| Publicerad 1970 | Lämna synpunkter |
SKALLRIG skal3rig2, adj. -are.
1) (i vissa trakter) om person: darrig, skraltig o. d.; jfr SKALLRA, v. 1 d. Gammal och skallrig var han redan då. Högberg Baggböl. 1: 182 (1911). Dens. Utböl. 1: 144 (1912).
2) om fordon: som har benägenhet att skramla l. skaka, skramlig, skramlande; skakande; jfr SKALLRA, v. 1 h. Bergman VSmSkr. 181 (1845). Janzon SvParKonstn. 29 (1884).
Spalt S 3445 band 26, 1970