Publicerad 1969   Lämna synpunkter
SKABBA, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE (Schultze), -NING (Schultze).
Etymologi
[fsv. skabba, sv. dial. skabba, gnida, gnaga, skabba sig, skubba sig; jfr ä. d. skabbe, lt., mnl. o. holl. schabben; intensivbildning med konsonantförlängning till roten i SKAVA, v. — Jfr SKABB]
(†) klia (se d. o. 2), klå, riva (se RIVA, v.2 II 3); äv. refl. Schroderus Dict. 248 (c. 1635). Min (dvs. en bondes) heederligh Stoogång, / Lijder aff Skabb och Lysz stoor twång. / När jagh wil bort vthi Stallgården gåå, / Der wankar Skabba och der wankar klåå. Brasck FörlSon. K 3 b (1645). Hästen (som skadat sig i bringan) måste wäl förwaras, att han icke klåår eller skabbar sigh. Rålamb 13: 149 (1690). Schultze Ordb. 4225 (c. 1755).

 

Spalt S 3274 band 25, 1969

Webbansvarig