| Publicerad 1975 | Lämna synpunkter |
SKÄNDA ʃän3da2, v. -ade; förr äv. -er, skände, skänt, skänd (pr. sg. akt. -ar Weste FörslSAOB (c. 1815) osv.; -er Stiernhielm Parn. 2: 7 (1651, 1668), Düben Boileau Sat. 80 (1722; ss. rimord). — ipf. -ade Schroderus Os. 1: 380 (1635) osv.; skände BtFinlH 2: 57 (1548), Spegel GW 177 (1685; ss. rimord). — sup. -at (-et) RA I. 1: 445 (1545) osv.; skänt Messenius Disa 15 (1611; ss. rimord). — p. pf. -ad Schultze Ordb. 4163 (c. 1755) osv.; skänd Arvidi 93 (1651; ss. rimord)); förr äv. (i bet. 1 b β) SKÄNDAS, v. dep.; anträffat bl. i pr. sg. -es. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se avledn.), -ERI (†, Linc. (1640; under calumnia), Sylvius Mornay 405 (1674)), -NING; -ARE, -ERSKA, se avledn.
1) (i sht i vitter stil) dra l. bringa skam (se SKAM, sbst. 1) över (ngn l. ngt), vanära; numera bl. med tanken särskilt fäst vid den skamkänsla l. minskning i allmän respekt l. självkänsla som den vanärade bibringas l. känner, övergående i bet.: skymfa l. kränka (se KRÄNKA, v.2 10); äv. dels utan obj., dels refl.; numera ofta svårt att skilja från 4; jfr SKÄMMA, v. 1. Reynick sadhe: Wälkommen Hintz, / .. Men tänkte på itt skalcka fund, / At han Hintz kunde skände. Forsius Fosz 84 (1621; lt. orig.: schenden). Tessin Bref 2: 138 (1754; utan obj.). Förr sjelf jag dör, än ser en vän, jag älskar, / Sig skända genom brutna ord och lögn. Almqvist Amor. 88 (1822, 1839). (Kejsar Domitianus’ efterträdare) kände sig icke hedrade af lofqväden från Domitianus’ literäre vän (dvs. Martialis), som skändat sitt snille. Rydberg RomD 153 (1877). (Vissa av de skrifter som publicerades mot Krilon) vädjade .. till de religiösa, som påstods vara skändade i sin tro. Johnson GrKrilon 495 (1941); jfr 4. — särsk.
a) med avs. på ngns namn l. ära l. rykte l. minne o. d., övergående i bet.: förklena l. minska o. d. (jfr SKÄMMA, v. 2); ofta med tanken särskilt fäst vid att objektet är ngt som är l. hålles l. bör hållas heligt l. obefläckat o. d., övergående i 4; i sht motsv. b. (Den gudlöse) lastar fast och skänder / Gudz Ord och helga Namn. Ps. 1695, 213: 5. Hvilken orättvisa än må söka skända förtjensten, skall denna dock förr eller senare intaga sin sanna plats. Cygnæus 4: 48 (1839). Jag vill inte skända .. (Timur-lenks) minne. Johnsson Essad Härligh. 146 (1930). SvHandordb. (1966; äv. med avs. på ngns ära).
b) i fråga om att med ord (i tal l. skrift) vanära ngn l. ngt: skymfa l. smäda (ngn l. ngt) l. grovt förtala (ngn; jfr SKANDERA, v.1, SKÄMMA, v. 1 f); äv. dels närmande sig 4, med avs. på ngt som hålles l. bör hållas heligt l. obefläckat o. d., dels liktydigt med: (skymfligen) klandra l. kritisera l. klaga på (ngt); förr särsk. i fråga om smädelser o. d. bestående av l. starkt uppblandade med svordomar l. förbannelser (jfr 5, 6). (En kvinna dömdes för) oqwedens ordh at (dvs. som) hon kallade her Mons paa kyrckebacka och skendhe [och] bannadhe honom ther med. BtFinlH 2: 57 (1548). Ingen Gesälle (skall) sig fördrista sin Mestares eller hussbondes Bröd att skiända. Berg SamlGbgH 1: Bil. 132 (i handl. fr. 1739). Behåll ditt lugn, min son, förakta dem som skända. Leopold 2: 160 (1794, 1815). Han .. söp sig vild, slog sönder möbler, kom i slagsmål och skändade gud och hela världen. Siwertz Eld. 409 (1916); jfr 4. I tankarna skändade jag den döde, gick igenom allt ont och elakt han sagt och gjort. Hedberg Bekänna 155 (1947). — särsk.
