Publicerad 1979   Lämna synpunkter
SMICKER smik4er, förr äv. SMECKER l. SMEKER, sbst.2, n. (OPetri 1: 20 (1526) osv.) ((†) r. l. m. l. f. Hiärne 2Hskr. 156 (c. 1715)); best. smickret; pl. (numera bl. tillf.) = (AAAngermannus FörsprKyrkiost. A 3 a (1587: Hoffsmeker), Bildstein Dusch MoralBref 1: 50 (1797; klandrat i JournSvL 1798, s. 334)).
Ordformer
(-eck- 15411747. -ek- 15261729 (: smekerachtig). -ick- (-ich-, -ikk-) 1536 osv. -ik- 1560 (: smikerachtige, pl. obest.)c. 1755. -uck- 1557 (: smuckerachtige, pl. obest.). -äck- 1617 (: smäckerfulla). -er 1526 osv. -r i avledn. o. ssg 1598 (: smickrachtige, pl.), 1681 (: Smikrfulla, pl.)1745 (: smickrachtig))
Etymologi
[fsv. smiker, smyker; jfr d. smiger; till SMICKRA; formen med u (liksom med y i fsv.) beror sannol. på labialisering (gm föregående m)]
motsv. SMICKRA I 1.
1) (†) smeksamhet, förledande l. inställsam vänlighet. (På våren) äret lätt att understå; / Hwad hälst Naturen syftar på, / Med sådant Spel och smicker. Frese VerldslD 57 (1717, 1726).
2) smickrande; äv. konkret(are), om smickrande ord l. tal; dels med positiv innebörd (särsk. om vänligt smickrande ord utgörande artighet l. komplimang), dels (o. i sht) med negativ innebörd (särsk. om inställsamt l. falskt smickrande ord l. tal); äv. dels mer l. mindre klart personifierat, dels mer l. mindre bildl. Han är svag för smicker. Hon tyckte om hans smicker, som aldrig var plumpt l. inställsamt. OPetri 1: 20 (1526). Salig Herr Biskop Serenius .. war orörlig för hat och förföljelse, obeweklig af smicker och penningar. Wallquist EcclSaml. 1—4: 137 (1788). Lögnen, Sveket och Smickret hviska; men Sanningen har stark lunga. Kellgren (SVS) 5: 607 (1792). Dig (dvs. Sveriges folk) söfver Smickrets röst: hör Sanningens en gång. Tegnér (TegnS) 2: 50 (1811). När det guld är slut som köpte smickret, / Då täpps den mun som andats detta smicker! Hagberg Shaksp. 7: 40 (1849). Du unga mö, som gläds ännu / Åt smicker utan ända: / En gång var gumman ung som du / Och lika skön kanhända. BEMalmström 6: 288 (1855). Smicker .. (dvs.) Vänliga loford, artigheter. Sundén (1891). Den pension, som .. (Schröderheim) med så mycket smicker sökt köpa, hade uteblivit. Schück i 3SAH LII. 2: 690 (1941). — jfr HOV-, SJÄLV-SMICKER. särsk.
a) i ordspr. l. ordspråksliknande talesätt (jfr b). Smicker lockar älskog. Grubb 735 (1665). Smicker är en söt mat för den som gitter äta den. Holm Ordspr. 298 (1964).
b) i det numera bl. i ordspr. (jfr a) nyttjade uttr. (icke) ta l. l. ge smicker för smör o. d., betecknande att ngn (icke) (låter sig) bedras resp. bedrar gm smicker. (Vi) råde .. tiig .. attu icke .. lather tiig forföre med godh ordh, eller tager szmicker for szmör. G1R 11: 121 (1536). (Danskarna) Gåffue sigh offta i handell medh .. (svenskarna), låtandes them få smicker för smör. Svart G1 83 (1561). Wij wele sådantt Cammerrådh inthett hafwe, som tager smicker för Smör. SUFinlH 2: 334 (1607). Til hofwa giffz offta smicker för Smör. Grubb 806 (1665). Mycken smicker, litet smör. Hiärne 2Hskr. 156 (c. 1715). Man skall inte giva smicker för smör. Östergren (1941). Man ger ofta smicker för smör. Holm Ordspr. 298 (1964).
