Publicerad 1973   Lämna synpunkter
SKRANGEL skraŋ4el, n.; best. -let; pl. =.
Etymologi
[sv. dial. skrangel; jfr d. dial. skrangel, nor. skrangel; vbalsbst. till SKRANGLA]
(ngt vard.)
1) om handlingen l. förhållandet att skrangla l. vara skranglig, skranglande; ss. förled i ssgr.
2) konkret, om ngn l. ngt som är skranglig(t) l. lång(t) o. smal(t) l. ranglig(t) o. d.; särsk.: skranglig person; jfr RANGEL 2. Tholander Ordl. (1872; exakt bet. oviss; sannol. dock om person). Där var ett par .. (ben), som bort bära upp en stadig figur. Men i stället var det ett litet smalt skrangel med bål som en planka, utan höfter. Öberg Makt. 1: 127 (1906; om kvinna). Östergren (1939).
Ssgr (till 1, ngt vard. Anm. Nedan anförda ssgr kunna äv. hänföras till skrangla): SKRANGEL-BEN. särsk. (numera föga br.) metonymiskt, om gänglig pojke; jfr -år. Blanche FlStadsg. 152 (1847). —
-DON. klent o. dåligt åkdon, skrangligt åkdon. Davidson o. Thulin Gulbranssen Bort. 197 (1934; nor. orig.: skraklegreier; om släde). —
-HANE. lång o. mager person. AB(HV) 1898, nr 38, s. 3. —
-ÅR. om vart o. ett av de pubertetsår då barn äro gängliga till växten. Spong Österg. 45 (1926).
Avledn.: SKRANGELIN104, m.||ig. [sv. dial. (Finl.) skrangelin; bildat till skrangel (l. skrangla) medelst den i familjenamn vanliga ändelsen -in] (numera föga br.) (ss. nedsättande benämning på) gänglig person. Hedenstierna Jönsson 82 (1894).

 

Spalt S 4746 band 26, 1973

Webbansvarig