Publicerad 1961   Lämna synpunkter
RÄFFLA räf3la2, äv. ref3-, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Ekeblad Bref 1: 103 (1651) osv.) ((†) -er, möjl. äv. att hänföra till sg. räffel, BlBergshV 18: 35 (i handl. fr. 1687; i bet. 1 a)); äv. (utom ss. förled i ssgr, i vilken anv. formen äv. kan hänföras till räffla, numera bl. i fackspr. i bet. 1 d) RÄFFEL räf4el, äv. ref4-, r. l. f. l. m.; best. -n; pl. räfflar (BlBergshV 18: 35 (i handl. fr. 1687) osv.) ((†) räffler (se ovan)); förr äv. RIFFEL, r. l. f. l. m.
Ordformer
(reffel 1760 (: refflar, pl.; i bet. 3), 1862 (i bet. 3)1934 (i bet. 1 d). reffel(l)- i ssgr 1663 (: Reffel bössa)1952 (: reffelsprickling). reffla 16511956. refla 16401871. riffel 1731 (i bet. 1 a)1885 (i bet. 4). riffla- i ssg 1649 (: Riffla bÿssa). rifla- i ssg 1647 (: Rifla bössa)1659 (: rifla bÿssa). räffel 1848 (i bet. 3) osv. räffel- (-ell-) i ssgr 1677 (: räffelkrwt) osv. räffla 1738 (: Räfflor, pl.) osv. räfla 1655 (: Räflebössa), 16871805. räflar, pl. 1687 (i bet. 1 a))
Etymologi
[liksom d. riffel, rifle, av lt. riffel, liten fåra, till rif(f)eln, v., räffla (se RÄFFLA, v.1); jfr äv. eng. rifle (i bet. 1 a o. 3); i bet. 4 sannol. av t. riffel, sannol. elliptiskt för riffelfeile, räffelfil, av riffeln (se RÄFFLA, v.1) o. feile (se FIL, sbst.2). — Jfr RÄFFLA, sbst.2]
1) lång o. smal (relativt grund) fördjupning, fåra, ränna; särsk. dels om sådan som uppkommit gm nötning o. d.: repa o. d., dels om sådan som framställts i visst tekniskt syfte l. ss. dekoration; äv. mer l. mindre bildl.; jfr RILLA, sbst. Linc. (1640; under rima). Gropen .. (över hålet i bottnen på milan) täckes med 6 à 8 tegelstenar, hvarunder på alla sidor äro små hol, räflor eller gator giorde neder til järnbläcket (som täcker hålet). SRinman hos Wallner Kol. 77 (1746). Den enda ornering, som förekommer (på vissa skärvor av stengods), består av parallella, runt om gående räfflor. Fornv. 1925, s. 117. Hon tyckte att hennes år som vuxen varit lika fyllda av skråmor och refflor som bordet här. Krusenstjerna Pahlen 7: 126 (1935). — jfr CIRKEL-, GÖTTAPPS-, RAK-RÄFFLA m. fl. — särsk.
a) skjutk. om var o. en av de inuti ett eldvapens lopp befintliga (i ä. tid raka, numera skruvformigt vridna) rännor som (urspr. endast synas ha haft till uppgift att uppta krutsmutsen men numera) ha till uppgift att försätta projektilen i rotation. Jagh haffwer och för några dagar sendt en bössa tit neder .. thet ähr en smålenninge med brun ståk och 8 refflor. Ekeblad Bref 1: 103 (1651; rättat efter hskr.). Iu wijdare Pijpan är, ju flere Räfler böra wara j henne. BlBergshV 18: 35 (i handl. fr. 1687). I stället at Piporne .. hafva härtils varit kantige, så är hela pipan, så på Pistoler som thet öfriga Geväret, nu mera aldeles rund utan någon riffel. 2RA 3: 84 (1731; anfört efter hskr.). SoldIInf. 1944, s. 18. — jfr HÅR-, KIL-, PARALLELL-, PROGRESSIV-, ROSEN-, STYR-RÄFFLA m. fl.
b) (förr) byggn. om var o. en av de i brädorna i ett yttertak av trä gjorda rännor som voro avsedda att avleda vatten. Hvardera ändan af underbräderna spikas fast med en liten spik vid reflan, så at hufvudet skyles af de öfra bräderna. VetAH 1739, s. 152. För att bättre afleda vattnet (från taket), är en refla längs efter brädets båda kanter. Rothstein Byggn. 510 (1859).