α) (†) i uttr. skända med orden över ngt, i ord förhåna l. hånfullt göra narr av ngt. LWivallius (c. 1632) hos Schück Wivallius 1: 129.
β) [jfr motsv. anv. i d.] (†) ss. dep., i uttr. skändas med ngn, smäda l. skymfa ngn. Cavallin Herdam. 1: 399 (i handl. fr. 1682).
γ) (numera föga br.) ss. vbalsbst. -ning, i personifikation. Aggets flitige tjenste-andar förtalet, smädelsen, skändningen. CGNordforss i 2SAH 10: 284 (1822).
c) i fråga om sexuallivet, = SKÄMMA, v. 1 g α; utom i α o. β anträffat bl. i ssgrna DRÄNGA-SKÄNDANDE, DRÄNGA-SKÄNDERI.
α) (i bibeln) i uttr. skända sina kroppar med varandra l. skända varandras kroppar, bedriva sexuell otukt med varandra; jfr SKÄMMA, v. 1 g α α’. Rom. 1: 24 (NT 1883). Därs. (Bib. 1917).
β) om man, med avs. på kvinna: skämma (se SKÄMMA, v. 1 g α β’), kränka; i sht i fråga om tilltvingat könsumgänge (jfr VÅLD-TAGA); äv. oeg. l. bildl., särsk. med avs. på kränkt kvinnas blod l. gift mans bädd o. d.; i p. pr. äv. om våldtäkt: som innebär skändande. Hustruerne, dödterne och pigerne (i Ungern) hafve .. (turkarna) skändhet. RA I. 1: 445 (1545). Törneros (SVS) 4: 101 (1826; i p. pr., om våldtäkt). ”Jag svär” säger .. (Brutus) ”vid .. (Lucretias) blod, det renaste, innan det af en Konungsson skändades.” Kolmodin Liv. 1: 142 (1831). Collan Kalev. 2: 167 (1868; med avs. på jungfru). Lagerlöf HomOd. 91 (1908; med avs. på bädd). Lagerkvist Dvärg. 232 (1944). — jfr BLOD-SKÄNDANDE o. JUNGFRU-SKÄNDNING.
d) (i fråga om förh. under skrånas tid) skymfa (se d. o. e). Rig 1925, s. 181 (i p. pf., om mästare o. gesäller). Löfgren TenngjH I. 1: 83, 84 (1925).
e) (†) i utvidgad anv. (jfr 4): i fråga om skändlighet överträffa (ngn); jfr SKÄMMA, v. 4. De Odiur (dvs. ondskefulla kvinnor), hwilckas art det grymste Leijon skänder, / Som hata sine barn uti sitt bittre mod / Och wredgas utan skähl uppå sin egen blod. Düben Boileau Sat. 80 (1722).
