Publicerad 1964   Lämna synpunkter
SALNING sa3lniŋ2, sbst.3, äv. (numera knappast br.) SALING sa3liŋ2, r. l. f. (m. SvTyHlex. (1851), Björkman (1889)); best. -en; pl. -ar (Rålamb 10: 35 (1691) osv.) ((†) -er Hammar FartygOstIndComp. 62 (i handl. fr. c. 1770)).
Ordformer
(sal- (sahl-) 16911940. saln- 1691 osv. sarl- 1691)
Etymologi
[jfr dan. o. nor. saling, lt. saling, holl. zaling, t. sa(h)ling, ä. t. sattelung; sannol. vbalsbst. till SADLA, v.1, o. SALA, v.2]
sjöt. trä- l. järnkonstruktion (i allm. bestående av parvis korslagda balkar) anbragt ovanpå kindbackarna (se KINDBACK 2 a) tätt under toppen av undermast (på tredelad mast äv. märsstång) för att stödja o. fästa närmast ovanför befintliga stång samt i förekommande fall vara stöd l. underlag för märs o. fäste l. spridare för vant; äv. om var o. en l. par av de i konstruktionen ingående balkarna; förr äv. om liknande anordning på bogspröt. Sarlingar på Bogspröttet. Rålamb 10: 35 (1691). Salningar äro fyrkantige slåar som ligga på kinnbackarne och bära märsarne, men på stänger och bramstänger är en halfmåne hwarwid puttingarne sitta. Dalman (1765). Wi anwände all möda at från Salningarne på Masterna uptäcka någon öpning (mellan bränningarna). Fréville Söderh. 2: 227 (1776). Salningen består av en långsalning och en tvärsalning, som äro fastbultade vid varandra och krängda över den fyrkantiga toppen av sin stång. Stenfelt (1920). SohlmanSjölex. (1955). — jfr BRAM-, FÖRSTÅNG-, LÅNG-, TVÄR-SALNING. — särsk. i utvidgad anv.
a) om (järn)konstruktion (ofta i form av en kort tvärsgående balk) anbragt på fartygsmast ss. fäste för block använda för att manövrera bom(mar) för lossning o. lastning. Masterna befriade från de alltid mer eller mindre klumpigt verkande lossnings- och lastningsbommarna med tillhörande salningar. VFl. 1927, s. 35.
b) (†) om avsats på mast, avsedd att utgöra fäste för vant l. stag. Salingen eller Bäringen, der som Wanten och Stagen lägges på. Rålamb 10: 7 (1691).
Ssgr (sjöt.): SALNINGS-HORN. om var o. en av de yttre ändarna av tvärsalningarna (genom vilka vanten löpa); äv. i utvidgad anv., om vantspridare. Platen Glascock 1: 238 (1836). Vantspridarna kallas också salningshorn. Junker o. Neveling TSjöss 36 (1959).
-KNÄ. (numera föga br.) kindback (se d. o. 2 a). FSjöbohm Skeppstakl. 5 (1792). Cannelin (1939).

 

Spalt S 296 band 24, 1964

Webbansvarig