| Publicerad 1980 | Lämna synpunkter |
SNURR snur4, sbst.2, förr äv. SNORR, sbst.3, n.; best. -et.
1) (utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera bl. mera tillf.) motsv. SNURRA, v. I 1: (monotont) surr l. (dovt) brummande o. d.; särsk. motsv. SNURRA, v. 1 a: spinnande. (Sv.) Snurr .. (t.) Schnurren. SvTyHlex. (1851). Schulthess (1885; om katts spinnande). (Sv.) Snurr .. (t.) Brummen, Summen. Auerbach (1913).
2) (†) motsv. SNURRA, v. I 2: knorr l. knot o. d. Yttermera (dvs. jämte andra klagomål) förmärckte iagh aff eder thetta Murr och Snurr at K. Göstaff war förmycket Strängh. Phrygius Föret. 34 (1620).
3) motsv. SNURRA, v. I 3: snurrande; äv. oeg. l. bildl. (Ångaren) Kaiser gick vidare, skälfvande i skrofvet af turbinernas svindlande snurr. Mattsson LycklÖ 23 (1907). Ett par år efteråt drog ett broderdråp den allmänna samtalstungan i livligt snurr. Rydin Minn. 79 (1929). Så fanns det andra (klasser), där man arbetade som i bomull; inget motstånd, idel glada ansikten, men bara snurr och karusell timme efter timme utan möjlighet att få ordentligt tag på någon punkt. Swensson Willén 84 (1937). En spinnrocks snurr. IllSvOrdb. (1955).
Spalt S 8214 band 28, 1980