Publicerad 1970   Lämna synpunkter
SKALM skal4m, förr äv. SKÅLM l. SKARM, r. l. m. l. f., förr äv. SKALME, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (BoupptSthm 1684, s. 510 a, osv.) ((†) -er ArkliR 1565, avd. 23: tisle skålmer).
Ordformer
(skalm (-llm) 1673 osv. skalme 17731807. skarm 17871857. skålm 1565 (: tisle skålmer, pl.))
Etymologi
[sv. dial. skalm, skalma, skalme; jfr fvn. skǫlm, skálm, nor. skolm (i bet. 3), lt. schalm, tunt bräde, fht. scalm, båt, samt gr. σκαλμός, årtull; till den rot (med bet.: klyva) som föreligger i SKILJA, SKAL, sbst.1 — Jfr HÄLLEBARD, SKALMA]
1) om var o. en av ett antal (nästan alltid två parvis anordnade, sinsemellan lika) långsmala (oftast raka, stundom (delvis) böjda) delar (stänger l. ribbor l. dyl. av trä l. annat material) av ett föremål (särsk. ett redskap) vilka (l. vilkas fria ändar) tjäna ss. fästanordning l. handtag l. skydd l. stöd l. dyl. l. vilka tillsammans (förenade medelst en skruv l. dyl.) utgöra ett redskap; numera företrädesvis i a—c o. e. VetAH 1750, s. 310. Första slaget (av vissa harvar), som har allenast en led, göras wanligen, med 8 eller 10 så kallade bölar, eller skallmar (dvs. stockar, i vilka harvpinnarna fästas), hwilka huggas 6 till 7 qvarter långa. Crælius TunaL 363 (1774). Som en moder med foten på vaggans skalm / hon betraktar mig ömt. Levertin Leg. 139 (1891). Advokaten. .. Se på den här (hårnålen)! Det är två skalmar, men en nål! Strindberg Drömsp. 216 (1902). Skogsmannen flådde mården och spände skinnet mellan en sammanböjd grankvists skalmar. Munsterhjelm Järvl. 11 (1925). Då brudkronan .. skulle påklädas (i Korsnäs i Finl.), påsattes först hårvalken .., och i denna faststuckos de 8 skalmarna .., som bilda den yttre brudkronan, vilken pryddes med pärlor och grejor .. av alla slag. FolklEtnSt. 5: 131 (1934). — jfr BARR-, BIT-SKALM. — särsk.
a) i anordning för anspänning av dragdjur: skakel; särsk. om fast skakel på kärra; ngn gg äv. sammanfattande, om par av skaklar utgörande en draganordning, gaffel (se d. o. 2 d). 1. beslagen .. (slags kärra) med 1 Ny och 1 gl. Skalm dertill. BoupptSthm 1673, s. 131 b. En chaise, hvars röda hjul och skarmar / En Bacchi lik-vagn tycks. Bellman (BellmS) 10: 93 (1787). Kärror .. hafva .. det emot sig att gå på blott två hjul: när det bär utföre trycka skalmarne ned hästen, men då det går brant uppåt, vilja de liksom lyfta honom från marken. Almqvist Skälln. 7 (1838). I skördetider / jag sökte drömögd blåklint mellan halmen / och följde afundsfri till andras lider / de höga lassen, sjungande vid skalmen. Karlfeldt FridLustg. 89 (1901). Fogelqvist ResRot 145 (1926). — jfr DRÄKT-, KÄRR-, SCHÄS-, SKAKEL-, TISTLE-SKALM.
b) om var o. en av de längsgående stänger på en skottkärra l. dragkärra l. en plog varmed den (skjutes resp. drages o.) styres o. vars bakre resp. främre ändar utgöra handtag; äv. om var o. en av de två längsgående stänger på ett bärredskap vilkas ändar utgöra handtag. Ekeroth skal kommit raglandes in och satt sig på skalmen af lijkbåhren. UpplDomb. 9: 65 (1736). Rothstein Byggn. 334 (1857; på skottkärra). Bärbår, för transport af syreflaskor i trappor. Skalmarna äro af järnrör med trähandtag. HufvudkatalSonesson 1920, 7: 83. — jfr BÅR-, KÄRR-, RULLBÅRS-SKALM.