2) med försvagad bet.: skämtsamt gyckla med l. göra spe av (ngn); företrädesvis (i sht förr, i fråga om förh. vid vissa universitet) dels i fråga om seden att vid vissa (nations)fester vid läsårets början utsätta recentiorerna för skämtsamma prov l. förhör o. d., dels i fråga om seden att vid möten mellan två nationer en talesman för vardera nationen håller ett med retsamma kvickheter späckat tal till den andra nationen; äv. ss. vbalsbst. -ning, särsk. i konkretare anv., om seden l. om (den fest l.) det möte vid vilket seden praktiseras; jfr DEPONERA 3 (a), DEPOSITION 2 o. SKRAPA, v. 2 slutet. Grisen 1924, s. 3. De unga recentiorerna skola nu som det heter ”skändas”. Man skall på ett humoristiskt sätt söka uppvisa hur obetydliga de äro och gör sig litet löjlig på deras bekostnad. UNT 1926, nr 9439, s. 2. Skändningen mellan Östgöta och Västgöta nationer i Uppsala. DN(A) 1931, nr 108, s. 12. Hans ironiskt avslipade och oförskämt frispråkiga tal var berömda liksom hans skändningar som kuplettförfattare, regissör och conferencier. Siwertz Tråd. 34 (1957). — jfr RECENTIORS-SKÄNDNING.
3) (†) skada (ngn l. ngt), fördärva, förstöra; äv. dels: förspilla l. öda bort (tid), dels i fråga om omfattande förödelse under krig: skövla l. ödelägga; jfr SKÄMMA, v. 3. RA I. 4: 320 (1598; med avs. på tid). Widekindi G2A 92 (c. 1676; i fråga om förödelse under krig). Komme Soolen osz för näär, tå blee wj brände, / Och gingo hon för högt, osz Kölden hastigt skände. Spegel GW 177 (1685).
4) i utvidgad l. oeg. l. bildl. anv. av 1 (o. 3); särsk. dels: besudla l. besmutsa l. oskära (ngt, särsk. ngt som är l. hålles l. bör hållas heligt l. obefläckat o. d.), dels (o. i sht): på skamligt sätt bryta mot den vördnad l. respekt l. hänsyn man är skyldig (ngt, särsk. ngt som hålles l. bör hållas heligt osv.), övergående i bet.: förgripa l. våldföra sig på l. profanera l. vandalisera (ngt); jfr 1 (särsk. 1 a, b). Han skändar alt hvad heligt är. Weste FörslSAOB (c. 1815). Han står .. afritad (i en tidning), skymfad, nedsvärtad, förlöjligad, beljugen af din skändande penna. Jolin Smädeskr. 102 (1863). Lönen, som två af .. (dem som angåvo Titius Sabinus) eftertrådde, var konsulatet; dock är intet år i Roms tideböcker skändadt af deras namn. Rydberg RomD 31 (1877). Adelsköld Dagsv. 4: 210 (1901; i p. pf., om gravar). Att se hela sin drömvärld .. (gm en avslöjande tidningsartikel) skändad och slagen i spillror! Siwertz Förtr. 310 (1945). Som en skändning av ett av landets vackraste vattendrag betecknar hälsovårdsinspektör Carl Åhs .. den fortskridande föroreningen av Dalälvens vatten. DN(A) 1964, nr 209, s. 8. — jfr GRAV-, RAS-, TEMPEL-SKÄNDNING.
5) (†) i förbannelser, med subj. betecknande Gud (o. personobj.), = FÖRBANNA 3 a; jfr 6. Sköött så Hanss hene i snön omkull, så sade hon Gudh skenne tin bödil. BtSödKultH 12: 82 (1598). Uti omilde böner brukar man: Gud skänne. Columbus Ordesk. 26 (1678; uppl. 1963).
6) (†) (ss. bekräftelse på l. försäkran om allvaret i en avsikt) uttala en ed l. upprepade eder (se ED, sbst.1 2); anträffat bl. ss. vbalsbst. -ande o. i avledn. SKÄNDARE. jfr 5. KyrkohÅ 1911, MoA, s. 102 (c. 1640).
