| Publicerad 1974 | Lämna synpunkter |
SKUFFA skuf3a2, v.1 -ade; o. SKUFFAS -as2, v. dep. -ades ((†) pr. sg. -es SvLekar(GAAkad.) 1: 69 (c. 1860)). vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr SKUFF, sbst.2
I. tr. l. (mera tillf.) abs. l. med objektet ersatt av bestämning styrd av prep. på. — jfr AV-, BORT-, FRAM-, IN-, NED-, TILLBAKA-, UNDAN-, UPP-, UT-SKUFFA.
1) (med armbågen l. axeln l. handen l. knäet l. bålen) stöta till (ngn), ge (ngn) en knuff l. knuffar; med en knuff l. knuffar förflytta (ngn) l. komma (ngn) att förflytta sig (i en viss riktning, till en plats); knuffa, puffa; i sht förr särsk. i fråga om knuffning vid (lindrigt) slagsmål; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare: knuff, puff; jfr 3. Oloff .. blef saker 9 mark för han ryckte och skuffade Anders i Ållestat i socknestugune. NorrlS 1—6: 259 (i handl. fr. 1558). Nu .. bryter (någon av hämnd annans) wapn, rycker eller skuffar, eller giör annan sådan gierning, theraf thes onda upsåt pröfwas kan; gälde skadan åter. MB 18: 2 (Lag 1734). (De) hade .. skuffat honom i et stort vattnkar fyldt med vattn. HH XXXII. 2: 243 (1783). Farbror och tant träter på kvällen, och farbror skuffar tant utför trappan. Martinson Kvinn. 66 (1933). En hyrkuskdräng Malmberg hade i berusat tillstånd med skuffningar, otidigheter och skällsord överfallit sin husbonde. Staf PolisvSthm 269 (1950; om förh. 1793). Elofsson hade mekaniskt börjat knuffa undan dem som stod närmast. — Skuffa inte på folk, sa Månsson. Sjöwall o. Wahlöö Brandb. 161 (1969). — särsk. mer l. mindre oeg. l. bildl.; äv. med saksubj. UUKonsP 7: 166 (1665). ÖB 51 (1712; i pass. med saklig agent). Mitt vackra utseende .. har gjort ett intryck på värdshusnymferna, som alldeles skuffat Tasso .. i bakgrunden. Fröding Brev 59 (1886). särsk.
a) i uttr. skuffa ngn framför sig, skjuta ngn framför sig (o. låta denne ta ledningen l. första stöten l. bära ansvaret o. d.). Östergren (1940).
b) (numera bl. tillf.) i p. pf., närmande sig bet.: som man skjutsar hit o. dit, kuschad o. d. Didric, skuffad inom hus, / Bör man det förtänka Gubben? / Tog sig jämt et afton-rus / Klockan Sex på Klubben. Lenngren (SVS) 2: 323 (1796).
2) med avs. på sak: knuffa l. stöta l. puffa till (ngt), särsk. så att det förflyttas (i en viss riktning, till en plats) l. faller o. d.; äv. med saksubj.; äv. bildl.; jfr 3. (Runstenarna ha blivit) Rychte, skuffade och ömkeligen sönderslagne. Schück VittA 1: 258 (i handl. fr. 1666). Att ingen dödlig .. kan befalla tankens vördnad; .. kan skuffa .. tanken bak efter sig, när han går in igenom en dörr, eller böja .. tanken ner till golfvet, när han inträder i ett sällskap. Leopold 3: 441 (1795, 1816). Jag har .. legat (i reumatism), en lång tid oförmögen att röra ett finger om det också varit för att skuffa en eldglöd af bröstet. PWieselgren (1837) i MolbechBrevveksl. 2: 104. Skuffar man i golfvet något glas, / Om det håller, är det han (dvs. tomten) som gör’et. AAGrafström 1: 250 (1864). Wallengren LyckLex. 45 (1896).
