Publicerad 1980   Lämna synpunkter
SNULTRA snul3tra2, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SNYLTRA snyl3tra2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(snultra 1837 osv. snyltra 1772—1891)
Etymologi
[sv. dial. snultra, äv.: snyltgäst, snyltra; jfr äv. nor. dial. snultra, person som snusar o. snyltar överallt; formen snultra sannol. till sv. dial. snultra, snika, snylta, motsv. nor. dial. snultra, snylta, avledn. av det verb som föreligger i sv. dial. snulta, snylta, avledn. av det verb som föreligger i sv. dial. snulla, snörvla, vädra, sannol. rotbesläktat med bl. a. SNUSA, SNUT, sbst., SNUVA, v.2; formen snyltra är sannol. ombildning av snultra med anslutning till SNYLTA, sbst.2, l. till det synonyma fisknamnet GYLTA, sbst.1; anledningen till benämningen torde vara fiskens skicklighet att stjäla agnet från kroken utan att fastna; se Kornhall SydsvFiskn. 169 f. (1968)]
zool. om fisk av familjen Labridæ, läppfisk. Retzius Djurr. 74 (1772). Snultrorna utgöra typen för en egen familj inom de taggfeniga fiskarnes afdelning, som efter dem benämnes läppfiskar (Labroidei). SkandFisk. 42 (1837). Scheutz NatH 146 (1843; om Coris julus Lin., junkergirella). Kolthoff DjurL 615 (1901; om Ctenolabrus rupestris Lin., stensnultra). Alla snultror ha täml. långsträckt, fr. sidorna kraftigt sammantryckt kropp o. en enda, lång ryggfena med mer än tolv taggstrålar, framtill o. mjukstrålar baktill. SvFiskelex. (1955). — jfr BERG-, BLÅ-, GRÄS-, SKÄR-, STEN-SNULTRA o. BERG-, BLÅ-SNYLTRA.
Ssgr.: SNULTRE-ART. zool. jfr art 8 a α. SkandFisk. 164 (1842). —
-FISK. i sht zool. fisk hörande till familjen Labridæ, läppfisk; i pl. äv. om denna familj. SvUppslB (1935; i pl., om familjen). VästkFiske 48 (1952). —
-SLÄKTE(T). zool. släkte hörande till fiskfamiljen Labridæ, läppfiskar; förr äv. om denna familj. SkandFisk. 11 (1836). 1Brehm III. 1: 256 (1876). 2SvUppslB (1953).

 

Spalt S 8211 band 28, 1980

Webbansvarig