Publicerad 1964   Lämna synpunkter
SAM- ssgr (forts.):
SAM-FÄLLE, n. [fsv. samfälle, överenskommelse; till -fälla; jfr med avs. på bet. samfälld 1 a] (†) om förhållandet att jord o. d. äges samfällt, samfällighet; äv. övergående i konkretare anv., om samfälld jord o. d. SvMerc. 1: 264 (1755). Samfälle uti mark och ägor. Fennia XVI. 3: 11 (1755). Et öppet samfälle med skogs-häfder och tjäru-visten. VetAH 1758, s. 110.
-FÄLLELIG, adj.; adv. = (G1R 4: 48 (1527), Ps. 1567, s. 11 b; jfr Ps. 1695, 12: 4) l. -a (G1R 1: 249 (1524: samfellelige), BtFinlH 4: 420 (1570)) l. -en (RA I. 1: 192 (1533), E14R 1: 165 b (1561)). (-fellelica, adv. 15401570. -fäldeligen, adv. 1560 (i avskrift fr. 1598). -fällelig (-fell-, -liig) 1524 (: samfellelige, adv.), 15621695 (adv.)) [fsv. samfälleliker, adj., samfällelika, adv.; till -fälla o. -fällig; adjektivet har sannol. bildats till adverbet; med avs. på formen -fäld- jfr -fäldig (se -fällig)] (†)
1) motsv. -fälla 1, -fällig 1, ss. adv.: gemensamt, samfällt; enhälligt l. endräktigt; jfr -fällig 1 b, samfälld 1 m α, δ. Vj skole .. samfellelige emoot stande alles vore hedzskelige fiende K: Cristiern. G1R 1: 249 (1524). Varth samfelleligh beslutet och samtygth .. ath (osv.). Därs. 4: 48 (1527). Ps. 1567, s. 11 b; jfr Ps. 1695, 12: 4. (Invånarna i vissa byar ha) foretagit sik .. en ny winter noot, emot her Henrich Bidzes laghmandz dom, som for lxxix år sedhan hade dömpt warid alla samfellelica winter noot huar med annan dragha. BtFinlH 4: 420 (1570; lagmansdom 1491: samfelt).
2) = samfälld 3 a. Uthi tre samfällelige månader. RA I. 2: 75 (1562).
-FÄLLIG, adj.; adv. -a (†, G1R 1: 64 (1523: samffellige), VgFmT I. 10: 87 (1545)), -en (†, G1R 24: 386 (1554), Tegel G1 2: 155 (1622)), -t (Möller (1790) osv.). (-feltig 1640. -fäldig 1561. -fällig (-fe-, -eg) 1523 (: samffellige, adv.) osv.) [fsv. samfällogher; formerna -fäldig o. -feltig bero möjl. (åtminstone delvis) på anslutning till samfälld resp. samfällt; jfr äv. -faldig]
1) (numera bl. mera tillf.) till 2 o. 4: gemensam, samfälld (se d. o. 1); enhällig. G1R 15: 433 (1543). Tetta är wår samfellige meningh. SynodA 2: 53 (1586). Offren äro (i de nordasiatiska naturfolkens offerkult) dels samfälliga och dels enskilda. PopEtnolSkr. 7: 34 (1912). Gemensam förströelse under den heta dagen i den samfälliga borggårdens trädgårdstäppa. Högberg JesuBr. 1: 51 (1915); jfr a. särsk.
a) i sht jur. = samfälld 1 a; i sht förr äv. i utvidgad anv., i uttr. samfällig i ngt, om by o. d.: som icke fått ngt skiftat, som äger ngt gemensamt (med annan by o. d.); jfr samfälld 1 a β. Barchæus LandthHall. 9 (1773). Skulle .. (säterier) i utmarken wara med Byamålet samfällige, så bör (osv.). PH 10: 463 (1775). Samfällig jords odling eller förbättring. SFS 1919, s. 2371. ActaOel. 1: 11 (1924).
b) ss. adv.; jfr -fällelig 1, samfälld 1 m α, δ. Anno etc Mdxxiij .. vort Högmectigh herre her gösstaff ericson samffellige .. keest oc korat kwngh tiil Swerigis riche. G1R 1: 64 (1523). Dalin (1854). särsk. (†) i uttr. samfälligt med ngn, gemensamt med ngn, jämte ngn; jfr samfälld 1 m α slutet. Then sidste erchiebiskop Göstaf samfälligen medh andre oährlige lydebiskoper .., som .. dömde the fromme .. riddere, riddermendzmen, fruer och jungfruer til kettere. G1R 24: 386 (1554). Tegel G1 2: 155 (1622).