c) på sax l. tång l. passare (se PASSARE, sbst.2) l. dyl.: skänkel, ben. Polhem Test. 64 (c. 1745; på tång). Saxens lilla enfaldiga och oansenliga konstbygnad .. (består) af twenne skiärande och korswis fogade skalmar eller knifwar (osv.). Kiellberg KonstnHandtv. Skrädd. 10 (1753). Äfvenså böra (grävling-)saxarnes skalmar vara försedda med taggar, såsom hök- och uttersaxarne. Svederus Jagt 94 (1831). — jfr SAX-SKALM.
d) (†) om var o. en av de två delar som tillsammans bilda skaftet på en kniv (särsk. på rakkniv med blad som kan infällas i en skåra mellan dessa delar). Lind (1749). SvTyHlex. (1872). jfr: (T.) Rasiermesserschalen .. (sv.) Rakknifsskalmar. Nemnich Waarenlex. 860 (1820).
e) om var o. en av de två långsmala delar på glasögon vilka i ena änden äro fästa vid o. leda mot var sin ytterända av glasögonbågarna (l. glasögonglasen) o. i andra änden vanl. äro böjda så att de kunna fästas bakom öronen; äv. mer l. mindre bildl. (Fänrik Ståls) örnenäsa .. / Med brillor utan skalmar på. Runeberg 2: 9 (1847). Oswald Privatm. 64 (1949; bildl.).
f) (numera mindre br.) om armstöd på stol. Skalmarna af den mer än hundraåriga läderklädda länstolen. Hillman SpNov. 101 (1896). Ahlberg o. Lundquister Fåg. 15 (1936).
2) [efter motsv. anv. i fvn.] (†) om (kort, forntida) svärd. En skalm eller kårt swärd, och et annat långt samt bittert. Björner Hrolf 132 (1737). När en Sax icke war twe-äggad, utan enbakad, lärer hon hetat Skalm. LMil. 2: Företal 9 b (1764).
3) (†) på baljväxt: balja (se BALJA, sbst.1 2 c); äv. allmännare: skal l. hylsa o. d. Ofta finnes på en stielck (hos strandärter) 30 til 40 Skalmar, hwilket är til at tacka Gud före, särdeles i dyr tid. Œdman Bahusl. 50 (1746). Schultze Ordb. 4183 (c. 1755; äv. allmännare).
Ssgr (i allm. till 1 a): SKALM-BAND. (förr) om vart o. ett av de ögleformade band l. rep på gaffelplog vilka påminde om ett par skalmar o. gm vilkas avkortning resp. förlängning plogens djupgående reglerades. Gadd Landtsk. 3: 106 (1777).
-BYGEL. bygel på skalm; särsk. till 1 a. Lundell (1893).
-FÄSTE. särsk. till 1 e: fäste (se d. o. 7) varmed skalm fästes vid glasögonbåge. SvD(A) 1937, nr 75, s. 7.
-HAKE. jfr -krok. Lundell (1893).
-HÄST. i fråga om tandemanspänning: häst anspänd mellan skalmarna (i motsats till hästar anspända mellan draglinor). KrigVAT 1839, s. 21. SoldIHäst. 1942, s. 67.
-KROK. krok för fästande av skalm(ar) vid fordon o. d.; jfr skakel-krok 1. Lundell (1893).
-LÄNGD. (mera tillf.) skalms längd. Bengts Fäd. 264 (1921).
-SELE. sele för dragare som drager medelst skalmar. Spak HbFältartill. 113 (1873).
-STYTSA. (numera föga br.) stöd l. stötta l. sträva varmed skalm förenades med framvagnen. FörslReglSjukvFält 1889, s. 246.
-ÄMNE. ämne till skalm. TLev. 1907, nr 6, s. 4.
-ÄNDA l. -ÄNDE. Almroth Karmarsch 256 (1838).

 

Spalt S 3445 band 26, 1970

Webbansvarig