Publicerad 1962   Lämna synpunkter
RÄTTSKAFFENS rät3~skaf2ens, adj., vanl. (o. numera alltid) oböjl. ((†) pl. rättskaffsna Strinnholm Hist. 1: 582 (1834); sg. o. pl. best. rättskaffnes Rydqvist SSL 1: 451 (1852)); adv. = (Helsingius Cc 1 b (1587) osv.); äv. (utom i avledn. RÄTTSKAFFENHET (se d. o.) numera föga br.) RÄTTSKAFFEN rät3~skaf2en, adj. -ffet, -ffne, -ffna (G1R 25: 121 (1555: rättskaffet, n.), Östergren (1937)) ((†) pl. -ffene SUFinlH 2: 74 (1603), Kempe Proberugn 42 (1656, 1664)); adv. -SKAFFET (†, G1R 10: 295 (1535)), -SKAFFENT (†, CollMedP 1691, s. 10); förr äv. RÄTTSKAFFANDES, p. adj.; adv. = (Hildebrand MagNat. 251 (1650)); förr äv. RÄTTSKAFFANS, adj.; adv. = (Schroderus Comenius 631 (1639), Humbla Landcr. 38 (1740)); förr äv. RÄTTSKAFFAN, adj., l. RÄTTSKAFFANDE, p. adj.
Ordformer
(re- 1707. recht- 15351632. red- (-ee-) 16371703. ret- 15551622. rett- 15591709. rächt- 1674. rät- 1535c. 1740. rätt- 1555 osv. -schaffen 16031634. -schaffens 16131631. -skafande 1737. -skafens c. 1620. -skaffan 1564. -skaffande 17351826. -skaffandes 1650 (adv.), 16711707. -skaffanes 1705. -skaffans 15591795. -skaffen 15351937. -skaffenes 1637. -skaffens 1587 (adv.), 1647 osv. -skafuens 1621)
Etymologi
[jfr d. retskaffen, retskaffens; av t. rechtschaffen, av recht, rätt (se RÄT, adj.1)schaffen, eg. p. pf. av schaffen (se SKAPA); formerna RÄTTSKAFFANDE o. RÄTTSKAFFANDES bero på anslutning till p. adj. på -ande(s); formen rättskaffens har möjl. fått sitt -s från p. pr. på -s (jfr ANF 22: 80 ff. (1906)). — Jfr RÄTTSKAFFAD, RÄTTSKAFFT]
1) (†) som har rätt l. normal form l. beskaffenhet l. normalt utseende o. d.; normal; proportionerlig; regelbunden (se d. o. 4); jfr 2. Af modrens slekande varder (enligt Plinius m. fl. den oformliga köttklumpen) utarbetad til en rättskaffens (björn-)unge. Broman Glys. 3: 236 (c. 1730). The delar som et rättskaffens ägg åger. Därs. 344 (c. 1740). VetAH 1754, s. 245 (om kon). Taket var mindre brant och således förminskadt i ett mera rättskaffens förhållande mot sidorna. CAEhrensvärd (1799) hos Warburg Ehrensvärd 375.
2) (†) allmännare: som är som sig bör l. sådan som man kan kräva; som det är något (bevänt) med; äv. för att ange att ngn l. ngt med rätta kan betecknas ss. det som huvudordet anger: sann, sannskyldig, äkta, värklig, veritabel, ”som förtjänar att kallas så”; äv. ss. adv., särsk.: värkligt l. riktigt l. ordentligt; äv. substantiverat, i uttr. något rättskaffens, något som det är något bevänt med, något ordentligt. Någonn rätskaffet god och dugelig hest. G1R 10: 295 (1535). Emedhan ingen Ting rättskaffent läras kann, om icke flijt anwändes. CollMedP 18/5 1691. Nu är fuller thenne en rätskaffans Narr, som sin Lust vti Spel söker. Weise 415 (1697). Huru en rättskaffens Pump bör vara beskaffad. Triewald Förel. 2: 164 (1736). Jag ville at han .. först (dvs. innan han reste till Sthm) lärde något rättskaffens. Porthan BrCalonius 178 (1795). Det dröjde icke länge, innan jag blef en rättskaffens Stockholmare i fråga om kärlek och beundran för Sveriges hufvudstad. ECTegnér (c. 1898) i LVetA IV. 5: 16. — särsk.
a) om värksamhet l. handling o. d. (jfr 4 b): som utföres l. bedrives på rätt sätt l. så som man kan kräva; särsk. om näring(s-gren) o. d., övergående i bet.: välskött, välordnad. Det (är) för Städer .. en skyldighet, .. at vinlägga sig om och underhålla Handtvärk och slögder, som utgöra en stor del af en rättskaffens Borgerlig näring. Berch Hush. 221 (1747). Grundsatser till en rättskaffens Styckeskjutning. Törngren Artill. 2: 36 (1795). Att leda .. (smederna) ifrån gamla vanor uti arbetssätten, ehuru skadlige och hinderlige för ett rättskaffens smide, låter sällan göra sig. Rosborg StångjSmid. 10 (1809). Hvad ett rättskaffens jordbruk kräfver. VetAH 1814, s. 22.
