| Publicerad 1964 | Lämna synpunkter |
SAM- ssgr (forts.):
1) om liv som två l. flera personer l. familjer leva tillsammans (i gemensam bostad l. gemensamt hushåll o. d.); äv. om (liv tillsammans som innefattar) könsumgänge (särsk. i sådana uttr. som fysiskt l. sexuellt samliv). Det husliga samlifvet. Nordström Samh. 2: 185 (1840). De båda ”bröderna Grimms” mångåriga, trogna samlif. NF 5: 1583 (1882). Det är trohetskänslan, som för väldanade sinnen förbjuder hvarje fysiskt samlif med en annan än den, som i äktenskapet fått vår tro. Wirsén EKey 23 (1900). Oaktadt han är uppriktigt fäst vid sin hustru Biagia, förklarar han sig ej längre vilja föra något samlif med henne, de skola hädanefter bemöta hvarandra som bror och syster. PT 1902, nr 248, s. 3. Sexuellt samliv. KyrkohÅ 1941, s. 66.
2) om liv som leves tillsammans av medborgare i ett samhälle l. medlemmar av en grupp o. d., samhällsliv, umgänge(s-liv); äv. om nation(er)s liv i umgänge l. union med en l. flera andra nationer. Bremer Brev 4: 443 (1865). Hedin Tal 1: 549 (1882; i fråga om unionen mellan Sv. o. Norge). (Kristendomens) kraftiga inflytande kan spåras inom alla de områden, på hvilka det menskliga samlifvet rörer sig. Ljunggren i 3SAH 2: 6 (1887); jfr 1. Såsom förut, fastän något mera tystlåten och begrundande, tog han del i nationskamraternas samlif. Sander Därs. 4: 39 (1889). De djupgående problemen i staternas samlif. Hjärne K12 V (1902).
3) om liv som växter l. djur leva tillsammans; särsk. om symbios. Reuter LägrDjSjälsl. I. 2: 49 (1886). Forssell InlBot. 130 (1888; om symbios).
4) i oeg. l. allmännare anv.; särsk. dels (motsv. liv I 4) om liv i religiös gemenskap, dels (motsv. liv I 5 b) om gemensam verksamhet inom ett område, dels om förhållandet att en person lever med i naturens liv; jfr samman-liv. Atterbom SDikt. 2: 315 (1817, 1838). I wetenskapligt hänseende står det kanske sämst till hos osz. Något egentligen wetenskapligt samlif är icke till. SKN 1841, s. 131. I samlif med naturn han trifdes bäst. Böttiger 2: 190 (1851, 1857). Ett samlif i Christo. Emanuelsson 1Pred. 1: 338 (1865). Statens och kyrkans samliv i vårt land. NordT 1931, s. 269.
(6) -LIVANDE, p. adj. (†) som är en gemensam kraftkälla för två l. flera; jfr liva, v.2 4. SvLittFT 1835, sp. 622. —
-LJUD. [fsv. samliudh, ljud uppkommet gm sammanstötning, slammer]
1) (†) till 2.
a) [en likvida har egenskapen att lätt förena sig med annan konsonant] likvida. Ljungberg SvSpr. 1, 3 (1756).
b) om ett av två vokaler bildat tecken för ett till en o. samma stavelse hörande ljud(komplex); jfr diftong. När tvenne vocaler stå tilsammans i et ord, utan at göra samljud eller diphthong, varda de delade til serskildte stafvelser. Mannercrantz EngSpr. 30 (1783).
2) (numera bl. tillf.) till 3: förening av ljud som frambringas samtidigt av olika ljudkällor l. olika personer; förr särsk. om rop o. d. som frambringas samtidigt av olika personer l. om ljudet av olika (med varandra sammansmältande) samtidiga rop o. d.; jfr 3, -klang 1 o. samman-ljud. Där hördes lof ske Gud, där hördes Häll Ulrica. / Och detta samliud har ett genliud wäckt hos mig. Brenner Dikt. 2: 8 (1719). Blott det enda samljud skallar: / Frid och Gustaf följas hit! Envallsson GladMedb. 14 (1790); jfr 4 slutet. Trumslag, hundskall, barnskrik, .. allt detta blandade sig till ett öronslitande, förvirradt och förvirrande samljud. Rydberg Sing. 30 (1857, 1865).
