| Publicerad 1977 | Lämna synpunkter |
SLEV sle4v, sbst.1, r. l. f. (m. Möller (1790), Meurman (1847)); best. -en (Balck Es. P 3 a (1603) osv.) ((†) -an SvBrIt. 2: 23 (1690)); pl. -ar (2Krön. 4: 22 (Bib. 1541) osv.) ((†) -er ArkliR 1563, avd. 14 (: rödsleff(uer)), TullbSthm 24/8 1571, HovförtärSthm 1707 A, s. 1402; -or HovförtärSthm 1687 A, s. 2078, Därs. 1773, s. 3588).
1) om ett vid matlagning o. d. använt redskap (i sht av trä l. metall l. plast) att ösa l. skumma l. röra om med o. d., bestående av ett med ett (långt) skaft försett (mer l. mindre) kupigt blad; äv. om (större l. mindre) redskap av samma utseende för uppläggning l. servering av mat (l. att ta salt l. senap med) o. d. (jfr SKED, sbst.1 3, SKOPA, sbst.1 1). Röra om i gröten med en slev. Passa som slev i gryta. Barnen slogs om vem som skulle slicka sleven. VarRerV 25 (1538). 2 Dusin Slefwar .. 10 Dusin Träskedar. OrdnLilleTull. 1638, s. B 4 a. (Man) tager .. wälmogna Fläderbär, kokar them en tämmelig stund, och kryster them sönder med en slef. Lindestolpe Färg. 63 (1720). Kom nu, så gå vi gladeligt / Att köpa till vårt bo / Båd’ slef och gryta, tösen min, / Och först och sist en ko. Snoilsky 3: 36 (1883). Den gamla frun, som hade soppskålen framför sig, öste och öste med sleven. Lagergren Minn. 1: 90 (1922). (Svenska skidmuseet) äger .. ett .. (björn-)spjut med vackert snidad, borttagbar slev. FrÅdalsb. 1929, s. 17. Bilder av dryckeslag (från 1700-talet) visa huru punschen serverades med slev ur runda bålar i koppar eller glas. Kulturen 1945, s. 42. — jfr BISCHOFFS-, BLECK-, BÅL-, FISK-, FÖRLÄGGAR-, FÖRLÄGGS-, GRYT-, GRÖT-, HORN-, HÅL-, JÄRN-, KARAMELL-, KOCK-, KOK-, KOPPAR-, KÅLE-, KÖKS-, MJÖL-, OST-, PUNSCH-, RÖR-, SALT-, SENAPS-, SIL-, SILVER-, SKUM-, SOPP-, STEK-, SÅS-, TRÄ-, ÖS-SLEV m. fl. — särsk.
a) i uttr. sleven går, benämning på en lek som går ut på att de deltagande under musik skickar runt en slev, varvid den som har sleven, då musiken plötsligt slutar, får gå ur leken. Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 2: 100 (1950; från Öregrund).
b) om slev med innehåll; ofta i överförd anv., enbart om innehållet, särsk. ss. ungefärligt rymdmått; särsk. i uttr. en slev full (jfr FULL, adj. 1 a, SKED-FULL, sbst., o. FAMN I 3 anm.). En slev, ett par slevar soppa. Kockeb. B 8 a (1650). När (det strimlade) fläsket är wäl instoppat uti (ox-)kiöttet, lägges det uti grytan och slås derpå en god slef watten, en slef ätticka och litet lagerbärs-blad. Warg 58 (1755). En slef full. Ahlman (1865). Han tog en stor slev socker och slog på gröten. Östergren (1941).
c) oeg. l. mer l. mindre bildl. (äv. symboliserande hushållsarbete); jfr 2. Balck Es. P 3 a (1603). Jag tycker, at Frun gjorde bättre emot sej, om hon i stället för pennan tog til slefven. Stagnell JHjernlös 9 (1756). Ingen kunde veta hvart slefven slängt (i fråga om ordensutmärkelser), om den kommit i gång. Stenhammar Riksd. 2: 14 (1840); jfr β. (En kvinna:) Hvar är Prestkläppen? .. (Jöran Perssons hustru:) Min man är på slottet. .. (En annan kvinna:) Hvar skall slefven vara, om ej i grytan? Börjesson E14 145 (1846). I partiets gryta blev han (dvs. bonden som blivit medlem av en socialdemokratisk regering) en slev, / men nog finner han ändå ställningen skev. Fjelner TypTillf. 25 (1923). — särsk.
