| Publicerad 1970 | Lämna synpunkter |
SKAPNAD ska3pnad2, r. l. m. l. f.; best. -en (Hes. 43: 11 (Bib. 1541) osv.), äv. (numera föga br.) skapnan (i ä. språkprov äv. att hänföra till obest. skapna, CupVen. A 7 a (1669), Nordenflycht QT 46 (1748—50: skapna’n)); pl. -er (Schroderus Os. 2: 744 (1635) osv.) ((†) skapnar Dalin Vitt. 3: 47 (c. 1740), Därs. 4: 205 (c. 1743)); förr äv. SKAPNA, r. l. m. l. f.; best. -an (se ovan). Anm. Den en gg i bet. 2 b β anträffade pl.-formen skapnaden utgår, om den icke är felaktig för skapnader, från en eljest icke anträffad sidoform skapnade, n.; jfr blånade, n., vid sidan av blånad.
1) om form l. gestalt l. utseende l. uppbyggnad l. beskaffenhet l. tillstånd som utmärker ngn l. ngt.
a) i fråga om varelse (numera i sht djur): yttre l. gestalt l. utseende l. (kropps)byggnad; förr äv. om kroppslig beskaffenhet i fråga om hälsa l. sjukdom; jfr c, d. Vish. 7: 1 (Bib. 1541; i fråga om människa). Effter then inwertes skapnaden, äre .. (människorna) antingen helbregde, eller siwklighe. Schroderus Comenius 279 (1639). Cassius igenkännes på sin groflemmade skapnad. Böttiger i 2SAH 50: 308 (1874). Leksaksstånd och kakstånd med djur av alla de skapnader .., alltihop av sockerdeg. Wester Reymont Bönd. 1: 118 (1920); jfr b. Martinson Utsikt 47 (1963; i fråga om spindel). — jfr JÄTTE-, KVINNO-, MASKE-, MÄNNISKO-, ORME-SKAPNAD. — särsk.
α) (†) i uttr. en fullkomlig skapnad av ngt, om ngt som fullkomligt liknar ngt. Anno 1570. then 18. Novembris såg man på Himmelen öfwer Staden Stockholm en fullkomlig Skapnad af en stor Jagt-Hund. Rüdling Suppl. 287 (1740).
β) (†) i uttr. giva ngn en livaktig skapnad, avmåla l. framställa ngn på ett levande sätt. Schultze Ordb. 4281 (c. 1755).
b) i fråga om sak (äv. mer l. mindre bildl., särsk. i fråga om ngt abstrakt): form l. gestalt l. utformning l. gestaltning; äv.: beskaffenhet l. tillstånd; i fråga om institution o. d. äv.: organisation; jfr c, d α. Ett träd av egendomlig skapnad. Huvudbonaden var till skapnaden (l. sin skapnad) trekantig. Ett fartygs, jordytans skapnad. Hes. 43: 11 (Bib. 1541; hos hus). (När Jesus föddes) war Gudz Församlings skapnad jämmerligh. Ty störste delen aff Judiske Folcket wårdade sigh allena om thet werldzligha. Schroderus Os. 1: 1 (1635). Gull brytes synligit i åtskillig skapnad, såsom tiockare och tunnare blad. VetAH 1745, s. 127. At se dygden i sin sanna skapnad är icke annat än at föreställa moraliteten fri från all blandning af sinnlighet och all oäkta prydnad af lön och egenkärlek. Boëthius Kant 65 (1797). Wi (finna) i Nåder angeläget, at Kammar-Revisionswerket genast sättes i full werksamhet efter den nya skapnad det nu erhåller. CivInstr. 245 (1799). En myckenhet maschiner, tåg, linor och redskap af besynnerliga skapnader syntes omkring dem. Almqvist DrJ 387 (1834). Förskinnets utformning har helt betingats av djurhudens naturliga skapnad. Rig 1951, s. 77. — jfr KATT-, KROPPS-SKAPNAD. — särsk.
