Publicerad 1975   Lämna synpunkter
SKÅRE skå3re2, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SKÅRA skå3ra2, sbst.2, r. l. m. l. f.; best. -an; pl. -ar l. -or.
Ordformer
(skåre 1827 osv. skåra 1970)
Etymologi
[sv. dial. skåre; av ovisst urspr.; möjl. ombildning av l. besläktat med SKÅLE, sbst.2 (möjl. är SKÅLE o. SKÅRE på analogt sätt besläktade med SKJUL resp. SKUR, sbst.4]
jäg. (vid sjöfågelsjakt använd) skärm l. (rund) öppen skjutkoja (av sten l. av ris l. annat tillfälligt material). Leijonflycht (1827). Huru många timmar man behöfver ligga i skjutkojan (skåren) innan (ejder-)foglarne komma framför bösspipans mynning, har jag aldrig brytt mig om att utröna. Strindberg Blomst. 62 (1888). Vi ro oss varma och äro framme (vid kobben). Skåren af gamla åror och säckar är snart i ordning. Jag placerar mig bakom de skyddande trasorna. Engström 5Bok 190 (1900, 1910). En skåre av havstång, som han hade gjort åt sig på en udde vid Sandviken (på Öl.). Kolthoff VäderkvÖ 31 (1921). — jfr SKJUT-, STEN-SKÅRE.
Ssgr (jäg.): SKÅR-KAMRAT. (mera tillf.) jaktkamrat som uppehåller sig i samma skåre. TIdr. 1882, s. 68. —
-KANT. kant på skåre. Sparre PlåtM 191 (1914). —
-PLATS. (jakt)plats med skåre. Möllersvärd ÄlgRävmark. 214 (1918).

 

Spalt S 5718 band 27, 1975

Webbansvarig