| Publicerad 1976 | Lämna synpunkter |
SLAPP slap4, adj.1 -are. adv. -T.
som saknar l. brister i (tillbörlig) fysisk spänning l. fasthet l. energi l. muskelverksamhet l. aktivitet o. d. (o. därför hänger ned l. är in- l. hopsjunken o. d.), (som hänger) lös (se d. o. 20) l. ospänd l. slak l. slankig (jfr SLADDRIG, adj.2); ofta (i sht i fråga om tåg l. lina o. d.) motsatt: styv, spänd. Slappa tåg. Bågsträngen är för slapp. En slapp handtryckning. Lind (1738). (En lindansare) viste dess eleganta attitude på styf och slapp lina. Tersmeden Mem. 5: 155 (1780). När seglarn då med slappa dukar gungar. Tegnér (WB) 5: 56 (1824). Vinden hade mojnat. Seglen hängde slappa. Söderberg AllvLek. 16 (1912). Talaren .. (ville) hävda, att en rem icke får vara så slapp att den slirar. TT 1927, Allm. s. 188. Allt var stillhet, löven hängde slappa. Diktonius Mull 23 (1934). SvHandordb. (1966; om urfjäder). — särsk.
a) om person: som saknar kraft l. energi, svag l. matt l. kraftlös; äv. i fråga om persons kroppshållning: som kännetecknas av att kroppens muskler mer l. mindre är försatta ur verksamhet (o. att kroppen sjunker ihop). The som boo i fuchtighe och lågha Orter, äre gemenligh siuklige aff långsamma Kranckheter, äre slappe aff Lekamen, och icke myckit behiertade. Palmchron SundhSp. 25 (1642). Härjemte ett förslag (till inskrift på en minnespenning), sådant jag, sjuklig och slapp, kunnat det åstadkomma. Valerius (1850) i 3SAH LVI. 3: 181. SvHandordb. (1966; om kroppshållning). — jfr MUSKEL-SLAPP.
b) om persons (l. djurs) kropp l. om kroppsdel l. muskler l. kroppskonstitution o. d. hos person (l. djur). Ett slappt hull. Slappa ansiktsdrag, muskler. PArtedi (1729) hos Lönnberg Artedi 53 (om hinnor i magen o. tarmarna). Slappa bröst. Nordforss (1805). (Det sjuka lejonets) jättestarka lemmar blefvo slappa. Hallström Than. 51 (1900). LB V. 2: 78 (1908; om kroppskonstitution). Martinson ArméHor. 88 (1942; om sovande barns kroppar). Hövdingen räckte henne en slapp hand. Edqvist Eldfl. 57 (1964). — jfr MUSKEL-SLAPP. — särsk. (numera föga br.) om persons mage, med tanken riktad på att dess matsmältningsförmåga är dålig (se d. o. I 1 b β). Then en blödigh Maga hafwer, motte .. (plommon) ey myckit brwka, ty the göra honom slapp. Palmchron SundhSp. 66 (1642). Hans mage är altför slapp att smälta så hård mat. Weste FörslSAOB (c. 1815). Sundén (1891).
c) ss. adv.; äv. motsv. d (särsk. d α, ζ). (Vårt krigsläge blir sämre) om Kongen i Frankrike .. någott .. slappare begynner att administrera krigett emott Tysslandh. SBielke (1637) i HSH 7: 119. Sköta sina göromål slappt. Cavallin (1876). Varje kort vokalljud torde i regeln uttalas något mera slappt än motsvarande långa ljud. Danell SvLjudl. 29 (1911). Joe (säger) utan att öppna ögonen, slappt. Jag .. är .. icke skyldig er ett öre. Bergman Patr. 94 (1928). (Den sovande) Farbror Einars högra hand hängde slappt ner utanför sängkanten. Lindgren MästBlomkv. 57 (1946). Gullberg Terzin. 60 (1958).
d) i oeg. l. överförd l. mer l. mindre bildl. anv.: som saknar l. brister i (tillbörlig) spänst l. energi l. aktivitet l. kraft l. fasthet o. d., kraftlös l. passiv l. loj l. svag l. matt o. d.; företrädesvis i α—γ, ζ, η. De Svenska vapnens framgång .. (i Tyskl. under trettioåriga kriget) var på intet sätt tjenlig att tilldraga det slappa vänskapsbandet (med Danmark). CTJärta i 2SAH 17: 250 (1836). Sidolinien (på torsken är) hvitaktig, stundom med mörka småfläckar, bildar en slapp båge, parallel med ryggen. Nilsson Fauna 4: 539 (1855). En ny konjunkturvind (blåste) upp som skulle fylla skaldens slappa segel. Strindberg NRik. 92 (1882). Klimatet (i stockholmstrakten) finner jag slappt och lömskt, åtminstone här i den s. k. inre skärgården. Ingen rörlighet i luften. Ekelund Brev 2: 157 (1937). — jfr NERV-SLAPP. — särsk.