-LYSTNAD. lystnad att skända; jfr skände-lust. Ling As. 521 (1833: skändlystnans, gen. sg. best.). —
-ORD. (skänd- 1640. skände- 1786—1848) [jfr mlt. schandewort, schantwort, t. schandwort, schändwort] = skam-ord; jfr skymf-ord, smäde-ord. Linc. (1640; under convitium). Tiden 1848, nr 62, s. 1. —
-SKRIFT. (skänd- 1835—1867. skände- c. 1670) [jfr mlt. schantschrift, t. schandschrift] = skam-skrift; jfr skand-skrift, skymf-skrift. BL 21: 5 (i handl. fr. c. 1670). Beskow i 2SAH 42: 304 (1867).
B (Anm. Ssgn kan äv. hänföras till skämda-): SKÄNDA-NAMN. [jfr t. schandname] = skam-namn 1; jfr skymf-namn, skände-titel. LPetri Kyrkiost. 71 a (1566).
-ORD, -SKRIFT, se A. —
1) (i sht i vitter stil) till 1, särsk. 1 a, b; särsk. dels: person som (ofta) smädar l. baktalar ngn l. ngt, smädare l. bakdantare, dels: person som hädar gm att smäda Gud l. den kristna tron o. d. (jfr hädare). 1Kor. 5: 11 (NT 1526; äv. i Bib. 1541; Bib. 1917: smädare). Lagergren Minn. 4: 158 (1925; om ateist som talar illa om den kristna tron). jfr dops-, regente-, äre-skändare.
2) (i sht i vitter stil) till 1 c β, om man som skändar l. skändat en l. flera kvinnor; särsk. (i ssgr) i fråga om blodskam. Qwinnoröfware och skendare. L. Paulnius Gothus ThesCat. 78 (1631); möjl. ssg. Swedberg Ordab. 965 (1722). Hagberg Shaksp. 8: 293 (1849). jfr blod-, dränga-, jungfru-, kvinno-, mö-, äktenskaps-skändare.
3) till 2, om person som skämtar l. driver gyckel med ngn l. ngra. GästrHälsNatÅrsmedd. 1950, s. 2 (vid recentiorsskändning). Siwertz Tråd. 50 (1957). 4 till 4, om person som (ofta) förgriper l. förgripit sig på ngt l. som brukar missbruka ngt. I (dvs. advokaterna) ären mästedels the argeste skändare af then ädla Justicen. Scherping Cober 2: 305 (1737); jfr 2. Med samma nitälskan, hwarmed .. (Jesus) bestraffade .. helgedomens skändare, skulle Han (osv.). Rogberg Pred. 1: 384 (1827). Ekelund Syn. 130 (1901). jfr grav-, helgedoms-, hus-, sabbats-skändare. 5) (†) till 6: person som med eder bekräftar sina uttalanden. Huilka äro the, som Banna sin Nästa? Twijare och skendare, som widh Gudh .. och alt thet Heligt är, Förbanna andra. L. Paulinus Gothus Ratio 108 (1617).
Avledn.: skändarinna, f. (mera tillf.) till skändare 1, 3, 4: kvinnlig skändare, skänderska. Östergren (1940). —
SKÄNDELSE, r. l. f. [fsv. skändilse, förargelse, anstöt] (numera föga br.) till 1 b: skändning; äv. konkretare, om skändande ord l. uttryck, smädelse l. smädeord o. d. TThorild (1792) hos Atterbom Siare 5: 100. Järta (1835) i 3SAH XLI. 2: 88 (i pl., om smädelser). —
SKÄNDERA, v. [av lt. schänderen, t. schändieren] (†) till 1 b, = skända 1 b; jfr skandera, v.1 (Sultanen fruktade inte för nederlag i krig mot de kristna, eftersom) the sin Gudh skänderade och lastade. Isogæus Segersk. 408 (c. 1700). Academiæ Wachtmästaren Söderberg anhölt .. att få stadswachten opp till att witna, hurusom H:r Doctoren 2 gånger .. skänderat honom till heder och ähra och kallat honom skälm och förrädare. ConsAcAboP 11: 482 (1725). —
Spalt S 5847 band 27, 1975