2) (†) till 8: kontinuerlig, sammanhängande; äv.: ständig. Thet föll them förswårt, althenstund the vthaff så månge samfällighe Krijgh .. woro trötte. Schroderus Liv. 391 (1626; lat. orig.: tot bellorum continuus labor). (Lat.) Continuus .. (Sv.) Thet som fölier på hwart annat, samfälligt, stadigt. Linc. S 5 a (1640). särsk. i pl., om tidsenheter, = samfälld 3 a. I månnge samfällige åhr. HSH 39: 99 (1563). Hwadh haffuer tu giort i så månge samfeltige daghar, hwar effter annan? Linc. S 5 b (1640). jfr: Vdi etth samfäldige åhr effter thenne contractz datum. SvTr. 4: 356 (1561; ordet etth torde ha ifyllts på en plats som lämnats öppen för uppgiften om antalet år).
-FÄLLIGHET~002, äv. ~200, r. l. f. [fsv. samfälloghet, enighet (G1R 7: 513 (1530: samfellighet)); till -fällig)] motsv. -fällig 1.
1) abstr., om förhållandet att två l. flera äga l. nyttja ngt gemensamt l. utföra vissa arbeten gemensamt o. dela avkastningen; gemensam äganderätt l. nyttjanderätt; äv. övergående i bet.: samhörighet. VetAH 1758, s. 157. I och med den samfällighet, som tillhörde sjelfva ätte-begreppet, var det således alltid och allestädes en helig pligt för ättemännen att ömsesidigt bistå hvarandra. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 309 (1868). Jordbruksbyar i historisk bemärkelse, med bytvång och fullt genomförd samfällighet av utägorna, .. (ha) ej påvisats (på Gotl.). Ymer 1932, s. 305. jfr egendoms-samfällighet m. fl. särsk.
a) jur. i uttr. ligga i samfällighet, om jord l. hemman o. d.: ägas av två l. flera gemensamt l. vara oskiftad l. tillsammans (med annan jord l. annat hemman o. d.) ingå i en oskiftad l. sambrukad enhet; äv. i uttr. ligga i oskiftad samfällighet, vara oskiftad; förr äv. i uttr. vara uti samfällighet i ngt, om by l. hemman: ha ngt oskiftat, ha gemensam äganderätt till ngt. (Om byar l. hemman) finnas wara uti samfällighet i skog och mark, sjöar och fiskewatn, med mera, betalas (osv.). PH 8: 370 (1766). Kanhända mera än Englands halfva odlingsbara jord ligger i samfällighet. EconA 1807, juni s. 79. SFS 1927, s. 591 (: ligga i oskift samfällighet). Ligger fastighet, som utgör ecklesiastik arrendegård, i samfällighet med annan ecklesiastik fastighet .., skall frågan (osv.). Därs. 1945, s. 1324.
b) (†) i uttr. lägga ngt i samfällighet, låta ngt ingå i samfälld egendom, göra ngt till samfälld egendom. (Det) var .. tillåtet att lägga i samfällighet allt hvad .. (makarna) egde eller framdeles kunde ärfva eller förvärfva. Olivecrona LagbGift. 93 (1851).
2) konkret.
a) jur. om ngt som äges l. nyttjas av två l. flera gemensamt; samfälld egendom; oskiftad enhet; särsk.: samfälld jord l. skog l. betesmark o. d., allmänning. Gadd SvarVetA 18 (1765). Alla byars samfälligheter, skulle (vid storskiftet) utan afseende på widden delas emellan hemmans-ägarne. AdP 1786, s. 210. Hvarken mannen eller hustrun får under äktenskapet bryta ut sin del (sin giftorätt) ur samfälligheten. Björling CivR 237 (1910). jfr by-, socken-samfällighet m. fl.
