| Publicerad 1963 | Lämna synpunkter |
SAKTNA sak3tna2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) intr., förr äv. (i bet. 1) refl.
1) (börja) avta i styrka l. intensitet l. våldsamhet; bli lindrigare l. mindre häftig; jfr SAKTA, v. I 1 a, II 1. Strjden sachtnar. Spegel GW 97 (1685; i bild). KKD 1: 167 (1708; refl., om strid). Mässlingarne ha nu en tid bort åt tämmel(igen) grasserat .. men nu äre the icke så mycket som förr, uthan ha någorlunda sachtnat. HdlCollMed. 10/5 1722. Acrel Chir. 114 (1759; om raseri). Werken saktnade. Fernow Värmel. 253 (1773); jfr Landsm. VIII. 3: 321 (c. 1900).
2) bli långsammare (o. lugnare); börja l. hålla på att avstanna; jfr SAKTA, v. I 4 b, II 4. När hafwets wågor brusa, svalla, / Mån blodet saktnar i sit lopp? / Nej! det, som wågen, hwälfwes opp, / Och häpnar för slik willerwalla. GbgMag. 1760, s. 219; jfr 1. Åkerhielm FrämNamn 222 (1902; om andetag). Han .. kände dödens närhet. Hörde den närma sig i hans eget hjärtas saktnande slag. Knöppel Barb. 111 (1916).
Spalt S 241 band 24, 1963