Publicerad 1968   Lämna synpunkter
SITULA si4tula, r. l. f.; best. -an; pl. -or (2VittAH 30: 141 (1885) osv.). Anm. Stundom förekommer ordet med latinsk pl.-böjning. 2VittAH 30: 140 (1885: situle).
Etymologi
[av lat. situla; av ovisst urspr. — Jfr SEJDEL]
arkeol. från bronsåldern l. järnåldern härrörande metallkärl (vanl. i form av en stympad kon o. försett med handtag). 2VittAH 30: 141 (1885). Från tiden omkr. 100 e. Kr. härrör situlan från Askeby på Møn. Fornv. 1935, s. 194. SvD(A) 1961, nr 96, s. 19.
Ssgr (arkeol.): SITULA-FORM; pl. -er. form som är kännetecknande för en situla. RedStHMus. 1916, s. 3. —
-FORMAD, p. adj. MeddÖgFm. 1919, s. 61.

 

Spalt S 2785 band 25, 1968

Webbansvarig