Publicerad 1967   Lämna synpunkter
SENTENTIÖS sentän1tsiø4s l. -tän1s- l. sän1ten- (sänntänntsiö´s Dalin), l. SENTENSIÖS sentän1siø4s l. sän1ten-, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(-siös (-cieuse) 1785 osv. -tiös (-tieus) 1729 osv.)
Etymologi
[jfr t. sentenziös, sententiös, eng. sententious; av (f)fr. sentencieux (f. -euse), ä. fr. äv. sententieux, av lat. sententiosus, avledn. av sententia (se SENTENS)]
motsv. SENTENS 2 slutet: som utgör l. har karaktär av l. påminner om en sentens l. sentenser l. som är rik på sentenser; sentensartad; sentensrik; äv. (om form l. tonfall o. d.): som kännetecknar en sentens l. sentenser; stundom äv. om person (i sht författare): som använder ett sentensartat l. sentensrikt språk; i sht förr äv. övergående i bet.: lärorik l. sinnrik, djupsinnig. Biurman Brefst. 20 (1729; om stil). En stor myckenhet af Bibliska Språk, exempel, liknelser och sententieusa moraler. Rydén Pontoppidan 149 (1766). Sententiös .. (dvs.) sinnrik. Andersson (1845). (Alexandrinens) sententiösa tonfall. BEMalmström 4: 237 (c. 1860). Sentensiösa, frasrika lärodikter. Hjärne DagDrabbn. LIX (1882). Ovidius, den flyhänte och sententiöse berättaren. 3Saml. 31: 39 (1951). Den medvetna benägenheten för sirliga och sententiösa vändningar (i S. Siwertz’ berättarkonst). BonnierLM 1954, s. 647.

 

Spalt S 1930 band 25, 1967

Webbansvarig