α) om person med tanke (väsentligen) på bristande psykisk aktivitet l. energi (t. ex. i utförandet av plikt l. arbetsuppgift) l. om ngt sakligt som kännetecknas av sådana egenskaper l. utgör sådan egenskap: passiv l. slö l. loj l. likgiltig l. svag o. d. RP 11: 280 (1646). En strid emellan den slappare tanken och den skarpsinnigare. Leopold 3: 88 (1797, 1816). Var lärjungarnes intresse för studier på .. (1840-talet) slappare än i vår tid, så (osv.). Ödman VårD 1: 51 (1884, 1887). Almquist Wennerbg 166 (1917; om pliktförgätenhet). Sångmästaren Karl Magnus Crælius, som närmade sig sextitalet hade blifvit skäligen slapp och orkeslös. Personne SvTeat. 5: 150 (1919). Almquist VärldH 5: 73 (1933; om krigföring). Antiintellektualismen fordrar ju oreflekterad tro. Att läsa olika böcker och därefter tänka över dem är i själva verket en eftergift åt den slappa och viljelösa demokratin. Hedberg VackrTänd. 248 (1943). — jfr SJÄLS-, ÅLDERS-SLAPP.
β) om person l. om ngt sakligt med tanke på att han resp. det har till uppgift resp. innebär att leda l. styra l. övervaka l. fostra ngn l. ngra l. ngt: som saknar (tillbörlig) fasthet l. energi l. förmåga att hävda sin egen vilja i sin ledning osv., efterlåten (se d. o. 1), släpphänt o. d.; i sht i fråga om barnuppfostran. Slapp ledning. Modern var alltför slapp i sin uppfostran av barnen. Cavallin 2: 828 (1871). Det själfrådiga lynnet (hos dottern), som fått växa till under .. (faderns) slappa regemente. Stockenstrand Utv. 150 (1907). Gummerus Kampår 104 (1925; om bevakning av fångar). Slappa vägstyrelser, som falla undan för alla fackföreningskrav. SvD(A) 1935, nr 231, s. 4. Borelius ForntLev. 129 (1936; om barnuppfostran). SvHandordb. (1966; om föräldrar).
γ) i fråga om moral l. karaktär, om person l. om ngt sakligt: som saknar l. brister i förmåga att motstå frestelser l. göra det som är moraliskt riktigt resp. kännetecknas av l. innebär sådana egenskaper, svag l. hållningslös l. karaktärslös o. d. Nordforss (1805). CGNordforss i 2SAH 10: 287 (1822; om persons karaktär). Ibland äro kvinfolk .. ena riktiga idioter! Slappa åsigter, släpphändt moral. Lange Luba 65 (1889). Östergren (1941; äv. om person). Thorén Herre 50 (1942; i pl., om seder). — jfr SEDE-SLAPP.
δ) (numera bl. tillf.) om minne l. fattningsförmåga: dålig l. klen l. svag; förslöad l. förslappad (av t. ex. ålderdomssvaghet). Mit minne är nu wäl slapt: dock mins jag wäl sådane ords origine. VLBibl. Brev 2/2 1802. Schulthess (1885; om fattningsgåva).
ε) om handel, affärsmarknad o. d.: matt (se MATT, adj.2 4 e); äv. om tid med tanke på affärsverksamhetens omfattning; förr äv. om influten avgift: låg, obetydlig, dålig. AOxenstierna 5: 353 (1630). Dens. 6: 353 (1631; i pl., om tullavgifter). Rågmarknaden (har varit) något slappare vid ökad tillförsel. SD(L) 1901, nr 90, s. 4. SvD(A) 1931, nr 283, s. 3 (om månad).
ζ) om ord l. språk o. dyl. l. om ngt i språklig form avfattat; äv. om språklig stil l. persons tal o. dyl. l. om person med tanke på talet. Kellgren (SVS) 5: 25 (1785; om verser i drama). (A. v. Kotzebues) språk är till det mesta slappt, utnött och tomt på betydelse. Rydqvist i 2SAH 12: 463 (1827). Dialogen (i Fröken Snöhwits tragædia av E. Wrangel) är ända till tråkighet slapp. BEMalmström 1: 595 (c. 1860). Ämnet (för Huysmans’ roman En route) är utsökt, men stilen är värdelös, slarfvig och slapp. Lamberg Wilde DeProf. 145 (1905). AStrindberg (1909) hos Falck 5ÅrStrindbg 295 (om ord). Lundgren Ibsen Gynt 209 (1927; om persons tal). Att Stormdal var slapp i talet märkte .. (psykiatern) ögonblickligen. Johnson Kommentar 42 (1929).