c) byggn. o. konst. om (lång o. smal) rätlinig fördjupning som tjänar ss. dekoration på pelare o. d., kannelyr. Holmberg 1: 290 (1795). Skaftet (på den doriska kolonnen) .. har räfflor. Wrangel ByggnH 8 (1904). (Jupitertämplet) ägde 37 räfflade pelare, vilkas omkrets mätte sex och en halv meter, och i varje räffla hade en man rum att stå. Lagergren Minn. 5: 65 (1926). 2SvUppslB 16: 501 (1950).
d) (i fackspr.) om en i läder l. skinn (gm gnidning med räffelträ o. d.) åstadkommen ränna som tjänar till dekoration l. till att anbringa en söm i. Kanten (på sadelkåpan) skrapas med glas så densamma erhåller en vacker rundning ända in mot reffeln. Form 1934, s. 185.
e) geol. om (smal o. grund) repa l. fåra i bärggrund; särsk. om repa l. fåra i bärghäll l. moränblock, som förorsakats av stenar l. gruskorn som legat fastfrusna i bottnen på ett i rörelse varande istäcke (glaciär l. inlandsis) o. därvid skrapat mot underlaget, glacialräffla. Vid norra ändan af Formo funnos lagerytor på ett särdeles sätt smårefflade; refflorna hade afrundade ryggar. Hisinger Ant. 3: 93 (1823). Äfven refflor, som uppkommit vid skölväggarnes rörelse, .. kunna tjena till ledning vid förkastningars bedömande. Wetterdal Grufbr. 8 (1878). På de färska räfflorna kan man se, att de har mejslats ut av block i isens bottenskikt vid tider då glaciären täckte mark som nu ligger blottad. Selander LevLandsk. 33 (1955). — jfr GLACIAL-, GLACIÄR-, IS-, JÖKEL-, KORS-, LANDIS-, RULLSTENS-RÄFFLA m. fl.
f) i sht zool. om fåra på kroppsdel hos djur; i sht om sådan på snäckas skal. VetAH 1745, s. 235 (på snäckas skal). På morrhåren, på gommens färg, eller ’refflorna’ i gomhvalfvet och sporrarna på bakbenen kunde den erfarne se, om det skulle bli en bra jakthund eller inte af (valpen). Modin GTåsjö 308 (1916).
g) i sht bot. om lång o. smal fördjupning på en stjälk l. annan växtdel, (längs)strimma, fåra. Dalin (1855; på stjälk). Ärterna (dvs. de unga melonerna) svälde ut till gåsägg och fick refflor med ludet emellan. Strindberg Skärk. 190 (1888). Räfflor på .. frökapslar. Östergren (1937).
2) [jfr motsv. anv. i d.] (numera bl. tillf.) om lång o. smal upphöjning. Hvarje ägg .. lades (av kornflugan) omsorgsfullt längs utmed (vete-)bladets refflor (nerver), hvarigenom det fastare qvarhölls. LAHT 1887, s. 78. — särsk.
a) om köl (se d. o. 2 b α); särsk. i uttr. upphöjd räffla (jfr c). Kroppen (hos äspingen) är ofvanpå beklädd med 21 rader ganska små aflånga, trubbiga fjäll, af hvilka hvardera hafva en uphögd refla. VetAH 1749, s. 249.
b) (†) om stråle l. ribba i valv? Desseins gotiques, Gotiske Desseiner, det som är uti Architecturen byggt effter det gambla maneret med Reflor, som S. Stefan i Wien, .. Domkyrckian i Lund och Vpsala, etc. Rålamb 8: b 4 b (1691).
c) om ribba l. ås på tygs yta; särsk. i uttr. upphöjd räffla (jfr a); jfr RÄFFLA, v.1 f β. Piké .. är en bomullsvävnad, som väves med dubbel varp. Den undre varpen ligger stram på avigsidan och binder den övre, så att denna på rätsidan bildar upphöjda räfflor. Varulex. Beklädn. 139 (1945).