b) sammanfattande, om två l. flera personer l. hemman l. organisationer o. d. som äga l. nyttja ngt gemensamt l. som sammanslutit sig för gemensam verksamhet l. stå i nära förbindelse med varandra; särsk. om kommun o. d. (En allmänning) nyttias af hela samfälligheten, men wårdas af ingen. Fischerström 1: 72 (1779). Fattigvårdstungans rättvisa och billiga afvägande mellan därtill förpliktade samfälligheter. VL 1906, nr 232, s. 3. jfr by-, socken-, väg-samfällighet m. fl. särsk. förvaltn. om sammanslutning av två l. flera församlingar (l. delar av församlingar), som har till uppgift att handha vissa gemensamma angelägenheter; särsk. i uttr. kyrklig samfällighet. En kyrklig samfällighet med gemensamma fullmäktige för däri ingående församlingar. ST 1929, nr 251, s. 6. UNT 1937, nr 113, s. 4.
Ssgr: samfällighets-bo, m.||ig. (†) till -fällighet 2 b: person som tillhör en markägande samfällighet. SPF 1840, s. 32.
-bruk. (numera bl. tillf.) till -fällighet 1, 2 a: samfällt bruk (av gemensamt ägd jord). (Agardh o.) Ljungberg III. 3: 244 (1859).
-mark, r. l. f. till -fällighet 1, 2 a, b: samfälld mark. JernkA 1851, s. 355.
-skog. till -fällighet 1, 2 a, b: samfälld skog. AtlFinl. 12—13: 33 (1899).
-FÄLLT, se samfälld.
(2 b) -FÄNG, n. (-ffengh) [jfr nor. samfeng(e), osorterad fisk, nor. dial. samfeng, blandning, icke sorterad massa] (†) = -fång; jfr fänge 3. G1R 1: 152 (1523).
-FÄRD. [jfr d. samfærd (i bet. 2 o. 3) o. fvn. samfǫr (i bet. 3)]
1) (numera bl. tillf.) till 4: färd tillsammans, gemensam färd. Bergman GotlSkildr. 203 (1864, 1882; i bild).
2) till 5, = -färdsel 1; numera företrädesvis ss. förled i ssgr. SvLittFT 1836, sp. 515. Jag .. förklarar .. (järnvägen) öppnad för allmän samfärd samt invigd. Oscar II i SD(L) 1894, nr 211, s. 1. IllSvOrdb. (1958).
3) (numera föga br.) i allmännare l. bildl. anv. av 2, = -färdsel 2. Förlikta äro vi med hvarandra .. i all samfärd. Strinnholm Hist. 1: 562 (1834; fvn. orig.: i samfǫrum ǫllum). Onkeln .. lefver som kusthandlande i daglig och stundlig samfärd med allmogen. NordT 1883, s. 399.
Ssgr (i allm. till -färd 2): samfärds-anstalt. [jfr t. verkehrsanstalt] (numera föga br.) anordning för samfärdsel, samfärdsmedel; jfr samfärdsel-anstalt. UB 7: 137 (1874). BtRiksdP 1892, 7Hufvudtit. s. 84. 2UB 9: 280 (1905).
-företag. [jfr t. verkehrsunternehmen] (numera föga br.) företag som transporterar personer l. varor, trafikföretag. EkonS 1: 357, 364 (1893).
-geografi. [jfr t. verkehrsgeographie] (föga br.) samfärdselgeografi. SDeGeer i Ymer 1913, s. 438. Numelin PolGeogr. 110 (1927).
-geografisk. [jfr t. verkehrsgeographisch; delvis till -färds-geografi] (föga br.) samfärdselgeografisk. Europeiska krigets samfärdsgeografiska betydelse. De Geer (1915; broschyrtitel). Dens. i HandInd. 389 (1926).
-hämmande, p. adj. (i fackspr.) som hindrar samfärdsel. Numelin PolGeogr. 42 (1927).
-led, r. l. f. l. m. led som samfärdseln mellan två trakter l. länder följer, kommunikationsled. AntT 4: 104 (1872).
-linje. = -färds-led. PedT 1892, s. 320.
-läge. (i fackspr.) 1) om orts (gynnsamma l. ogynnsamma) läge (se d. o. 4 b) i förhållande till samfärdsleder. Numelin PolGeogr. 87 (1927). 2) om samfärdselns tillstånd (inom ett visst område o. d.); jfr läge 6, samfärdsel-läge 2. -man, m. (föga br.) till -färd 1: man som deltar i en färd tillsammans med andra, färdkamrat. Tryggve och hans samfärdsmän. Nordenstreng Sag. 86 (1923).
