| Publicerad 1969 | Lämna synpunkter |
SJÄLVSVÅLDAS ʃäl3fs~vol2das, äv. (i särskilt vårdat uttal) ʃäl3vs~, äv. (vard.) ʃäl3s~, förr äv. SJÄLVSVÅLLAS l. SJÄLVVÅLLAS, v. dep. -ades.
(numera företrädesvis i Finl.) vara självsvåldig, bete sig självsvåldigt; ta sig friheter; äv.: vara uppsluppen, skämta, rasa, stoja. (Kyrkoherde Lohman) har intet låtit stoppa sig munnen til, och allenast straffat de ringa: utan Han har ock sagt rena och ofärgade sanningen dem Förnäma i synen, som eljest wilja sielfswåldas och dock ostraffade warda. Westbeck Lohman 66 (1759). (Sv.) Sjelfsvållas .. (fr.) Folatrer, badiner, se jouer; se licencier. Weste (1807). Soldaterne (började) att sjelfsvåldas, kifvas, låna öronen åt hvarje illasinnads prat. Kolmodin TacAnn. 1: 28 (1833). Familjeljuset, som gnäller och sjelfsvåldas och har lika många beundrarinnor, som det finnes tanter i familjen. Hedenstierna Jenny 155 (1898). Ahlbäck SvFinl. 62 (1956). särsk. (†) övergående i bet.: (ta sig friheten att) ha det skönt o. göra vad man vill l. lata sig o. d.; äv. övergående i bet.: leva utsvävande l. liderligt (jfr SJÄLVSVÅLD 2 b). Gifve gudh jag sielf een gång kumme hem och finge gå och sielsvållas där iblandh medh min Engell. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 2: 38 (1703). (Romarna) började själfswåldas mycket, emedan manfolk och qwinfolk gingo om hwarandra i baden. Linné Diet. 2: 62 (c. 1750). Schulthess (1885).
Spalt S 3140 band 25, 1969