3) (numera företrädesvis i Finl.) förflytta (ngn l. ngt i viss riktning) gm att skjuta honom resp. det, föra; äv. med refl. obj.: skjuta sig fram (hasande l. glidande); stundom svårt att skilja från 1 o. 2. (Sv.) skuffa .. (dvs.) skjuta .. (fin.) sysätä. Hahnsson (1899). Skytten .. ligger på magen på skridstången och närmar sig sälarna skuffande sig framåt med högra handen och högra foten. FinEtnogrAtl. 17 (1905). När jag öppnat taxidörren sprang jag alltid runt bilen till andra sidan för att min dam skulle slippa skuffa sig över sätet. SvD(A) 1965, nr 155, s. 14.
II. dep.: knuffas; ofta: knuffa varandra; särsk. i fråga om knuffar som man utdelar under trängsel, oavsiktligt l. för att skaffa sig bättre utrymme l. för att tränga sig fram o. d. (äv. övergående i bet.: under knuffande trängas), i sht förr äv. i fråga om knuffning vid (lindrigt) slagsmål; stundom äv. i uttr. skuffas med ngn. Pastor i Skurup skaffar fram domen öfwer de personer, som trätt och skuffats i kyrkan under predikan. Cavallin Herdam. 2: 281 (cit. fr. 1713). Hjelp opp blinda Gubben med Liran. — Skuffas lagom. Bellman (BellmS) 1: 91 (c. 1771, 1790). Gränden (är) full af nyfikna, hvilka .. trängas och skuffas med hvarandra och med vakten. Ljunggren Bellm. 233 (1867). Lagergren Minn. 8: 248 (1929). — särsk. (numera föga br.) bildl., i uttr. skuffas om ngt, slåss om ngt. Wingård Minn. 6: 52 (1847; i fråga om strid om statsrådsposter).
SKUFFA EMOT10 04 l. MOT4. (numera bl. tillf.)
1) till I 1, abs.: i trängsel värja sig mot de påträngande gm knuffar o. d. Jag stått i fyra timar jämt, / Skuffat mot och klämt. Bellman (BellmS) 1: 220 (c. 1771, 1790). Nordforss (1805).
2) till I 2, med saksubj.: stöta emot (ngt). Den illa fastbundna kofferten (på skjutsvagnen) skuffade beständigt emot mitt ena knä. Cederborgh OT 2: 5 (1810). —
1) till I 1.
a) knuffa fram (ngn); ofta bildl.: hjälpa l. ”köra” fram (ngn), särsk. till befordran o. d. Serenius Iii 4 b (1734). För att göra lycka måste man hafwa wänner att skuffa fram sig. Nordforss (1805). Lo-Johansson Stat. 1: 317 (1936).
b) i uttr. skuffa sig fram, ta l. tränga sig fram med hjälp av knuffar l. under knuffande; ofta bildl. Castrén StormaktstDiktn. 136 (i handl. fr. 1700). Att inkomma och fortvandra på fiskalsvägen erfordras .. (bl. a.) talangen att skuffa sig fram. Frey 1846, s. 28.
