Publicerad 1972   Lämna synpunkter
SKOLAST skωlas4t, äv. skol-, m.; best. -en; pl. -er; l. SKOLASTER skωlas4ter, äv. skol-, m.; best. -n; pl. -strar.
Ordformer
(scholaster, sg. 18481871. skolast 1867 osv. skolaster, sg. 1952 osv.)
Etymologi
[jfr t. scholast, scholaster, ä. eng. scholaster, mlat. scholaster; av ffr. scolastre (fr. écolâtre), av lat. scholasticus, sbst. (se SKOLASTIKER). — Jfr SKOLASTRI]
1) (om ä., i sht medeltida förh.) medlem av domkapitel med uppgift att vara lärare vid (o. föreståndare för) domskola, skolastiker (se d. o. 3). Vid domkyrkan var kantorn den förnämste bland lärarne och denna titel synes hafva varit mera omtyckt än den liktidiga scholaster. Rietz SkolvH 16 (1848). Högst i rang (inom domkapitlen) stod domprosten, därnäst ärkedjäknen, så dekanen och därefter skolasten, som skötte undervisningen. SvFolket 2: 90 (1938). jfr DOM-SKOLAST.
2) (ngt ålderdomligt) skolastiker (se d. o. 4, 5). Bolin Statsl. 1: 63 (1868). (G. K. Chesterton) försvarar undret med en logisk skärpa, som skulle anstått en medeltida skolast. RöstRadio 1933, s. 469.
3) (ngt ålderdomligt, i sht i skildring av ä. förh.) skolar. Det var således pudelns kärna! / En vandrande skolast! Rydberg Faust 39 (1876). Jag var skolast, men mitt mod blef knäckt / under bördan af formler och glosor. / Nu vill jag byta pedantens dräkt / mot landtliga blaggarnshosor. Karlfeldt Vildm. 7 (1895).
Ssgr (i skildring av ä. förh.): (2) SKOLAST-CELL. skolastikers (kloster)cell. Rydberg Varia 22 (1890, 1894).
(3) -KAPPA. av skolar buren kappa. GHT 1872, nr 239, s. 2.
(3) -MÖSSA. av skolar buren mössa. Rydberg 2: 316 (1867).

 

Spalt S 4577 band 26, 1972

Webbansvarig