-medel. [jfr t. verkehrsmittel] medel för samfärdsel, kommunikationsmedel, trafikmedel. UB 7: 142 (1874). särsk. i mer l. mindre bildl. anv. (motsv. -färd 3). (Latin var medel-)tidens enda andeliga samfärdsmedel. Verd. 1886, s. 51.
-mässig. (i fackspr.) som har avseende på samfärdsel. Fatab. 1929, s. 200.
-nät. kommunikationsnät. Lundin NSthm 93 (1887).
-område. [jfr t. verkehrsgebiet] (i fackspr.) samfärdselområde. EkonS 1: 365 (1893).
-politi. (numera knappast br.) till -färd 2 o. 3: statlig l. kommunal verksamhet som berör samfärdsel, registrering av fastigheter, gränsreglering, stadsplanering o. d. StatsvT 1913, s. 220. 3NF 15: 1180 (1931).
-region. (i fackspr.) = -färds-område. Globen 1928, s. 33.
-rätt, r. l. m. jur. rätt till samfärdsel. 2NF 25: 833 (1917).
-stråk. = -färds-led. Smeds Malaxb. 2 (1935).
-ström. (numera bl. mera tillf.) jfr -färds-vimmel. Idun 1888, s. 12.
-vimmel. vimmel av personer l. fordon o. d. på en samfärdsled. Östergren (1937).
-väg. = -färds-led. Bovallius CentrAm. 362 (1887).
-väsen(de). [jfr t. verkehrswesen] sammanfattande, om allt som har med samfärdsel att göra, kommunikationsväsen. UB 7: 166 (1874).
-FÄRDAS. [till -färd] (numera föga br.) motsv. -färd 2: bedriva samfärdsel (med ngn). AntT 4: 105 (1872).
(5) -FÄRDSEL. [jfr d. samfærdsel]
1) om förhållandet att länder l. orter (l. delar av ett land l. en ort) stå i förbindelse med varandra gm färder l. transporter l. befordrande av meddelanden l. gm handel; äv. sammanfattande, om färder l. transporter osv. mellan länder osv.; kommunikation(er); trafik; jfr -färd 2. Dalin (1854). Insjöar och större vattendrag, de ovärderliga kommunikationsmedlen för ett lands samfärdsel. Thelaus Skog. 43 (1865). (Värend hade) en liflig samfärdsel med sina grannar söder om gamla riksgränsen. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 146 (1868). Samfärdseln går på breda körbanor till höger och venster (utanför Sthms slott). Nyblom i 3SAH 5: 162 (1890). Telefonisk samfärdsel. BtRiksdP 1903, 6Hufvudtit. s. 105. jfr land-, ord-, post-, telegram-, världs-samfärdsel m. fl.
2) (i vitter stil) i allmännare l. bildl. anv. av 1; särsk. om förhållandet att personer stå i förbindelse l. ha umgänge med varandra: förbindelse l. umgänge l. samliv o. d.; jfr -färd 3. Dalin (1854). Den diplomatiska samfärdseln med främmande länder. NDA 1875, nr 58, s. 2. LundagKron. 2: 4 (1921).
Ssgr (till -färdsel 1): samfärdsel- l. samfärdsels-anstalt. (-färdsel- 19181919) [jfr t. verkehrsanstalt] (numera föga br.) anordning för samfärdsel, samfärdsmedel; jfr samfärds-anstalt. SFS 1918, s. 729. Därs. 1919, s. 641.
-behov. [jfr t. verkehrsbedürfnis] behov av samfärdsel (inom ett område o. d.); behov som har avseende på samfärdsel. 2UB 9: 297 (1905).
-centrum. centrum för samfärdsel (inom ett område). 3NF 2: 965 (1924).
-departement(et). vid riksdagarna 1892 o. 1893 föreslaget statsdepartement med uppgifter motsv. det nutida kommunikationsdepartementet. Motion i 2 kam. 1892, nr 2, s. 4.
-förhållande, n. förhållande som berör samfärdsel; i sht i pl. LoF 1873, s. 45.
-geografi. [jfr t. verkehrsgeographie] (i fackspr.) vetenskapsgren som studerar samfärdseln ur geografisk synpunkt, trafikgeografi; jfr samfärds-geografi. Wallén Hennig GåtfLänd. 238 (1926).
