Publicerad 1967   Lämna synpunkter
SEXAGESIMA säk1sage4sima, äv. -je4– (sexage´sima Weste; säxajèsimma Dalin; säk1saje4sima LoW (1911)), r. l. f.; best. (tillf.) -an; pl. (tillf.) -or (Weste FörslSAOB (c. 1815) osv.) ((†) -er Weste (1807), Dens. FörslSAOB (c. 1815)). Anm. Tidigast är ordet anträffat i den lat. gen.-formen sexagesimæ (äv. sexagesime), som förekommer dels i uttr. söndagen sexagesimæ, sexagesima, dels elliptiskt för detta uttr. Söndaghen Sexagesime. OPetri 3: 109 (1530). Sexagesimæ. GOlai Cal. I 1 b (1588). Söndaghen sexagesimæ. Clenod. 1633, Ev. o. ep. s. E 4 a.
Etymologi
[av kyrkolat. sexagesima (näml. dies, dag), f. av lat. sexagesimus, sextionde, ordningstal till sexaginta, sextio, till sex (se SEX, räkn.); jfr SEPTUAGESIMA o. SEXAGESIMAL]
beteckning för åttonde söndagen före påsk. Alm. 1585, s. A 3 b. Hellerström Liturg. 67 (1932). särsk. (i vissa trakter) ss. kraftuttryck. ”Det var då självaste sexagesima till karl som inte går!” drogo de andra karlarna till. EWigström i Landsm. VIII. 3: 230 (c. 1900).

 

Spalt S 2053 band 25, 1967

Webbansvarig