Publicerad 1969   Lämna synpunkter
SJÄLVSVÅLDING ʃäl3fs~vol2diŋ, äv. (i särskilt vårdat uttal) ʃäl3vs~, äv. (vard.) ʃäl3s~, förr äv. SJÄLVSVÅLLING l. SJÄLVVÅLLING, m.||ig.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(sielf- 1754. självs- (sielfs-, skälfs- m. m.) 1734 osv. -vålding (-vol-) 1768 osv. -vålling 17341775)
Etymologi
[avledn. av SJÄLVSVÅLDIG o. SJÄLVSVÅLD]
(numera bl. tillf.) självsvåldig person; särsk. om självsvåldigt barn; äv. dels om självsvåldigt djur, dels bildl.; jfr SJÄLVSVÖRDING. Du måste weta .. at Bons-mots äro små sielfswållingar, som ej komma när man wil utan när man minst förmodar. Dalin Arg. 2: 90 (1734, 1754). Ho kan wörda skälfswåldingen? Bergeström IndBref 372 (1770). Ack! se, der är du, Zephyr, söta gosse! — / Sjelfsvålding! hvad du gjort mig oro! Atterbom 1: 57 (1824). Hebbe Skog. 7 (1871; i tilltal till orm). LoW (1889).

 

Spalt S 3142 band 25, 1969

Webbansvarig