α) (numera bl. tillf.) om språklig form l. språkligt uttryck (i motsats till betydelseinnehåll); förr äv. om huvudform (se d. o. 2 b β) hos verb l. om bestämd o. obestämd form hos substantiv. Wij (hava) taget oss före at ränsa och fäija thenna Bookena, och giffuit henne noghot lithen bättre skapnat, än hon här til dags haffuer hafft. Balck Es. 58 (1603). Vti .. Konung Gustafs thens Förstas tid .. fick wårt Swenska Tungomål temeliga sitt goda skick, och sin fagra och behageliga skapnad. Swedberg Gr. Tilskr. 4 (1722). (De i Poetisk kalender publicerade dikterna) förråda .. de första barnsliga och omogna utbrotten af en svallande ungdomslåga, som vill gifva luft åt sina aningar och skapnader åt sina begrepp. PDAAtterbom i PoetK 1812—13, s. II (1816). Obestämd skapnad .. Gosze … Bestämd skapnad .. Goszen. Lidén SvSpr. 21 (1848). Därs. 36 (om verbets huvudform). (Det fsv. ordet miþer är) till innehåll och skapnad (identiskt med) det Lat. medius. Rydqvist SSL 2: 407 (1860).
γ) (†) i fråga om de proportioner varmed ngt i bild återgives, övergående i bet.: skala. (Gör på angivet sätt) så har du Figuren (på kartan) med sådan skapna lijten, som den den stora hade. Rålamb 4: 83 (1690). (I Forsa kyrka) finnas många .. Beläten .. (bl. a.) Jungfru Maria uti stor skapnad, alt öfwerdragit med tiock förgylning. Broman Glys. 2: 249 (c. 1745).
c) [eg. specialanv. av a] i uttr. som beteckna att ngn antar l. anlägger en viss yttre gestalt l. byter gestalt; äv. mer l. mindre bildl. (äv. med anslutning till b), i uttr. som beteckna att ngt byter gestalt. De ohyggelige Spöken och faselige Tråll, som taga sig an de aflednes Skapnad, dermed at förskräcka de Lefwande. Ehrenadler Tel. 741 (1723). Det är icke annat råd, än at .. låsza som I resen bårt och sedan ombyta skapnad. .. jag wil läna Er drängs-kläder, då menar man, at I ären Bönder. Knöppel Blindeb. 57 (1746). (G. II A.) hade ingenting fådt af andra, som icke strax tog en ny och redigare skapnad i hans begrep. 1VittAH 1: 31 (1755). Den sinnlighet, som lyckliga perioders menniskor känt glöda i sina ådror som en obekymrad, frisk och lyckliggörande naturdrift, tar .. (hos vår tids unga generation) skapnad av ett ögonblicksrus, som bryter fram med ett konvulsionsanfalls alla symptomer. OLevertin i UrDagKr. 1884, 3—4: 73.
d) pregnant.
α) om (medvetet skapad) form i motsats till ngt formlöst l. dyl. Tå iagh än nu intet giord war, / Och alzingen skapnat hadhe, / Sågho migh tijn öghon klar, / Tijn hand tu vppå migh ladhe. Ps. 1572, Parabol. om samar. B 5 a. Sjelfva tanken (hos en ohederlig kvinna) är försåtlig ännu innan den fått skapnad af uttrycket. Granberg Dram. 271 (1811). I rad med de andra husen låg en kyrka av grått trä. Det var inte mycket skapnad på den. Buergel Goodwin HHögh. 110 (1925).
β) (†) övergående i bet.: skön l. vacker skapnad (i bet. a). Went titt ansicte ifrå degheliga quinnor, och see icke epter andra quinnos skapnat. Syr. 9: 8 (öv. 1536). Han haffuer ingen skapnat eller degheligheet. Jes. 53: 2 (Bib. 1541). Någrom aff then skock (av kvinnor som försmått sina friare), hoon (dvs. Venus) tijdigt ther med (dvs. med en rättvis hämnd) möter, / Förtagr’ thes skapn och hye, att ingen them seen sköter (dvs. bryr sig om dem). CupVen. A 3 b (1669).