-geografisk. [jfr t. verkehrsgeographisch; delvis till -färdsel-geografi] (i fackspr.) som har avseende på l. tillhör samfärdselgeografien; jfr samfärds-geografisk. Wallén Hennig GåtfLänd. 38 (1926).
-historia. [jfr t. verkehrsgeschichte] (i fackspr.) gren av historien som behandlar samfärdseln. Rig 1934, s. 49.
-historisk. [jfr t. verkehrsgeschichtlich; delvis till -färdsel-historia] (i fackspr.) som har avseende på l. tillhör samfärdselhistorien. Wallén Hennig GåtfLänd. 38 (1926).
-led, r. l. f. l. m. samfärdsled. SundsvP 1886, nr 70, s. 2.
-läge. (i fackspr.) 1) = samfärds-läge 1. 2) = samfärds-läge 2. Smeds Malaxb. 217 (1935).
-medel. [jfr t. verkehrsmittel] samfärdsmedel. Framtiden 1877, s. 56.
-område. [jfr t. verkehrsgebiet] (i fackspr.) område som i fråga om samfärdsel utgör en enhet; område mellan vars skilda delar viss samfärdsel förekommer (t. ex. den som ombesörjes av ett trafikföretag); äv. om område (inom stad o. d.) dit (den huvudsakliga) samfärdseln är koncentrerad; äv. i allmännare l. bildl. anv. (motsv. -färdsel 2); jfr -färdselprovins o. samfärds-område. Ett sammanhängande språkligt samfärdselområde. 2NF 16: 813 (1911). Ett par industrier äro lokaliserade till närheten av det stora samfärdselområdet i (södra delen av Trelleborg). SvGeogrÅb. 1934, s. 67.
-provins. (†) område som i fråga om samfärdsel utgör en enhet, samfärdselområde. AntT 4: 105 (1872).
-väg. samfärdsled. TT 1894, Allm. s. 201.
-väsen(de). [jfr t. verkehrswesen] samfärdsväsen, kommunikationsväsen. UB 7: 163 (1874).
-FÄRDSLANDE, p. adj. [till -färdsel] (tillf.) som bedriver samfärdsel. GbgP 1955, nr 242, s. 2.
(2) -FÄST, p. adj. [fsv. samfäster, sammanhängande] (†) hopfäst, hopfogad. Lucidor (SVS) 149 (1671).
-FÖDD, p. adj.
1) (numera föga br.) till 3, om person l. djur i förhållande till annan person resp. annat djur: född samtidigt; jfr -boren 1. (Lat.) Congenitus .. (sv.) Samfödd, medfödd. Ekblad 145 (1764); jfr 3. Wigström Folkd. 2: 128 (1881).
2) (numera bl. i vitter stil) till 4 c: som har samma far o. mor, hel-; äv. i substantivisk anv., om person i förhållande till en (l. flera) person(er) med samma föräldrar; jfr -boren 2. Per Håkonsson .. will taga till hustru, sin köttzliga moderbroders .. hustrus samfödda syster. VDAkt. 1720, nr 146. Adlerbeth Ov. 205 (1818; i substantivisk anv.).
3) (numera bl. i vitter stil) i bildl. anv. av 1 o. 2: uppkommen l. tillkommen på samma gång l. av samma ursprung; särsk. i uttr. samfödd med ngn (l. ngt), uppkommen l. tillkommen samtidigt med ngn (l. ngt), medfödd för ngn. Nordencrantz Arc. 81 (1730). Den sorg, som är samfödd med människan. Hallström LevDikt 189 (1914).
-FÖDING. [jfr -född]
1) (i vitter stil, numera föga br.) till 3: jämgammal person (i uttr. ngns samfödingar, ngns samtida, ngns generation); förr äv. i pl. med bestämning i gen. betecknande tidevarv, om personer som fötts under tidevarvet. Somliga .. (tidevarv) äro ljusare och blidare, och deras barn hafva föga mer at göra än plocka fruckter. Andre äro mörkare och hårdare, och deras samfödingar kallas til svårare värf. Dubb TalSASlottscap. 1792, s. 7. Wulff Petrarcab. 8 (1904).
2) (†) till 4 c, i pl.: helsyskon. VDAkt. 1758, nr 578.
