| Publicerad 1970 | Lämna synpunkter |
SKANK skaŋ4k l. (i vissa trakter) SKÅNK skoŋ4k, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -ar (Linc. Dddd 5 b (1640) osv.) l. (vard.) -er32 (äv. att hänföra till sg. skanka resp. skånka, Wrangel HbHästv. 704 (1885) osv.); l. (utom i vissa trakter numera bl. i pl.) SKANKA skaŋ3ka2 l. (i vissa trakter) SKÅNKA skoŋ3ka2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Broocman Hush. 3: 11 (1736) osv.) l. (vard.) -er (äv. att hänföra till sg. skank resp. skånk, se ovan).
1) om (övre del av) ben (se BEN, sbst.1 II 1) hos djur (l. av slaktat djur); oftast om den del av bakbenet hos (l. från) fyrfota djur (särsk. nötkreatur l. häst) som sträcker sig från knäleden till hasleden; äv. om den nedre del av benet (särsk. bakbenet) hos fyrfota djur som vid slakt avskiljes från den övre köttiga delen; förr äv. dels om hov, dels om has. (Sv.) Skanck. (T.) Huff. (Lat.) Ungula. Schroderus Dict. 82 (c. 1635). Linc. Dddd 5 b (1640; om has). Ju större skankor och benläggar, ju längre kropp, bredare buk och miukare rygg .. (kalven) hafwer, ju bättre warder han. Broocman Hush. 3: 11 (1736). BotN 1874, s. 104 (om ben hos gräshoppa). Hästens lår och skanker skola vara .. muskulösa. Wrangel HbHästv. 704 (1885). TLev. 1892, nr 5, s. 1 (om nedre del av bakben av slaktat svin). Dromedarerna hålla god fart och slänga med sina långa skånkor. Hedin Indien 2: 503 (1910). Skanken var från ett vinterlamm, men det var en ömkligen mager skank. Moberg Rid 101 (1941). Avhuggna, på sina bällingar flådda skånkar (ligga vid renslakten samlade) i en hög för sig. Ekelöf Prom. 160 (1941). — jfr BAK-, FRAM-SKANK o. RAK-SKANKA. — särsk.
b) (numera bl. tillf.) bildl. Örebro är en (långsträckt) stad, som håller en half fjerdingsväg på hvardera skanken, räknadt från kyrktornet. Törneros (SVS) 3: 117 (1833).
2) (vard.) om ben (se BEN, sbst.1 II 1) hos människa; stundom äv. om lår hos människa. Emot Trothet af långa Resor, twätta Benen och Skankarna med warmt öl. IErici Colerus 1: 276 (c. 1645). Icke will jag at min Bror incommoderar sina skankar för mine lumpna manuscripter skull. Lidén FörtrBr. 346 (1787). Greta Kajsa vände sig (i släden) och drog skånkarne in under kjolen. Molin SSkr. 110 (1895). Pojkarna sprang ärenden på sina kvicka, mjuka skankor. Gyllensten KainMem. 124 (1963). — särsk.
a) [delvis sannol. utgående från 1] i vissa uttr.
α) (numera bl. tillf.) räcka skankarna i vädret, vända benen i vädret (se BEN, sbst.1 II 1 e ζ); äv. bildl.: dö. Lindfors (1824). Meurman (1847).
β) i uttr. som ange skyndsam rörelse; särsk. i uttr. röra på skankarna, röra på benen (se RÖRA, v.2 III 1 a α α’), i sht förr äv. lägga skank på rygg, lägga benen på ryggen (se BEN, sbst.1 II 1 e δ). Kom nu, och rör på de skankor lata! Braun SjuSofv. 13 (1853). Nu är det din tur att lägga skånk på rygg och skaffa mer (brännvin). Blanche Bild. 4: 11 (1865). Blanda till en liter, Fridolf, men rör på skånkorna och lyd order. Engström Milst. 94 (1929).
γ) i uttr. som ange långsam rörelse l. lättja. (jfr δ); särsk. i uttr. släpa l. dra skankarna efter sig, släpa benen efter sig. Gå och dra skankorna efter sig. Dalin (1854). I Napolis hamn kastar Vega sitt ankar, / Och sjelf lazzaronen med dåsiga skankar, / Han löper till kajen. Hedenstierna Kaleid. 232 (1884). (Han) kallades .. ”tjurig” och titulerades ”snartycken drummel” .. som ”släpade skankarna efter sig”. Martinson VägUt 54 (1936).
δ) (i vissa trakter) slå skank, vid gång trampa sig själv på fötterna; särsk. oeg.: slå dank, lata sig. Blanche Bild. 1: 155 (1863: slog skånk). Därs. 156 (: slår skånk).
3) (numera mindre br.) benpipa (i l.) från skank (i bet. 1 o. 2). Weste FörslSAOB (c. 1815). Almqvist Amor. XII (1839). Skinkan hänger aldrig så högt, att icke hunden väntar sig skanken. Ström SvOrdspr. 279 (1926).
4) i ssgr betecknande person l. djur med så l. så beskaffade ben; se LAT-, LÅNG-SKANK o. LÅNG-SKÅNKA.
Ssgr (i fackspr.): skankbens-kam. på framsidan av stora skankbenet befintlig, utåtböjd benkam. Lundberg HusdjSj. 563 (1868).
-tagg. (numera föga br.) om det hos hästar o. idisslare starkt reducerade lilla skankbenet (uppträdande ss. små benutskott vid stora skankbenets övre ände); jfr skank-knöl. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 20 (1836). ARetzius hos Billing Hipp. 43 (1836). —
-BROMS. (i sht förr) av en repslinga bestående anordning som fästes om skanken på nötkreatur l. häst o. åtdrages medelst en stav, varigm djuret förhindras att (vid operation l. dyl.) göra häftiga rörelser med benen; jfr broms, sbst.2 1. Vennerholm o. Svensson 69 (1892: Skankbremsen). —
-LED. i fråga om häst.
-SKO. (förr) sko gjord av skinnet från nötkreaturs bakskank. Odstedt FolkdrDal. 430 (1953: skånkskon). —
-VEN. ven i skank; särsk. om var o. en av de vener hos häst som gå snett över framknäets baksida resp. snett över bakbenets has på dess framsida; jfr -blodåder, -åder, skrankåder. Sjöstedt Husdj. 1: 87 (1859). —
Spalt S 3493 band 26, 1970