Publicerad 1982   Lämna synpunkter
SONATIN sonati4n l. sω-, r. l. f.; best. -en; pl. -er; förr äv. SONATINA, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(-in 1917 osv. -ina 1845—1904. -ine 1842—1878. -inen, sg. best. 1889 osv.)
Etymologi
[jfr t. sonatine, eng. sonatina, fr. sonatine; av it. sonatina, diminutivbildn. till sonata (se SONAT)]
mus. kort, vanl. två- l. tresatsig, sonat med enkel struktur (ofta skriven för pedagogiskt bruk). Drake Gollmick 125 (1842). I sonatinen och den mindre utvecklade sonaten inskränker sig .. modulationspartiet till en obetydlighet, eller försvinner helt och hållet. Wegelius Musikl. 2: 142 (1889). Tonkonst. (1957).
Ssgr (mus.): SONATIN-FORM. form av instrumentalkomposition som sonatin utgör. Wegelius Musikl. 2: 149 (1889). —
-SVIT. opus utgörande en följd av sammanhängande sonatiner. UNT 1930, nr 10574, s. 1.

 

Spalt S 8866 band 29, 1982

Webbansvarig