(8) -FÖLJANDE, p. adj. [fsv. samfylghiande, följande, i överensstämmelse med] (†) i pl., om tidsenheter: som följa efter varandra; jfr samfälld 3 a. Stiernman Com. 1: 935 (1626).
-FÖLJD, r. l. f. (†)
1) till 4 o. 8, i pl., om följder som härröra av samma orsak. SvMerc. 1: 447 (1756).
2) till 8: ordning vari två l. flera företeelser följa efter varandra, ordningsföljd; äv. i uttr. i samföljd, i ett sammanhang. Thorild (SVS) 1: 66 (1784). Jag hur nu .. genomgått (ullsorternas olikhet i fråga om snodd) .. och will i samföljd betrakta: Ullsorternas olikhet, i afseende på culören. Carlström Spinnm. 38 (1832).
-FÖRA.
1) (numera bl. tillf.) till 1 b: sammanföra (personer l. föremål o. d.). TT 1901, Ark. s. 4.
2) (†) till 9: jämföra (skilda företeelser). Schück VittA 1: 126 (i handl. fr. 1629).
-FÖRETAG~002, äv. ~200. företag som utföres av två l. flera gemensamt; (affärs)företag som äges l. drives av två l. flera gemensamt. NF 8: 1311 (1884).
(5) -FÖRHÅLLANDE, n. (föga br.) inbördes förhållande. Vi nordbor .., vi mötas, vi träffa hvarandra alltför sällan. Det är den största bristen i våra samförhållanden. PT 1895, nr 183, s. 3.
(2 c, 5) -FÖRSTÅDD, p. adj. (mera tillf.) som är i samförstånd (med ngn). SvD(A) 1961, nr 34, s. 8.
(2 c, 5) -FÖRSTÅELSE. (mera tillf.) samförstånd. SDS 1901, nr 67, s. 3.
(2 c, 5) -FÖRSTÅENDE, p. adj. (föga br.) = -förståndig. Bäckström ClaryGift. 140 (1930; ss. adv.).
-FÖRSTÅND.
1) till 2 c, 5, om förhållandet att två l. flera parter (personer l. stater o. d.) förstå varandra l. ha en (hemlig) överenskommelse sinsemellan; gott inbördes förhållande, endräkt; intressegemenskap; särsk. i uttr. i samförstånd med ngn. Komma till (ett) samförstånd. Handla i (fullt l. bästa) samförstånd. Nordström Samh. 2: 739 (1840). Det fransk-tyska samförstånd, som både kejsaren och tyska nationen önska. SD(L) 1890, nr 119, s. 4. Bönderna sökte väl råd hos våra klokaste herrar, men som .. dessa .. voro i samförstånd med sågherrarna .., blef deras råd (osv.). AB 1895, nr 295 B, s. 1. särsk. i mer l. mindre bildl. anv. Det fanns ett visst tyst och stilla samförstånd mellan pessimismen och den teologiska pietismen. OoB 1892, s. 502.
2) (tillf.) till 6, i uttr. ge ett samförstånd av ngt, om framställning: visa förståelse för ngt som innebär två l. flera skilda synpunkter på en företeelse. Quennerstedt StrSkr. 1: 81 (1900, 1919).
Ssgr (till -förstånd 1): samförstånds-anda, r. l. f. anda som präglas av (önskan om) samförstånd. Östergren (cit. fr. 1936).
-arbete. arbete för att uppnå samförstånd. Karlström KristnSamförst. 109 (1947).
-dag. dag som ägnas åt en samförståndskonferens; i sht i pl., om (dagar som ägnas åt) sådan konferens. UNT 1935, nr 5, s. 3.
-fred. fred som tillkommer gm att parterna söka sammanjämka sina intressen. Spångberg StMän 1: 132 (1917).
-konferens. konferens mellan företrädare för olika nationaliteter l. (i sht religiösa) meningsriktningar o. d., varvid man söker uppnå samförstånd l. i samförstånd diskuterar gemensamma problem. KristGemensk. 1932, s. 24.
-känsla. känsla av samförstånd. TSvLärov. 1948, s. 88.
-linje. linje (se d. o. 11 e) som kännetecknas av önskan att uppnå samförstånd med motståndarna (i en tvistefråga o. d.). Östergren (1937).
-lösning. lösning (av en tvistefråga o. d.) som uppnås i samförstånd. Sjövall o. Höjer 225 (1929).