2) (med ålderdomlig prägel) om ngn l. ngt som (skapats o.) är bärare av en skapnad (i bet. 1 a l. b).
a) motsv. SKAPA 1, om ngn l. ngt som skapats, skapelse (se d. o. 1 b), skapat väsen l. ting o. d.; äv. allmännare: skepnad, gestalt (se d. o. 3 a), figur (förr äv.: väsen l. varelse). Gudz beläte j menniskione haffwer warith rättferdugheet, wijssdoom, clookheet, goodheet, mildheet, och annat sådana, huilkit jw en ädhela scapnat warit haffwer. OPetri 1: 6 (1526). Tu (dvs. Gud) wåndas, och wille / Tin skapnat ey spille, / All Menniskiors Skaar. Arvidi 200 (1651). Ibland see .. (maskarna i människokroppen) uth som Syrsor .., understundom som Twestierter, och flere slijke skapnader. Lindestolpe Matk. 9 (1714). Jag .. feck se en liten underlig skapnad, som liknade en människia, hwilken arbetade med all magt, at få utaf mig täcket. Säfström Banquer. U 4 a (1753). Det är ingen nödwändighet, at ouplösliga länkar (gm ett äktenskap) skola binda dig til en skapnad, som kan bli lika så ledsen wid dig, som du wid hänne. Spiess LillP 1: 5 (1798; klandrat i JournSvL 1800, s. 563). Ingen lång förvandling / Må ditt stoft förtära: / En förklarad skapnad / Skola flammor bära (vid likbränningen). Snoilsky 5: 175 (1892, 1897). Därefter begynte hon spefullt ondgöra sig över Kristlärans påbud och stränga krav att skammärka somliga av människokroppens skapnader och ställen. Lindström Österhus 219 (1952). — jfr GUDA-, JÄTTE-, KVINNO-, MÄNNISKO-SKAPNAD. — särsk. (†)
β) i utvidgad anv.: vid skapelsen (av Gud) given bestämmelse; (oundvikligt) öde; jfr SKAPELSE 1 a α β’, SKEPNAD. (Priscillianus’ anhängare) föregofwo at bådhe Menniskiornas Siälar, så wäl som Kroppar, wore igenom en Skapnad förbundne til Stiernorna. Schroderus Os. 1: 727 (1635). UHiärne (c. 1670) i FoU 20: 383.
b) motsv. SKAPA 2, om ngt som skapats, skapelse (se d. o. 3 b); särsk. om institution o. d. Kunde man wid .. (studenternas inskrivning) känna igen all den ordentelighet, som saken fordrar: skulle .. Åskådare finna mindre fläckar på Academiska skapnaden. Hwalström SpecPaid. 182 (1773). Ljudsystemet är i språket både början och slutet, grunden och spetsen, ämnet och skapnaden. Rydqvist SSL 4: 1 (1868). — särsk.
α) (†) om avtryck l. fördjupning som (till synes) åstadkommits i ngt av en människa. I Stenby Sokn (i Dalsl.), wid Kyrkan, är i hårda berget en rinnande kiälla, kallad Klockebergskiälla: i thetta berg synes skapnad, efter en stor menniskia. Tuneld Geogr. 209 (1741); jfr (med anslutning till β): En berättelse .. att .. här skulle finnas å bergskullen jemte kyrkan ”en skapnad efter en stor menniska”, hade hitlockat oss. Jag hade naturligtvis väntat att här finna en hällristning. Härtill syntes ej något tecken, men deremot funnos .. jättegrytor. Brunius Resa 1838 165 (1839).
β) om bild l. plastisk framställning föreställande ngn l. ngt. (I E. Tesauros bok om Italien under germanernas välde finnas) alla (östgotiska o. langobardiska) Konungars Skapnaden vppå Kopparstycken. DGyldenstolpe hos Rugman NorlChrön. Föret. 2 (1670); jfr anm. sp. 3535. Dion tog leret i sin hand. Han knådade deraf en klump. Han formade af klumpen en menniskas skapnad. Topelius Lb. 1: 3 (1860).
3) (numera föga br.) i bildl. anv. av 1: skaplynne (se d. o. 2). KKD 6: 29 (1707). En sådan tillfällighet i skapnaden som känslornas långvarighet ansågs (på 1860-talet) som en dygd. Strindberg TjqvS 1: 105 (1886).
-LYTE. (numera föga br.) lyte som ligger i den medfödda kroppsbyggnaden, medfött lyte. Hahnsson (1899). Cannelin (1939). —
-LÄRA(N). (numera bl. tillf.) lära(n) om olika typer av kroppsbyggnad hos människor o. om dessa typers motsvarighet i skaplynnen, kroppsbyggnadslära(n). Nordenstreng Skapn. 6 (1929). —
Spalt S 3535 band 26, 1970