Publicerad 1967   Lämna synpunkter
SERVIT servi4t, m.||(ig.); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. servit, eng. o. fr. servite; av mlat. servita, till servus (se SERVERA, v.1), i uttr. servi beatæ Mariæ, ”heliga Marias tjänare”, serviter]
medlem av andlig orden som stiftades till jungfru Marias ära 1233 i Florens; särsk. i pl., om denna orden. MoB 5: 185 (1784). (Sju rika florentinare, som avsagt sig världen) egnade sig åt den heliga Jungfruns tjenst. Såsom hennes tjenare kallades de Serviter. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 2: 239 (1835). 3NF (1932).
Ssgr: A: SERVIT-KLOSTER. Jensen SvMinn. 64 (1910).
-MUNK. (serviter- 1837) [jfr t. servitenmönch] servit. (Rydberg o.) Tegnér Engelhardt 3: 83 (1837).
-ORDEN. (servit- 1935 osv. serviter- 17861843) serviternas orden. Björkegren 2533 (1786).
B [jfr benediktiner-, johanniter- m. fl.] (numera mindre br.): SERVITER-MUNK, -ORDEN, se A.
Avledn.: SERVITINNA, f. [jfr t. servitin] nunna tillhörande servitordens kvinnliga gren. NF 14: 921 (1890).

 

Spalt S 2019 band 25, 1967

Webbansvarig