-man, m. person som ivrar för samförstånd. KBWestman i HågkLivsintr. 12: 287 (1931).
-möjlighet. möjlighet till samförstånd. RiksdP 1958, 2K nr 17, s. 38.
-politik. politik som bygger på samförstånd l. går ut på att uppnå samförstånd. RiksdP 1924, 2K nr 39, s. 12.
-strävan. strävan efter samförstånd. IllSvOrdb. (1955).
-strävande, n. = -förstånds-strävan. Steffen Krig 2: 123 (1915).
-tanke. tanke som kännetecknas av önskan om samförstånd. VFl. 1929, s. 75.
-vilja, r. l. f. vilja till samförstånd. SvD(A) 1928, nr 33, s. 5.
-FÖRSTÅNDIG. [till -förstånd] (föga br.) motsv. -förstånd 1, om person: som är i samförstånd (med ngn); om blick o. d.: som vittnar om samförstånd; jfr -förstående. Forsslund Djur 9 (1900; om blick). Villa Cather är alltid moderligt, ömt samförståndig med de människor hon skildrar. SvD 5/11 1933, Bil. 5. —
-FÖRSÄKRING. (i fackspr.) försäkring som två l. flera försäkringsgivare enligt avtal sinsemellan lämna för ett o. samma objekt, koassurans. SvFörsäkrTerm. 66 (1950).
-FÖRVALTNING.
1) jur. till 4: av delägarna gemensamt utövad förvaltning av gemensam egendom l. av bolag o. d. Minnesskr1734Lag 1: 229 (1934).
2) (i fackspr.) till 6: gemensam förvaltning av två l. flera verksamhetsgrenar o. d. Förslag om samförvaltning av stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna. SOU 1952, 32: 1 (titel).
-GERMANSK. gemensam för alla germanska folk l. språk; äv. (i sht om ä. förh.): pangermansk. Beckman SprL 154 (1918). Den politiska meningsriktning, som (före o. under första världskriget) sökte .. framkalla en ”samgermansk” gemensamhetskänsla. 2NF 34: Suppl. 140 (1922). särsk. (i fackspr.) till 4 b: som utgör l. tillhör l. har avseende på den tid då de germanska stammarna hade ett gemensamt språk o. en gemensam kultur l. som utgör l. tillhör l. har avseende på detta språk l. denna kultur; dels: urgermansk, dels i fråga om ett stadium som ligger senare än det urgermanska. NF 5: 1109 (1882; om ljudövergång). Något före Kristi födelse .. (voro) våra och tyskarnas förfäder .. ännu en stam, som talade samma språk, det ”ur-” eller ”samgermanska”. Cederschiöld Skriftspr. 10 (1897). Ett samgermanskt språk. 2NF 25: 1425 (1917; i fråga om ett stadium som ligger senare än det urgermanska).
(2) -GIFTE, adj. pl. (†) i substantivisk anv., dels om den till nittonde klassen (Syngenesia) i Linnés sexualsystem hörande ordningen Monogamia (som har alla blommor tvåkönade o. ståndarknapparna sammanväxta), dels i utvidgad anv., om klassen Syngenesia (som har en- l. tvåkönade blommor med ståndarknapparna sammanväxta) l. om var o. en av de till tjugoförsta resp. tjugoandra klasserna (Monoecia resp. Dioecia) i sexualsystemet hörande ordningarna Syngenesia (som har enkönade blommor o. ståndarknapparna sammanväxta i hanblommorna). Haartman Linné Indeln. 106 (1753). Scheutz NatH 239, 240 (1843; i utvidgad anv.). Tholander Ordl. (c. 1875; om klassen).
-GJORD, p. adj. (†) i uttr. efter samgjort råd, efter gemensamt rådslag. VRP 12/6 1732.
-GJUTA, v., -ning.
1) tekn. till 2: gm gjutning (se gjuta, v. 2) förfärdiga (delar av ngt) i ett (före rensning o. styckning) sammanhängande stycke; äv. i uttr. samgjuta ngt med ngt; särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. TT 1948, s. 325.