SKUFFA IFRÅN10 04 l. FRÅN4. till I 1, 2; särsk. (till I 1) i uttr. skuffa ngn ifrån sig, med knuffar l. dyl. skjuta ngn ifrån sig. Roman Holbg 16 (1746; oeg., om träd). —
SKUFFA IGENOM 10 040 l. 032, äv. GENOM40 l. 32. till I 1, 2; särsk. (till I 1) i uttr. skuffa sig igenom ngt, knuffande o. d. tränga sig fram genom ngt. Nu har jag .. gått här (i S:t Petersburg) och trängt och skuffat mig genom trängseln kring isbackarna på stortorget. Wallin Bref 26 (1841); möjl. icke särsk. förb. —
SKUFFA IN10 4. till I 1, 2: knuffa in (ngn l. ngt). Nordforss (1805). Lagergren Minn. 6: 11 (1927). jfr inskuffa. —
SKUFFA INUPPÅ. (†) till I 2 l. 3, i uttr. skuffa ngt inuppå ngn, bildl.: pracka l. lura ngt på ngn l. dyl. Hustru Karin (skall straffas) derföre, att hon skoffede kåpen in vpå den henne senere köpte, derigenom hon fick sine pening(e)r ig(e)n. 2SthmTb. 7: 406 (1588); möjl. icke särsk. förb. —
SKUFFA NED10 4 l. NER4. till I 1, 2: knuffa ned (ngn l. ngt). Nordforss (1805). Moberg Utvandr. 312 (1949). jfr nedskuffa. —
SKUFFA OMKULL10 04, äv. IKULL04 l. KULL4. till I 1, 2: knuffa l. stöta omkull (ngn l. ngt). 2Saml. 35: 55 (i handl. fr. 1776). Wetterstedt Sthm 1: 59 (1823: kull). Wingård Minn. 11: 66 (1849: ikull). Gubben Efraim .. skuffade omkull saftkrämskålen. Engström 2Bok 141 (1909). —
SKUFFA PÅ10 4. (numera företrädesvis i Finl.) till I 3: skjuta på; äv. med saksubj. Kärran (som hästen drog) skuffade på i utförbacken. Tavaststjerna Marin 170 (1890). Zilliacus Indiankr. 138 (1898). —
SKUFFA TILL10 4.
2) (numera bl. tillf.) till I 2: stöta till (ngt), ge (ngt) en knuff o. d. Kexel 1: 378 (1793; abs.). —
SKUFFA TILLBAKA10 040, äv. 032, förr äv. TILLBAKARS. jfr tillbakaskuffa.
1) till I 1, 2: med knuffar o. d. driva l. stöta (ngn l. ngt) tillbaka. MStenbock (1702) i KKD 12: 136 (oeg., med avs. på trupper). Fryxell Ber. 4: 359 (1830).
2) (numera föga br.) till I 3: skjuta tillbaka (ngt); äv. oeg.: vrida tillbaka (klocka). Bänkarne skuffas tillbaka. Runeberg (SVS) 2: 17 (c. 1820). De bestarne ha skuffat klockan tillbaka en hel quart. Törneros (SVS) 1: 301 (1825). —
1) till I 1: knuffa undan (ngn); ofta oeg. l. bildl., betecknande att man lagar så att ngn icke får vara med vid l. med om ngt l. att ngn hålles borta från ngt l. blir åsidosatt o. d. Björn Medb. 6 (1789). Den stora ärelystnaden, högmodet, ser ned på andra, föraktar dem, skuffar undan eller nedtrampar dem för att själf komma till makten. Topelius EvBarn. 95 (1893). Lo-Johansson Kungsg. 532 (1935; oeg., i p. pf., om person).
2) till I 2, 3: skjuta l. fösa undan (ngt) gm att knuffa l. stöta till det l. (numera företrädesvis i Finl.) skjuta på det; äv. med saksubj. Fröding ESkr. 2: 236 (1896). När snön fallit, skuffa omnibusens stålplogsvingar undan de mäktiga drivorna. TurÅ 1934, s. 99. —
2) till I 2, 3: öppna (dörr o. d.) gm att knuffa l. stöta till den l. (numera företrädesvis i Finl.) skjuta på den. Vahlin skuffade upp glasdörren. Tavaststjerna Inföd. 39 (1887). Högberg Vred. 2: 15 (1906). —
1) till I 1: knuffa ut (ngn); äv. bildl.: driva ut (ngn) o. d. Fernander Theatr. 21 (1695). Moberg Utvandr. 45 (1949; bildl.).
2) till I 2, 3: driva l. skjuta ut (ngt) gm att knuffa l. stöta till det l. (numera företrädesvis i Finl.) skjuta på det. WoH (1904; med avs. på båt). Hembygden (Hfors) 1910, s. 185 (med avs. på båt).
Spalt S 5228 band 27, 1974