Ssgr (till 2. Anm. De flesta av nedan anförda ssgr kan äv. hänföras till smickra; jfr äv. de under d. o. uppförda ssgrna): SMICKER-BERÖM. beröm bestående av l. innehållande smicker. Rydelius Förn. 185 (1722, 1737).
-BETONAD, p. adj. som kännetecknas l. utmärks l. präglas av l. erinrar l. påminner om smicker. Beijer BritaGrossh. 253 (1940; om artighet).
-BLANDAD, p. adj. blandad med smicker. JGOxenstierna 5: 59 (c. 1817; om hot).
-DOFTANDE, p. adj. (i sht i vitter stil) Crusenstolpe CJ III. 1: 86 (1846; om ordalag).
-FRI. fri från l. saknande smicker; jfr -lös. JGOxenstierna 2: 34 (1796, 1806; om sång).
-FULL. [fsv. smikerfulder]
1) full av smicker, smickerfylld, smickersam (se d. o. 1). RA II. 2: 259 (1617; om brev).
2) (†) smickrande (se smickra I 6 a), hedrande, angenäm. SvMerc. 6: 105 (1760). Emottag, Min Bror, försäkran om dens ömma tillgifvenhet, som .. af all den lycka honom kan hända, anser den at äga Min Brors vänskap för den smickerfullaste. Leopold (SVS) II. 1: 110 (1779). Det smickerfulla pris! som endast mägtigt är / At höja snillets flygt och mätta des begär. Gyllenborg Skald. 52 (1798).
3) [jfr smickra I 6 a] (†) om hopp: uppmuntrande l. livande l. lockande. GFGyllenborg Vitt. 3: 98 (1783, 1797). Weste FörslSAOB (c. 1815).
-FYLLD, p. adj. fylld av smicker. Hillman Palacio Valdés SSulp. 185 (1899; om biljetter).
-HYLLNING. jfr -beröm. Beskow i 2SAH 32: 84 (1859).
-KAPPA. (†) bildl., om smicker tänkt ss. en kappa som skyler ngns rätta jag; jfr kappa, sbst.1 1 c η. Hwad smicker-kappan hölgde, / Det kommer då (dvs. efter döden) för dag. Kolmodin QvSp. 2: 552 (1750).
-KÄRLEK. (†) kärlek till smicker; jfr -sjuka, -törst. Dalin Vitt. 3: 81 (c. 1740).
-LJUV. (numera i sht i vitter stil) jfr -söt. (Schück o.) Warburg LittH 2: 427 (1897; om dikt). Östergren (1941; om ord).
-LÖS. (numera bl. tillf.) smickerfri. Dalin Arg. 1: 4 (1732, 1754; om tjänare).
Avledn.: smickerlöshet, r. l. f. (numera bl. tillf.). Leopold Sleincour 20 (1786).
-SJUK. sjuk efter smicker; jfr sjuk 4. Tavaststjerna Morg. 64 (1884).
-SJUKA. om stark åstundan efter smicker; jfr sjuka, sbst.1 3. Feilitzen Mariakult 131 (1874).
-SKOTT. (†) bildl., om smicker varmed ngn söker vinna ngns ynnest o. d.; jfr skott, sbst.2 2 b α η’. Nordenflycht (SVS) 2: 215 (1746). Dens. QT 1746—47, s. 144.
-SÖT. (numera i sht i vitter stil) om ord o. d.: ”söt” av smicker; äv. om person: smickerfull o. ”söt” i sitt tal; jfr -ljuv. Brenner Dikt. 2: 132 (c. 1700; n. sg., substantiverat). Svedelius Lif 358 (1887; om fraser). Hon var smickersöt och äcklig i uppsynen, gjorde sig till för honom på allt sätt. Nycander Fiskartr. 55 (1911).
-SÖTA. (i vitter stil)
1) [(till -söt) efter mönster av växtnamn med senare leden -söta (sten-söta m.fl.)] om (den ss. symbol för smickret uppfattade) växten fänkål (se d. o. 1). Ophelia (till Konungen.) Här Smickersöta för Er och kattfötter. Bjurbäck BetShaksp. 168 (1820; eng. orig.: fennel).
2) om smickers sötma l. ljuvhet. Svedelius SmSkr. 1: 98 (1868, 1872).
-SÖTING. [till -söt] (tillf.) om smickersöt person. Högberg Vred. 1: 73 (1906).
-TÖRST. (numera bl. i vitter stil) jfr -sjuka. SvLittFT 1834, sp. 684.