2) (i vitter stil) till 2 a, bildl.: förena l. sammangjuta (skilda företeelser l. en företeelse med en l. flera andra) till en helhet; jfr gjuta, v. 2 b.
a) om författare l. konstnär; särsk. med avs. på egenskaper l. intryck. I .. (Hermione i Den siste athenaren) har författaren låtit kristendomens och antikens bästa egenskaper samgjutas. Warburg Rydbg 1: 432 (1900). Tegnér .. hade förstått att i sin konsts degel samgjuta intryck från skilda håll. (Schück o.) Warburg Huvuddr. 3: 144 (1918). särsk. ss. vbalsbst. -ning, i konkretare anv. (betecknande resultat): (konstnärlig) enhet. Kastellet, fartyget, människoboningen och vidundret verka fullständigt såsom en hel konstnärlig samgjutning. Högberg Jim 173 (1909).
b) (tillf.) om läsare: sammanhålla (en sida hos en diktad person med en annan sida). (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 2: 501 (1916).
3) (†) till 2 a, 4: gemensamt utgjuta (blod) o. låta det blandas; jfr gjuta, v. 1 b β α‘. Ling Tirf. 1: 11 (1836).
(2, 4) -GRANNE. (†) om växtart i förhållande till besläktad(e) art(er); jfr granne 1 e β. Gadd Landtsk. 3: 453 (1777).
-GRANT, adv. [sannol. bildat efter mönster av mangrant] (†) gemensamt, samfällt. Wallin Rel. 1: 82 (1821, 1825).
(2, 4) -GREN. (†) gren av en släkt i förhållande till en l. flera andra grenar av samma släkt. Idun 1894, s. 18.
(4, 5) -GRÄNS. (†) gemensam gräns. Ekblad 119 (1764).
(4, 5) -GRÄNSANDE, p. adj. (†) som har gemensam gräns (med ngn). Strinnholm Hist. 5: 23 (1854; om folkslag).
-GYMNASIUM.
1) (†) till 2: gymnasium med både reallinje o. humanistisk linje. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 326 (1900; t. orig.: Gesamtgymnasium).
2) till 4 a: gymnasium där manliga o. kvinnliga elever undervisas gemensamt. Stockholms Samgymnasium. (1902; titel på prospekt).
-GÅ, -ende (DN osv.). [fsv. samganga, sammandrabba]
1) till 2 (c), 4, om person l. organisation: göra gemensam sak l. uppträda gemensamt l. samarbeta l. alliera sig (i ngt med ngn l. ngt) o. d.; jfr samman-gå. Östergren (cit. fr. 1920). särsk. ss. vbalsbst. -ende, gemensamt uppträdande, samarbete, samverkan; ngn gg äv. om förhållandet att en man o. en kvinna sällskapa med varandra (ss. ett förstadium till förlovning). DN 1891, nr 7997 A, s. 1. Beijer BritaGrossh. 318 (1940; om sällskapande).
2) (utom i a o. b bl. mera tillf.) i mer l. mindre bildl. anv. av 1 (äv. med saksubj.); äv. med anslutning till sam- 7: överensstämma l. harmoniera l. passa ihop (med ngt). UNT 1920, nr 7491, s. 6. särsk. (i sht i fackspr., fullt br.)
a) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.; särsk.: som överensstämmer l. harmonierar o. d. Bergqvist Fråg. 91 (1898). Storleksordningen av områden med samgående årliga variationer (i klimat). SvGeogrÅb. 1929, s. 10.
3) (föga br.) till 7 slutet, i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om (formation av) personer: som (gm övning) lärt sig att gå i takt, som håller takten. Tåga fram, fram i slutna och samgångna led. Johansson BergslVers 17 (1936).
-GÅNG, sbst.1 [fsv. samganger (i bet. 2); jfr fvn. samgangr, samliv, sammandrabbning]
1) (†) till 1 b: samlag l. parning; jfr samman-gång. En Mwlåsne födhes af en åsninnes och hästs samgång. Forsius Phys. 10 (1611). Broman Glys. 3: 696 (c. 1740).
2) (†) till 1 b: sammandrabbning, strid; jfr samman-gång. HSH 29: 86 (1540). G1R 15: 224 (1543).
3) till 2 (c), 4: samgående, samarbete; jfr -gå 1 slutet. 2NF 27: 1021 (1918).
4) (mera tillf.) i mer l. mindre bildl. anv. av 3; äv. med anslutning till sam- 7: harmoni(erande); jfr -gå 2 b. Tonernas samgång. Hellberg FrödingM 47 (1925).

 

Spalt S 465 band 24, 1964

Webbansvarig