α) i förb. med uttr. när (l. då) det regnar välling l. gröt (se REGNA II 1 b α ε’); i sht i ordspr. när det regnar välling, (så) har den fattige ingen slev. Man skall ej rycka slefven från fattigman, när det en gång i verlden regnar gröt. Topelius Vint. II. 1: 37 (1850, 1881). När det regnar välling har den fattige ingen slev. Essén KessGen. 22 (1915). De där stackarna, som bara dra nitar och inte ha någon slev, när det regnar gröt. Siwertz Låg. 151 (1932).
β) i uttr. som anger att ngn blir delaktig i ngt; särsk. i uttr. få (sig) en (äv. sin) släng av sleven, ss. beteckning för att ngn (jämte andra) får (en) del av trakteringen l. att ngn inte blir (alldeles) lottlös l. att ngn får sin beskärda del; i sht i fråga om att ngn (i förbifarten) blir utsatt för ngt obehagligt (t. ex. ovett, stickord, kritik). Holberg DRanudo 76 (1745: sin). Det händer ofta at den som wil se uppå hur andra nappas, kan komma i miszhugg, och få emot förmodan en släng af slefwen. Posten 1768, s. 274. Nå, hvad tyckte min gunstig herre (dvs. betjänten) om midda’n, som mina vänner gåfvo mig i dag? — du fick väl något med af slefven, kan jag väl tro. Blanche Jernbär. 32 (1847). (Hustrun) var nöjd om hon av hans (dvs. den otrogne äkta mannens) överflödande ömhet då och då fick sig en släng av sleven. Lagergren Minn. 8: 217 (1929). Det var fler än de nyrika som drabbades av krisen (i början på 1930-talet); även gisslarna (av dessa) hade fått en släng av sleven. Martinson ArméHor. 217 (1942).
γ) (numera bl. mera tillf.) i uttr. smaka en släng av sin egen slev, bli behandlad på samma sätt som man behandlat en annan, få smaka sin egen ”medicin”. Almqvist Amor. 303 (1822, 1839).
δ) i uttr. (få) slicka sleven, betecknande att ngn har föga l. intet att äta l. leva av. I kojan, där äter man gröt, då man har, / om inte, så slickar man slefven. Kjellberg 50Styck. 36 (1892). SvHandordb. (1966: få).
2) i allmännare l. bildl. anv. av 1 (jfr 1 c), om (del av) redskap l. anordning som har formen av l. till utseendet liknar en slev (i bet. 1) l. sked l. skopa l. spade l. ett blad på en slev osv. (o. har en funktion l. användning som erinrar om en slevs osv.); numera i sht om murslev; jfr SKED, sbst.1 4, SKOPA, sbst.1 2. VaruhusR 1540. Alla .. digelprof ösas med en slef utur digelen och giutas öfwer en hwisp uti wattn. NumismatMedd. 22: 180 (c. 1721). Slefvar .. kallas de lerbeslagne järnskopor, som brukas vid kopparhamrar, at därmed ösa den smälte kopparen uti dess Diglar. Rinman (1789). JernkA 1833, s. 604 (om gjutslev). Catapulter .. voro så inrättade att en stark bjelke, vid hvars ena ända befanns en stor slef till stenens emottagande, nedtvingades med andra ändan mellan starkt tillvridna grofva linor. HLilljebjörn Hågk. 2: 58 (1867). Bolin VFöda 108 (1933; om murslev). — jfr BECK-, ELD-, FOG-, FRIMURAR-, GJUT-, GJUTAR-, HÄRD-, JÄRN-, MUR-, PLANTERINGS-, PUTS-, RÖD-, RÖR-, SALPETER-, SAND-, SKUM-, SKÄR-, STÖP-, TAK-, ÄSSJE-, ÖS-SLEV m. fl. — särsk.
a) om slevliknande (del av) instrument använt (använd) för rensning av håligheter i kroppen o. d.; särsk. i uttr. skarp slev, se SKARP, adj. 1 d. (Man har) en sond, försedd i ändan likasom med en liten örslef. .. Man .. gör .. en inskärning midt öfver stenen (som fastnat i urinröret), ända in till den samma, hvilken sedan uttages med nyssnämnda lilla slef. Hygiea 1843, s. 34. jfr ÖR-SLEV.
b) (†) om fruktplockare (se d. o. 2) med slevformig del att anbringa frukten i. Rosenhane Oec. 93 (1662).
c) (förr) om slevformig patronförare i ä. repetergevär. EldhandvSkjutsk. 2: 31 (1886). Alm VapnH 137 (1927; om ä. förh.).