η) språkv. om språkljud: bildad med slappa (ospända) talmuskler; motsatt: spänd. Noreen VS 1: 392 (1905; om vokaler). Danell SvLjudl. 13 (1911; om explosivor).
ϑ) (†) om skänkel (se d. o. 2 f) på betselstång (sidstång): vars riktlinje (se d. o. 1) faller framom ”kloven” (se KLOVE 2 e β); jfr RAPP, adj. 1 slutet. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 21 (1829, 1836).
(b) -FET. slapp o. fet. Angered-Strandberg NVärld. 138 (1898; om ansikte). Swensson Hoffm. 26 (1935; om person). —
(d) -GASK. (vard.) slapp l. hållningslös gask (se d. o. 3) l. munterhet l. upprymdhet (jfr gask 2); äv. bildl., övergående i bet.: slapphet. Siwertz Ämbetsm. 28 (1912). Mot tidens slappgask vill jag skyhögt larma: / att (osv.). Stangenberg SkämtJaktd. 64 (1931). Siwertz Pagoden 216 (1954).
Avledn.: slappgaskig, adj. (vard.) som (utgöres av l.) påminner om en slappgask; äv. (i sht om person): som är ”dagen efter”, ”härsken” (se d. o. 2). Ossiannilsson Barb. 88 (1908; om person). Hedberg StorkSev. 353 (1957; ss. adv.). —
-HÄNGANDE, p. adj. slappt hängande; särsk. gymn. till b (jfr hänga, v. I 1 f ϑ). Thulin Gymn. IV. 1: 24 (1935). —
(b) -HÄNT, stundom -HÄND. bildl.
Avledn. (till -hänt 2): slapphänthet, r. l. f. efterlåtenhet, släpphänthet, slapphet. Högberg Frib. 83 (1910: slapphändhet). —
-LINA. (numera mindre br.) slapp lina (se lina, sbst.1); särsk. motsv. lina, sbst.1 f, om båglina (jfr slag-, våg-lina). HjLing (1882) hos LGBranting 1: 82. —
(d) -SKRITT. (†) La Guérinière Ridk. 195 (1828). Halfpass (Slappskridt) består deri, att passgång omvexlar med vanligt traf eller skridt. Billing Hipp. 163 (1836). —
(b, d α, γ) -SVANS. [av t. schlappschwanz] (i sht om förh. i tysktalande länder) slapp person. De österrikiska slappsvansarna. Björkman-Goldschmidt Minns 117 (1962). jfr: Du, din slappsvans-Romulus. Janzon Cat. 1: 16 (1889; lat. orig.: Cinaede Romule); jfr slapp, adj.1 d γ. —
-TRÅD. slapp tråd; i sht (textil.) om felaktighet i vävnad orsakad av sådan tråd. PrelTextilteknOrdl. 174 (1957). —
(d α, γ) -TÄNKT, p. adj. som tänker slappt. Den slapptänkte och liderlige. Nordenskjöld Oneir. 1: 107 (1783). —
B (†): SLAPPE-SÄCK. [efter t. schlappsack, möjl. eg. till schlappen, hänga löst, gå släpande l. hasande (se slappa, v.2)] ss. okvädinsord till kvinna: sköka l. dyl.; jfr slapp, adj. d γ. UppsDP 28/1 1608.
-period. jfr period 2. FinT 1955, s. 247 (1832). IdrBl. 1935, nr 13, s. 10 (i fråga om fotbollsspel). SvFlH 2: 244 (1943; i fråga om passiv efterlåtenhet).
SLAPPIG, adj. (†) slapp. Broman Glys. 1: 369 (1717; om kroppsdel hos musslor). Broocman Hush. 2: 218 (1736; om kor, i fråga om hull).
Avledn. (†): slappighet, r. l. f. slapphet. CAEhrensvärd Brev 1: 250 (c. 1795; i fråga om nervslapphet). —
SLAPPIS, om person m.||ig., om sak r. l. m. [med avs. på bildning jfr godis, tjockis o. postis, skådis m. fl.] (vard.)
1) om (fysiskt l. psykiskt l. moraliskt) slapp person. Landsm. XVIII. 8: 37 (1900; studentuttr. fr. Uppsala). DN 1968, nr 347, s. 20.
2) om ngt sakligt som kännetecknas av slapphet. Landsm. XVIII. 8: 37 (1900; ss. namn på sjukdom). Form 1946, s. 115.
Spalt S 6451 band 27, 1976