3) till (3 o.) 7 (motsv. -ljuda 2), om förhållandet att två l. flera ljud l. ljudföljder harmoniera l. överensstämma med varandra, harmoni; äv. konkretare (i sg. l. pl.), om välljudande förening av ljud (förr äv. dels om ackord inom musiken, dels om assonans); jfr 2, -klang 2 o. samman-ljud. (Lat.) Symphonia (sv.) samliwdh ther liwden wel lyda samman. VarRerV 22 (1538); jfr 2. Helsingius Cc 8 a (1587). Isländske prosodien fordrar .. (bl. a.) händingar eller samljud, och dem åter antingen större eller mindre, Adalhending och Skotthending. Troil Isl. 217 (1777). Ett ljufligt spel .. af en fleut travers ock en Harpa drogo mig utur .. sorgliga betraktelser. .. Vid detta ljufliga samljud kände jag min oro försvinna. JGOxenstierna Dagb. 175 (1771). Han höll en luta i handen .. och knäppte några förelöpande samljud. Crusenstolpe Mor. 2: 58 (1840). Rimmet .. är ett samljud eller en öfwerensstämmelse i de sista tonerna .. af 2:ne verser, hwarigenom den sista eller de båda sista stafwelserna i hwardera ljuda lika. Olde FrSpr. 348 (1843). särsk.
a) (†) övergående i bet.: musik; jfr harmoni 1 b. Och skönhetens ögon! — Ack huru de tindra / då djupt i dess hjerta gå samljud och sång. Arnell Moore LR 2: 89 (1830; eng. orig.: music).
b) (numera bl. tillf.) närmande sig l. övergående i 4, i fråga om välljud o. d. i diktning l. diktion; förr äv. övergående till en beteckning för (välljudande) diktning l. diktverk. Jag wrider högt ok diupt mitt Spels osamse Strenger / Kan lell ey Sam-Liudh få. Lucidor (SVS) 282 (1673). Ho muntrar up och mer berömmer / Wår ädla konst, som Riken prydna ger, / När ej bland osz dit (dvs. H. A. Löfwenskjölds) samljud höres mer. Nordenflycht QT 1748 —50, s. 56. Stjernhjelms och hans efterföljares Skaldekonst var et mästerstycke i et ohyfsadt språk, hvars första samljud hon framlockat. Gyllenborg Skald. 95 (1798). Hvem gömmer icke i sitt hjerta samljud, som dessa. Franzén Minnest. 1: 242 (1818; om vissa strofer ur en dikt av A. M. Lenngren).
4) (i vitter stil) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av (2 o.) 3 (jfr 3 b); särsk.: harmoni (se d. o. 3); jfr -klang 3. Känslornas tysta samljud. (Elgström o.) Ingelgren 292 (c. 1810). Ingen ful fläck stör intrycket af det helas skönhet; allt är här (dvs. på en viss naturskön plats) samljud, endrägt, fullhet. Böttiger 6: 168 (1835). Ahrenberg Männ. 3: 179 (1908). särsk. (†) i sg. l. pl., om samstämmiga uttalanden l. önskningar av olika personer. Kring Wasars dyra Ättling höras / De ömsta samljud för hans väl. Lenngren (SVS) 1: 61 (1778). (Tavlorna) emottogos sedan med ett samljud af loford. Nordin i 2SAH 5: 145 (1808). Weste FörslSAOB (c. 1815).
Ssg: samljuds-full, adj. (†) till -ljud 3 (b): fylld av ord som harmoniera med varandra i uttalet, välljudande. 2VittAH 15: 365 (1819, 1839; om talekonst). —
-LJUDA. [fsv. samliudha, samludha]
1) till 2.
a) (tillf.) i uttr. samljuda missljud, om körsång: ljuda disharmoniskt. Den kor (dvs. erinnyerna), hvars sång samljuder missljud. Risberg Aisch. 40 (1890; gr. orig.: χορὸς σύμφϑογγος οὐκ εὔφωνος).
b) [efter lat. (littera) consonans l. consona (se konsonant II 2)] (†) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: konsonantisk; särsk. i uttr. samljudande stav, konsonant, medljud; jfr -lydande o. med-ljuda 2. Samljudhande staver. JBureus (1602) hos Lindroth Bureus 84. Dens. (c. 1640) i 3SAH 23: 328.
2) till (3 o.) 7, = -klinga 1; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. (jfr -klinga 2); i sht i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: harmonisk (se d. o. 1 a) l. harmonierande l. rimmande; jfr samman-ljuda. Såsom monge åtskillige strengiar, pipor och röster stemma i hopa, och giöra en samliudande klang: så kunna the ock förena sinnen. Swedberg Schibb. 103 (1716). Hvarje menniska är en gudomlig tanke; i alla / Trängtar planeten till Gud, speglas af honom igen: / Och till en himmelsk musik samljuda de alla. Atterbom SDikt. 2: 96 (1812, 1838). En half sanning synes oss lätt som en hel, om den stödes af samljudande ord. Tegnér SprMakt 31 (1880). De ensamma tonerna lockade alt flere och flere att samljuda under Helenas fingrar. Ahrenberg Haap. 157 (1893). —
((3 o.) 7) -LJUDIG. [jfr fsv. samliudhoght, adv.: samstämmigt] (†) motsv. -ljud 3, -ljuda 2: samljudande, harmonisk. Ekblad 363 (1764). särsk. motsv. -ljud 3 b, om diktverk: välljudande. Et prof af det tilkommande lifvets samljudigare qväden. Lantingshausen Young 1: 107 (1787).
