Publicerad 1967   Lämna synpunkter
SIGEL si4gel, sbst.2, r. l. m. l. f.; best. -n; pl. -gler40 (Phosph. 1813, s. 330, osv.), äv. (föga br.) -glar32 (Auerbach (1913)). Anm. Stundom användes i pl. den lat. formen sigla o. i sg. ett härtill bildat siglum. SvTeolKv. 1928, s. 284 (sg. o. pl.).
Etymologi
[jfr t. sigle, f., sigel, n., ä. eng. sigle, fr. sigle, m.; av senlat. sigla, n. pl., sannol. synkoperad pl.-form av lat. sigillum (se SIGILL)]
(i fackspr.) förkortning l. förkortningstecken för ett ord, bestående av en l. några av ordets bokstäver; särsk. om dylik(t) förkortning(stecken) som användes inom stenografin för vissa bestämda (ofta förekommande) ord (t. ex. pronomen); äv. allmännare: förkortning(stecken), abbreviatur; äv. bildl. Phosph. 1813, s. 330. UB 1: 518 (1873; i stenografi). Nodermann o. Wulff FörsamlKSångb. 107 (1922; bildl.). (Text-)Apparaten är rikhaltig och ger den som gör sig mödan att lära sig siglerna en klar överblick över de väsentliga fakta i texttraditionen. SvTeolKv. 1933, s. 166. ’Dr’, en sigel för ’doktor’. Östergren (1938). — särsk. språkv. om tecken för ljudförbindelse i stavelseskrift. Noreen VS 1: 37 (1903).

 

Spalt S 2242 band 25, 1967

Webbansvarig