Publicerad 1975   Lämna synpunkter
SKÄNGLA, ʃäŋ3lig2, adj.2 -are. adv. -T; förr äv. SKÄNGLOT, adj.
Ordformer
(förr äv. skeng-. -lig c. 1755—1904. -lot c. 1755)
Etymologi
[sv. dial. skänglig, skänglot; sannol. samhörigt med SKÅNGLA o. SKÄNGEL. — Jfr SJÅNGELMYGGA]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) gänglig (se GÄNGLIG, adj.2 2, 3), skranglig, ranglig; förr äv. i fråga om gång: vacklande l. stapplande l. raglande l. dyl. Schultze Ordb. 4213 (c. 1755; i fråga om gång). (Vi) gingo öfver gårdsplanen, förbi dess skängliga syrener. Lagus Pojk. 180 (1904).

 

Spalt S 5853 band 27, 1975

Webbansvarig