Publicerad 1967   Lämna synpunkter
SEX, sbst.1, r. l. m.; anträffat bl. i sg. best. sexen.
Etymologi
[av fr. sexe, av ffr. sexe, varav äv. (åtminstone delvis) meng. sex (eng. sex); av lat. sexus (se SEXUS). — Jfr SEX, sbst.2]
(†)
1) = KÖN, sbst. 4. Ware för olydno wan- och sidwördnat med ord och gierning theras straf (som tjänstgöra hos hovets damer) efter brottet, personen, stånd, wilkor och sexen med thet sagt är (om hovfolket i allmänhet), jämkat och likat. Schmedeman Just. 1163 (1687).
2) = KÖN, sbst. 3 b. Så seer iag intet, at H. Hofmarskalken lärer hafva svårt at finna större approbation hos sexen, än en ung Hofmarskalk af gammal famille. BrinkmArch. 1: 150 (1712).

 

Spalt S 2037 band 25, 1967

Webbansvarig