Publicerad 1967   Lämna synpunkter
SICKEN sik4en, äv. 32 (si´cken Weste, sic´k’n Dalin), pron.; n. sicket sik4et, äv. 32; pl. sickna sik4na, äv. 32 (Weste FörslSAOB (c. 1815) osv.), äv. (i sht i vissa trakter) sicka sik4a, äv. 32 (Wigström Folkd. 1: 312 (1880), Engström Aftongl. 34 (1932)).
Ordformer
(sicken 1678 osv. si´cken 18071841. sick´en 1895. si´ken c. 1770c. 1775)
Etymologi
[sv. dial. sicken, secken; jfr d. sikken; sammandragning av si, imper. av SE, o. TOCKEN l. VILKEN]
(vard.) i utrop som beteckna förvåning, gillande, ogillande l. dyl.: (se) vilken l. en sådan o. d. Sicken skalk. Columbus Ordesk. 21 (1678; uppl. 1963). Si’ken Cloris, / Si’ken Cloris / Kommer trippandes på Norrbro! Bellman SkrNS 1: 152 (c. 1770). Si’ken madusa. Därs. 132 (c. 1775). Hu! sicken buse. CIHallman 393 (1779). Hej hopp, min far! / Sicken häst jag har: / Sicka lår, sicka ben, sicka skridt han tar! Wigström Folkd. 1: 312 (1880). Se, där borta syns en stuga — sicket skravligt svälthärbärge! Collinder Kalev. 91 (1948). — särsk. i uttr. sicken en (äv. sammanskrivet).
a) utan föregående obest. art.
α) i attributiv anv.: (se) vilken l. en sådan. Columbus Ordesk. 21 (1678; uppl. 1963). Sicken en person der står: det måtte wäl wara någon ny narr, som will in i Dårhuset. Modée Dår. 73 (1741). Sicken en rackaregubbe. Koch GudVV 2: 85 (1916). Sicket ett fullblod, va! TurÅ 1954, s. 189. särsk. (föga br.) utan kongruensböjning av sicken. Sicken ett lustigt spektakel en gud har oss skickat till gården! Lagerlöf HomOd. 220 (1908).
β) självständigt: (se) en sådan figur l. ”prick” l. egendomlig l. lustig person!, en sådan skälm! l. dyl.; jfr EN, räkn. V 4 a. Ach sicken en! / Med hvita ben, / Krummar sig / Qvick och vig. Bellman (BellmS) 1: 41 (c. 1770, 1790). Om en utsocknesbo kommer in i Bellö kyrka, säges hela den lilla skogsförsamlingen resa sig, pekande på främlingen och säga: ”nä sickenen”. Aldén Getapul. 82 (1883). Sicken en! Undras hvad hon ska hitta på härnäst! Cavallin Kipling Gadsby 13 (1897).
b) föregånget av obest. art.; särsk. i utvidgad anv., i uttr. (ngn är o. d.) en sicken en l. (mera tillf.) (ngra äro o. d.) ena sickna ena, (ngn är resp. ngra äro osv.) en person resp. personer med vissa egenskaper (som man icke kan l. bryr sig om att närmare specificera o.) som väcka ngns förvåning l. gillande l. ogillande; jfr EN, räkn. V 4. Det var mig en bestämd ’sicken en’. Adelsköld Dagsv. 2: 213 (1900). Men se den där Björner ändå! Lars säger, att i stan säger de, att han är en riktig sicken en. Bergman HNådT 34 (1910). Ingen renhjärtad ungmö vägrar envisare att se att hennes käresta är en sicken-en än det officiella Sverige vägrat att se bockfoten under förbundstalets vackra frasmantel. GHT 1926, nr 60, s. 16. Enligt .. (sin egen version) ha tyskarna uppträtt storsint som alltid, medan ungrarna visat sig vara ena sickna-ena. Ungrarna ha trängt sig på tyskarna och icke tvärtom. De ha aldrig varit nöjda med vad hr Hitler lät dem få. Därs. 1944, nr 239, s. 13.

 

Spalt S 2111 band 25, 1967

Webbansvarig