Publicerad 1984   Lämna synpunkter
SPETSFUND, förr äv. SPITSFUND l. SPISSFUND, r. l. m. l. f.; pl. -er (Serenius, Atterbom).
Ordformer
(spets- (-tz-) 1741—1849. spis- 1691. spits- (-tz-) 1734—1794)
Etymologi
[sannol. av t. spitzfund, av spitz, slug, skarpsinnig o. d. (se SPETS, adj.), o. fund (se FUND, sbst.1). — Jfr SPETSFUNDLIGEN]
(†)
1) spetsfundigt (se SPETSFUNDIG 1) resonemang l. yttrande, spetsfundighet. (Eng.) To cavil .. (sv.) bruka spitsfunder i argumenterande. Serenius F 2 a (1734). Snillets funder, såsom påfund, spitsfund, illfund. Thorild (SVS) 4: 85 (1794). Atterbom Siare 5: 214 (1849).
2) illistighet, listiga ränker o. d.; jfr SPETSFUNDIG 5. Där bor ett stilla Folk .. / Et Folk som än äi lärt med Ränker at gå om: / Ty sällan någon där til Howa löstat rida / Där enom Ränkor nog ok Spisfund plägar bida. Dahlstierna (SVS) 45 (1691).

 

Spalt S 9596 band 29, 1984

Webbansvarig