3) [jfr den i (m)lt. förekommande bet.: ohyvlad l. enfaldig l. lat person, tölp, odåga; jfr äv. t. dial. schleife, schlef, f., kvinna som går släpigt, lat l. slö l. liderlig kvinna, till t. schleifen, släpa (se SLEFA)] (†) otuktig kvinna, hora. (Studenterna) haffua .. kallat henne .. slamsäcker och sleeff. UUKonsP 2: 87 (1638). NVedboDomb. Höstt. 1711, § 42.
(2) -DRAGNING. byggn. arbete varvid finputs med murslev drages över en grovt putsad yta (för att ojämnheter skall avlägsnas l. sprickor ifyllas o. d.). Bildmark Entrepr. 132 (1921). —
-GÅS. [jfr t. löffelgans; fågeln har slevformig näbb] (numera knappast br.) fågeln Platalea leucorodia Lin. (förr äv. kallad vit slevgås), skedstork; äv. allmännare: (fågel tillhörande) släktet Platalea Lin., skedstork; förr äv. om den amerikanska fågeln Ajaja ajaja (Lin.) (äv. kallad röd slevgås). Scheutz NatH 104 (1843). ÖoL (1852: hwit). Dalin (1854; äv. om släktet). Därs. (: Röd). Cannelin (1939). —
-HYLLA. (i sht förr) hylla för slevar; jfr sked-hylla. Hallstén o. Lilius (1896). Cannelin (1904). —
(2) -JÄRN. (†) om det gjutjärn som vid ösande i formarna blev över i gjutsleven. JernkA 1824, s. 19. —
(1 b) -TALS. slevvis; särsk. (ngt vard.) i uttr. slevtals av l. med ngt, ngt i en (stor) mängd som utgörs av l. motsvaras av flera slevar. Celsius Ordspr. 2: 36 (1709). Sörpla i sig slevtals av soppan direkt ur grytan. Östergren (1941). —
1) (i sht ngt vard.) till 1: ösa l. röra om l. (glupskt) äta (ngt) med slev l. (i utvidgad anv.) sked o. d.; äv. i allmännare l. bildl. anv., motsv. slev, sbst.1 2 (jfr 3); äv. utan obj.; särsk. med bestämning inledd av prep. med, betecknande det varmed ngt öses osv. Schultze Ordb. 4547 (c. 1755). ”Jag är er mycket förbunden, gamla hedersknyfflar,” sade Sam, medan han på det mest obesvärade sätt slefvade punsch i glasen, ”för all denna artighet”. Backman Dickens Pickw. 2: 140 (1871). (Lapparna) slefvade soppan med små prydliga skedar, skurna ur renens horn. Hemberg ObanStig. 183 (1896). Kokerskan stod och slevade i ärtgrytan. Fogelqvist Minn. 50 (1930). Tolle hade ingen aptit, slevade sin gröt som i trance. Gustaf-Janson LastHäxa 189 (1969).
2) tekn. till 2: med avs. på (sand i) gjutform: putsa jämn med slev. Smith ReglMaskinritn. 177 (1946).
Särsk. förb. (i allm. till sleva, v.2 1): sleva för. (i sht ngt vard.) särsk. i uttr. sleva för sig, ösa för sig med slev (l. sked o. d.). Jag .. slefvade .. rätt dugtigt för mig ur det stora gemensamma mjölgrötsfatet som stod midt på bordet. Blanche Bild. 3: 64 (1864).
sleva i, förr äv. uti. (i sht ngt vard.) med slev (l. sked o. d.) ösa i (ngt) l. ösa i (ngn ngt); särsk. i uttr. sleva i (förr äv. uti) sig ngt, med slev (l. sked o. d.) ösa l. glupa i sig ngt. Andersson Verldsoms. 2: 56 (1854: i sig). Jaako .. (hade) följt sin fader till prestgården och .. var stadd i det lofliga göromålet att slefva uti sig ett fat gröt. Topelius Fält. 4: 171 (1864). Björkman (1889).
sleva in. 1) (i sht ngt vard.) med slev (l. sked o. d.) ösa in (ngt). Topelius Vint. I. 2: 199 (1862, 1880). 2) (numera bl. tillf.) med avs. på bisvärm: med slev (l. sked) bringa in i bikupa. CFDahlgren 5: 7 (1832).
sleva upp. (i sht ngt vard.) med slev (l. sked o. d.) ösa upp (ngt); äv. abs.; äv. bildl. Han slefwar up och har intet. Celsius Ordspr. 1: 234 (1708). Slefwa up maten. Lind (1749).
sleva ut. (numera bl. mera tillf.) till sleva, v.2 1, 3; särsk.: med slev avlägsna (ngt). Tholander Ordl. (1872). Nyström Kir. 2: 113 (1929).
Spalt S 6535 band 27, 1977