Avledn. (Anm. Nedan anförda avledn. kan äv. (ev. i viss bet.) hänföras till smickra): SMICKERAKTELIGEN, adv. (†) till 2: smickersamt (se smickersam 1). Juslenius 213 (1745).
SMICKERAKTIG, adj.
1) (†) till 1, om person: som (gärna) använder sig av förföriskt smek l. förledande vänlighet; äv. övergående i bet.: som visar (ngn) överdriven kärleksfullhet l. omsorg l. undfallenhet; äv. i överförd anv., om ngns sätt o. d.; stundom svårt att skilja från 2. Ach, att the (dvs. kvinnorna) wore alle döda! / Ty the mz sin Smichrachtiga art / Besuika en man alt mz en fart. Asteropherus 10 (1609). Frun war präktig, däjelig, stolt och smickeraktig. Dalin Arg. 1: 159 (1733, 1754).
2) (numera mindre br.) till 2: smickersam (se d. o. 1), smickrande (se smickra I 1, 6 a), insmickrande; dels om person, dels i överförd anv. (i sht om ord l. tal l. ngns tunga l. uppträdande o. d.); stundom svårt att skilja från 1. G1R 27: 279 (1557; om ord). Schroderus Dress. 268 (1610; om tal). Dens. Os. 2: 633 (1635; om biskops tunga). KOF II. 1: 298 (1659; om präster). Möller Kyrkoh. 156 (1774; om uppförande). Björkman (1889).
3) [jfr smickra I 6 a] (†) om hopp o. d.: (på ett falskt l. bedrägligt sätt) uppmuntrande l. livande l. lockande; jfr smickersam 4. Runius (SVS) 3: 118 (1709; om förhoppningar; fr. orig.: espérances flatteuses).
Avledn.: smickeraktighet, r. l. f.
1) (†) till smickeraktig 1, om egenskapen l. förhållandet att vara förföriskt l. förledande smeksam l. vänlig l. att visa (ngn) överdriven kärleksfullhet l. omsorg l. undfallenhet. Om the Föräldrars Smeckrachtighet (gentemot sina barn) .. icke .. tagher en sådana ändalycht (osv.). L. Paulinus Gothus Arch. 50 (1630). Jag war så enfaldig, at jag .. lät mig .. vtaf .. (kvinnans) retande smickerachtighet, alt mer och mer insöfwa, så att jag ther öfwer förglömde både mitt förnuft, och min Moders förmaningar. Humbla Landcr. 60 (1740).
2) (numera föga br.) till smickeraktig 2, om egenskapen l. förhållandet att vara smickersam (se d. o. 1). Linc. I 4 b (1640). Weste FörslSAOB (c. 1815).
SMICKERSAM, adj.
1) till 2, om person: som (gärna) använder sig av smicker l. strör smicker omkring sig, benägen l. fallen för smicker (äv. liktydigt med: inställsam l. fjäskande l. falsk); äv. om ngt sakligt (i sht ord l. tal o. d.): full av l. som innehåller l. har karaktären av l. kännetecknas av smicker; äv. ss. adv.: på ett sätt som utgör l. vittnar om benägenhet för smicker, med smicker; smickrande (se smickra I 1, 6 a); jfr smickeraktig 2. Dalin Arg. 1: 85 (1754; ss. adv.). NF 4: 660 (1881; om person). Granberg Skoklost. 54 (1904; om påskrift på porträtt).
2) [jfr smickra I 3] (mera tillf.) om porträttmålare o. d.: som smickrar l. förskönar (porträtt); äv. i överförd anv., om porträttmålares maner o. d.: smickrande l. förskönande. 2NF 6: 1155 (1907; om porträttmålares maner).
3) [jfr smickra I 6 (a)] (numera bl. tillf.) om ngt sakligt: som smickrar l. hedrar l. kastar glans över (ngn). Celsius ÅmVetA 1747, s. 1.
4) [jfr smickra I 6 a] (†) om hopp o. d.: (på ett falskt l. bedrägligt sätt) uppmuntrande l. livande l. lockande; jfr smickeraktig 3. Bergius Småsak. 4: 109 (1756; om hopp). PJBergius (1764) hos Linné Bref I. 3: 145 (om förhoppning).

 

Spalt S 7514 band 28, 1979

Webbansvarig