Publicerad 1971   Lämna synpunkter
SKINKEL ʃiŋ3kel2, äv. 40 (schi´nngk’l Dalin), r. l. m.; best. -n; pl. -klar.
Ordformer
(förr äv. sch-)
Etymologi
[jfr d. skinkel, t. schinkel; av (en lt. motsvarighet till) holl. schinkel, av (mlt. schinkel, ben, lår, resp.) mnl. scinkel, schinkel, ben, lår, av (mlt. resp.) mnl. schenkel (se SKÄNKEL)]
(numera mindre br.) sjöt. skänkling; äv. (i ssgn SKINKEL-HAKE) om kort tåg (med hakar i ändarna) för hissning l. förflyttning av ngt. Skinkel, äfven Skänkling, ett tåg med ett block i akterhand, t. ex. reftaljeskinkel. Ekbohrn NautOrdb. (1840). BonnierLex. (1966). — jfr BRASS-, GIP-, GÄRD-SKINKEL.
Ssgr (numera mindre br., sjöt.): SKINKEL-BLOCK. i skänkling fäst block. Ekbohrn NautOrdb. (1840). —
-HAKE. [jfr lt. schinkelhaken, holl. schinkelhaak, t. schinkelhaken] i pl.: löshakar. Röding 1: 686 (1794). Jungberg (1873).

 

Spalt S 4090 band 26, 1971

Webbansvarig