b) om person: som i sitt yrke är sådan man kan kräva; särsk. övergående i bet.: duglig l. skicklig l. fullärd. Mollet Lustg. A 4 a (1651). De egenskaper, hvilka af en rättskaffens Hofslagare fordras. CAWachtmeister (1793) hos Fürst Florman 23. (Han har) avlagt (gesäll-)prov .. varför (skomakar-)ämbetet honom .. utskriva låtit och för en redelig och rättskaffens gesäll erkänt och förklarat. Ambrosiani SvSkråämb. 108 (i handl. fr. c. 1840); jfr Därs. 7 (1920). Dalin (1854).
c) om känsla l. föresats o. d.: som är allvarligt l. uppriktigt menad, allvarlig, uppriktig, ärlig; äv. ss. adv.: uppriktigt. Gustaf II Adolf 97 (1622). Rättskaffens älska Gud. Lind (1749). En rättskaffens Kärlek för Konung och Fädernesland, samt dess behof och välgång. PH 5: 3204 (1752). Rättskaffens (Alfvarlig) föresatts. Nordforss (1805). Om din vänskap för mig verkeligen vore så rättskaffens artad som min är för dig. Hagberg Shaksp. 6: 294 (1849).
d) om lära l. om person med tanke på hans tro o. d.: som i religiöst avseende är sådan den bör vara resp. som håller sig till det i religiöst avseende rätta; äv. övergående i bet.: rättrogen l. renlärig; äv. ss. adv.; jfr RÄTTSINNIG, adj.1 2, RÄTTSINT 2. En rettskaffans, sann och fulkommeligh gudz kundskap. LPetri Œc. 53 (1559). The rättskaffne Christne, hwilke allenast sigh på Gudz nåde och Barmhertigheet förlåte. Lælius Jungf. F 5 b (1591). (Predikanten) vnderwijsar åhörarne i then allmenneliga Christeligha Tron rättskaffans. Schroderus Comenius 631 (1639). En sann Gudsdyrkan och rättskaffens Christendom. Wallquist EcclSaml. 1—4: 58 (1784). Hagberg Pred. 1: 11 (1822). Hvem är den rättskaffens lärare, som icke .. tillstyrker och befrämjar den husliga andakten. Tegnér (WB) 6: 223 (1828); jfr 4.
3) (†) om metod: lämplig l. tjänlig l. användbar o. d. (Vi) försee oss, att then Gilius byssegiutere ther til (dvs. att gjuta gravvårdarna i koppar) någet rättskaffet sett finne skulle. G1R 25: 121 (1555).
4) [eg. specialanv. av 2] om person: som alltid handlar i överensstämmelse med lag o. rätt l. allmän rättsuppfattning l. med vad som anses vara moraliskt rätt l. rättvist o. d. (o. fullgör sina åligganden på ett samvetsgrant o. plikttroget sätt); ofta med särskild tanke på att man icke gör sig skyldig till ngt brottsligt l. vanhedrande o. d.; redbar, redlig; (moraliskt) oförvitlig, hederlig; rättänkande, rättsinnig, rättrådig. (Befälhavaren skall utvälja) 200 Hester och Karer .., de som äre rechtschaffene karer och wele lathe bruke sig emoot wåre .. fiender. SUFinlH 2: 74 (1603); jfr 2 (b). En Tyran hatar sina vndersåter, och the wäldiga (dvs. högt uppsatta) och rettskaffna tager han aff daga. Ulfsparre RegB C 5 b (1620). En rättskaffens Domare. Kellgren (SVS) 5: 12 (1785). Att vara en rättskaffens Man, är vida mer, än vara en rättvis. LBÄ 42—43: 37 (1800). Lydnad för Lagen jemte samvetsgranhet och ordentlighet i tjensten äro de första villkoren för hvarje rättskaffens Tjensteman. SPF 1834, s. 466. (Gumman) betraktade alltid sig själv som en inte bara rättskaffens utan också mycket god människa som aldrig sade ett ont ord om någon. Lagerkvist Sibyll. 160 (1956). — särsk. i utvidgad anv.
a) (numera bl. tillf.) om hus l. fartyg o. d.: som bebos av resp. föres av l. medför hederliga l. redbara l. oförvitliga personer. Almqvist Lad. 13 (1840; om hus). Malmöbåten lade till vid Toldboden, såsom alla rättskaffens båtars skyldighet är. Dens. AmH 2: 244 (1840).
b) som överensstämmer med lag o. rätt l. som utmärkes av l. vittnar om l. ger intryck av redbarhet l. (moralisk) oförvitlighet; särsk. dels om ngns hjärta l. sinne(lag) l. tänkesätt l. handling(ssätt) l. värksamhet o. d., dels ss. adv. End gruntlig rechtskaffen god villie. G1R 10: 79 (1535); jfr 2. Deras Hierta (är) icke .. reent och rättskaffet. Rudbeckius KonReg. 381 (1618). (Lantmätarna skola) med rättskaffens tjenstemanna nit, omtanke och rättrådighet utföra de dem anförtrodde Enskifts-förrättningar. FörordnEnskift. 1812, § 5. I hafven icke handlat rättskaffens. Carlstedt Her. 3: 320 (1833). De människor, som inte gick rättskaffens vägar i livet. Fitinghoff Tattarh. 35 (1925).

 

Spalt R 4197 band 23, 1962

Webbansvarig