Publicerad 1981   Lämna synpunkter
SNÄRJE snær3je2, sbst.1, n.; best. -et; pl. -en; l. SNÄRJ snær4j, sbst.2, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(snärj 1915 osv. snärje 1896 osv. snärjet, sg. best. 1895 osv.)
Etymologi
[sv. dial. snärj, snärje; till SNÄRJA, v. — Jfr SNÄRJIG]
(i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) snårig l. snärjande vegetation, snår (se SNÅR, sbst.1), kratt; äv. om ngt som bildar ett virrvarr l. sammelsurium; äv. mer l. mindre bildl. Kléen Vildv. 6 (1895). Genom sluttningens täta blommande hasslar / lyser hafvet vårligt mörkblått. / Inne i snärjena / slår vårdoften mot mig. Ekelund Syn. 29 (1901). Swedenborg såg fortfarande ingen gädda bland allt snärjet, som växte på botten. Schiller DrMargNyck. 166 (1930). Vi har levat för mycket på tankar och har fastnat i våra önskningars snärje. LD 1960, nr 293, s. 5. — jfr NYPON-SNÄRJE.
Ssg (i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat): A (äv. att hänföra till snärja, v.): SNÄRJ-SNÅR. (snärj- 1913. snärjes- 1912) snärje, snår. Grebst 1År 24 (1912).
B: SNÄRJES-SNÅR, se A.

 

Spalt S 8340 band 28, 1981

Webbansvarig