Publicerad 1975   Lämna synpunkter
SKÅL, sbst.5, n.; pl. = (IErici, Broman).
Ordformer
(skål 1591 (: Skål Jernn)—c. 1730. skålle- i ssg 1595 (: Skålleiernn))
Etymologi
[jfr nor. dial. skar; sannol. identiskt med fsv. skardh, skåra, inskärning (se SKAL, sbst.2), o. eg. betecknande hack l. skåra i tänderna. — Jfr SJÖ-SKÅL, SKAR, sbst.1, SKÅLA, v.4, SKÅRD]
(†) i hästs mun: utväxt (på tand l. tandkött l. gom l. under tunga). Wil Hästen intet äta. Ther til äre många Orsaker, nembl. Hungertyttor .. eller Skåål och onda Tänder som förhindra honom. IErici Colerus 2: 254 (c. 1645). Som Skåhl .. äro månghanda; anten på tänderna, eller tandköttet, under gomen, på tungan, eller anorstädes wäxte; Så fordras (osv.). Broman Glys. 3: 167 (c. 1730).
Ssg (†. Anm. Ssgn är möjl. äv. att hänföra till SKÅLA, v.4): A: SKÅL-JÄRN, sbst.2 (sbst.1 se sp. 5683). (skål- 1591—c. 1730. skåle- 1595) [fsv. skardha iärn (Arnell Brask Bil. 1: 37), sv. dial. skåljärn] järnverktyg för bortskärande av utväxter i hästs mun. GripshR 1591, s. 170. Broman Glys. 3: 167 (c. 1730).
B: SKÅLE-JÄRN, se A.

 

Spalt S 5688 band 27, 1975

Webbansvarig