Publicerad 1975   Lämna synpunkter
SKÅNGA skoŋ3a2 l. SKUNGA skuŋ3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(skong- c. 1640. skung- 1594 osv. skång- 1960 osv.)
Etymologi
[sv. dial. skonga, skunga, skanga; sannol. av ljudhärmande urspr. — Jfr SKYNGE, SKÅNGRA]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = SKÅNGRA; äv. opers. The skuto .. (vid Sigismunds kröning) hvar sin omgongh effther annan, thett kyrkan skungade vidh. RA I. 3: 295 (1594). Holgerdh går i stufvan in, / ter skonghar i huaria telia. Visb. 1: 131 (c. 1640). Ramunder slog på sitt sköna suärd / att iorden hon skungar och ristes. Visb. 3: 432 (c. 1700). Det är en del hästar, som när de få se någon sten- eller trä-bro, eller få höra dån af något ihåligt, som skungar, blifva de af en sådan fruktan betagne, at de rusa i vatnet. Ungern-Sternberg Bourgelat 26 (1752). Suckar och rop kom allt tätare (under bönemötet) och det skångade i stugan när nån vräkte sej omkull på knä. Sandgren Förklar. 111 (1960).

 

Spalt S 5700 band 27, 1975

Webbansvarig