Avledn.: samljudighet, r. l. f. (†) egenskapen att ljuda på samma sätt l. harmoniera; harmoni. Finnes någon ibland Himlens härar .., som med sin klagan störer de öfre Chorens samljudighet! Lantingshausen Young 2: 142 (1790). Dybeck Runa 1850, s. 42. —
-LOPP.
a) om förhållandet att människor löpa till en plats l. samlas på en plats o. d.; äv. (anträffat bl. i bild) om anlopp l. anfall. Lindner Tijdhfördr. 108 (1641). (Vindarna) himmelens moln ej skona för anfall, / Och i sitt samlopp truga derur förtärande lågor. Adlerbeth Ov. 289 (1818; lat. orig.: concursus).
2) (numera föga br.) till 2 a: plats där två vattendrag flyta samman, sammanflöde; jfr samman-lopp. Agardh (o. Ljungberg) I. 2: 39 (1853). —
-LOTSNING. (numera bl. i skildring av ä. förh.) lotsning vari lotsar från olika länders lotsverk deltogo. Samlotsningen i Öresund mellan svenska och norska lotsar. SD 1892, nr 34, s. 5. —
-LUTERSK. som är gemensam för l. har avseende på alla luterska samfund. SvD(A) 1958, nr 265, s. 11 (om problem). —
(2) -LYDANDE, p. adj. [jfr fsv. samlydha, överensstämma, harmoniera; jfr äv. de etymologiska upplysningarna till -ljuda 1 b] (†) konsonantisk; jfr -ljuda 1 b. JBureus (c. 1640) hos Lindroth Bureus 117. —
(7) -LYDIG. [jfr fsv. samlydhogher, samstämmande, överensstämmande] (†) lika l. likartad. Bokstafs-möten i Werser wår’ man swårligen undflyr / För samlydiga stafwer mång’, som mötas i Swenskan. Palmfelt Ecl. Dedik. 11 (1740). —
(2) -LYDING. [jfr de etymologiska upplysningarna till -ljuda 1 b] (†) konsonant, konsonanttecken; jfr -ljuda 1 b. JBureus (c. 1640) hos Lindroth Bureus 113, 114. Anm. I nedanstående språkprov är samliudhingarna sannol. felaktigt för siälfliudhingarna (dvs. vokalerna). Svenskan giter äj lidhit f, emillan samliudhingarna såsom hafa. JBureus (1602) hos Lindroth Bureus 85. —
-LÄGGA, -ning (Rosenius).
1) (tillf.) till 1 b, ss. vbalsbst. -ning, om förhållandet att två fågelhonor lägga ägg i samma bo. Rosenius SvFågl. 5: 159 (1939).
2) (†) till 4: gemensamt lägga (råd); anträffat bl. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., i uttr. utan samlagt råd, utan att ha rådslagit tillsammans; jfr 3 o. samman-lägga. FörarbSvLag 2: 89 (1698).
(2) -LÄNGA, r. l. f. (i vissa trakter, i sht om ä. förh.) huslänga bestående av boningshus o. fähus under ett gemensamt tak. GbgP 1955, nr 279, s. 2. —
-LÄSA, -ning.
1) pedag. läsa (se läsa, v.3 1, 1 f) högt tillsammans, läsa i korus; äv.: läsa upp dramatik o. d. med fördelade roller; företrädesvis ss. vbalsbst. -ning. Sagor, ordnade för samläsning. Anderson Sagokv. Titelbl. (1897). Läsningen tillgick ofta så att vi fingo samläsa. Det blev ett slags talkör. NärSuttoBänk 119 (1941).
2) motsv. läsa, v.3 1 e: studera (ngt) tillsammans (med ngn); äv. abs.: driva studier (i ngt) tillsammans (med ngn); i sht ss. vbalsbst. -ning; i p. pr. äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.; särsk. (pedag.) om olika klasser l. avdelningar l. linjer o. d. Vid högre Lärdoms- och den dermed förenade Apologist-Skolan infördes .. samläsning af de ämnen, som för båda voro gemensamma. BerRevElLärov. 1843, s. 38. De samläsande kusinerna. Lagus Pojk. 127 (1904). (A-linjens lärjungar kunde) af ekonomiska skäl samläsa med realisterna i vissa ämnen. PedT 1906, s. 54.
Ssg: samläsnings-ämne. pedag. till -läsa 2: ämne där samläsning tillämpas. BerWisbyHElLärov. 1857—58, s. 4. —
-LÖPA.
1) till 2 a.
b) (†) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.
2) (föga br.) till 3, i p. pr. (i mer l. mindre adjektivisk anv.), om tid: som förlöper samtidigt (med ngt). Den .. med förnimmelsen paralellt samlöpande tidsdelen. Wikner Tidsex. 86 (1888).
3) (mera tillf.) till 8, i p. pr. (i mer l. mindre adjektivisk anv.), om verksamhet l. skeende o. d.: som utvecklas jämsides (med ngt). Rig 1949, s. 119.
Spalt S 572 band 24, 1964