), stående nominalstam (som möjl. äv. föreligger i fvn. spiki, mes (se SPICKE, sbst.1), o. (delvis) i SPICKE-), o. eg. med bet.: göra (torr o.) smal som en träflisa. — Jfr SPEK, sbst.1, SPEKE, sbst.1, SPICKE, sbst.2, SPICKE-]
1) salta in (o. torka l. röka) l. torka l. röka (fisk, kött o. d. som skall ätas rå(tt) utan ytterligare tillagning); numera bl.: salta (in) l. röka (fisk, kött o. d.). Man nögde sig (i Norden förr) med mycket enfaldig Spis, med hafre-bröd, torr fisk, rökt och spekt kött. Dalin Hist. 1: 279 (1747). (Sv.) Spicka .. (Fr.) Saler. Nordforss (1805). Spicka .. (dvs.) Salta och torka l. röka. Sundén (1891). Harlock (1944).
2) [jfr motsv. anv. av sv. dial. (Skåne, Hall.) spega, eg.: gm rensning göra (salt sill) till maträtten spicken sill] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) taga inälvor, skinn o. ben av (salt sill), rensa (salt sill). Wranér HolgerSkrädd. 89 (1885). Krakow låg på uthustaket, knöt sina vidjor och .. förde .. ögonspråk med bagarens äldsta dotter som stod i köksfönstret och spickade sill. Nilsson Bokh. 107 (1937).

 

Spalt S 9624 band 29, 1984

Webbansvarig