Publicerad 1975   Lämna synpunkter
SKÅL skå4l, sbst.3, r. l. f. (m. Möller (1790, 1807), Weste FörslSAOB (c. 1815)); best. -en, äv. -n ((†) -an GenMRulla 1687, s. 99, 123).
Etymologi
[av (det i motsv. anv. icke anträffade) lt. schaal (mlt. schale) l. t. schale, båda eg.: skal (se SKAL, sbst.1); ordet har i sv. anslutits till SKÅL, sbst.2, på grund av att det lt. resp. t. ordet fattats ss. schale, skål (se SKÅL, sbst.2). — Jfr SKÅL, sbst.4, SKÅLIG, adj.2]
(numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) på hästs ben: sjuklig förändring bestående i en l. flera bensvulster (särsk. på kronleden); äv. liktydigt med: ringkota; i sht i sg. best.; jfr LEJST. Hehl swart Häst, medh en Lijten stierna, hafwer skåhlan på begge baakföttren Casseras. GenMRulla 1687, s. 123. (Skankvenens avsnörande) skaffar Fölungen sköna, torra och magra ben, afwärjer .. fuktigheter, samt uti hela des lifstid befriar honom ifrån benspatt .. mugg, sprit och skål med flera benskador. Boije Landth. 381 (1756). Ringkota som ock kallas af somliga Skålen eller Listen består uti en benswulst, som fäster sig wid karleden eller wid kronleden straxt öfwer hofwen. Florman Hushållsdj. 152 (1834). Äro .. (vissa) benupphöjningar (vid hovkronan) ej serdeles vidsträckta, utan utgöra runda framstående knölar, kallar man dem skålen. Sjöstedt Husdj. 1: 76 (1859). Bohm Husdj. 224 (1902).

 

Spalt S 5687 band 27, 1975

Webbansvarig