3) [delvis möjl. utlöst ur ssgn RÄFFEL-BÖSSA l. ur sådana ssgr som RÄFFEL-KRUT, RÄFFEL-KULA; jfr Tegnér ElliptOrd 31 (1882)] (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) räffelbössa. Bellman SkrNS 1: 248 (1760). Du skrifver ej, om det var med refflan eller damaskan (som du sköt). Runeberg ESkr. 1: 159 (1836). När han kom över snön höll han refflan färdig för ett skott. Macfie NorrskM 69 (1938; om kanadensiska förh. c. 1895). — jfr HAGEL-, KROK-, RAK-, ROSEN-RÄFFLA.
4) (i formen riffel) (†) räffelfil. (Sv.) riffel[fil] .. (fr.) rifloir; riflard. Schulthess (1885).
Ssgr (i allm. till 1; jfr räffla, v.1 ssgr): A: RÄFFEL-ANTAL~02, äv. ~20. (i sht i fackspr.) antal räfflor. Af tillverkningsskäl bör reffelantalet vara jemnt. Holmberg Artill. 3: 58 (1883; i kanon).
-BALK. (i fackspr.) om det upphöjda partiet mellan två mer l. mindre parallella räfflor; jfr -bom. Nordforss (1805). Levander DalBondek. 2: 97 (1944; i bösspipa).
-BILDNING. (i fackspr.) uppkomst av räfflor; äv. konkret, i koll. anv., om (system av) räfflor. HufvudkatalSonesson 1920, 2: 7. Denna räffelbildning (på fingertopparna) är bestående och de figurer den bildar karakteristiska för varje enskild individ. Strandberg HudSj. 8 (1924).
(1 a) -BOM. skjutk. om det upphöjda partiet mellan två räfflor i ett eldvapens lopp; jfr bom, sbst.1 2 k. Calibern, inom räffelbommarna, är .. 0,512 dec. tum. TJäg. 1834, s. 927.
-BREDD, r. l. f. jfr bredd 1. Holmberg Artill. 3: 58 (1883).
(1 a) -BÖSSA, r. l. f. (räffel- 1663 osv. räffla- 16471679. räffle- 16551732) [jfr d. riffelbøsse] (numera bl. i skildring av ä. förh.) bössa med räfflat lopp; jfr räffla, sbst.1 3. ÅngermDomb. 1647, s. 144.
Ssg: räffelböss-, äv. (numera bl. arkaiserande l. bygdemålsfärgat) räffelbösse-pipa, r. l. f. (-bösse- 1687) (numera bl. i skildring av ä. förh.) pipa på räffelbössa. BlBergshV 18: 35 (i handl. fr. 1687).
-DJUP, n. jfr djup, sbst. 4 a. Holmberg Artill. 3: 60 (1883).
(1 a) -FILNING. (förr) handlingen att avlägsna gravrost ur räfflorna i ett eldvapens lopp med ett därför avsett redskap bestående av ett stål med handtag (”snejderkolv”). EldhandvSkjutsk. 2: 43 (1886).
(1 a) -GEVÄR. (numera bl. i skildring av ä. förh.) = -bössa. TJäg. 1834, s. 934.
(1 a) -GÅNG. (numera bl. mera tillf.) räfflornas lopp i ett eldvapen; äv.: räffelvridning. TJäg. 1834, s. 927. Projektilen måste följa reffelgången. KrigVAT 1852, s. 502. På mynningsladdningstiden angavs reffelvridningen vanligen i åttondelar. Gjorde refflorna 3/4 varv på piplängden, så hade pipan 6/8 reffelgång. Alm Eldhandv. 1: 76 (1933).
-HAMMARE. [jfr d. riffelhammer] tekn. för finhuggning av sten använd hammare med rektangulär räfflad slagyta. TLev. 1907, nr 6, s. 3.
-HAMRA, -ing. [jfr -hammare] tekn. = -hugga. 2NF 26: 1202 (1917).
-HUGGA, -ning. tekn. bearbeta (stenyta) med räffelhammare; särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Portalen var illa skamfilad. I springorna mellan de reffelhuggna stenarna frodades mossa. Sandberg GHusH 6 (1897).
-HÅLL. (numera bl. tillf.) = -riktning; särsk. till 1 a. Holmberg Artill. 3: 55 (1883; i kanon).
-HÖRN. (i fackspr.) hörn som bildas av en räffla i ytterkanten av en yta; särsk. till 1 c, i fråga om räffla på pelare. 2NF 14: 592 (1910).
(1 a) -KANON~02. (numera bl. i skildring av ä. förh.) kanon med räfflat lopp. KrigVAT 1860, s. 317.
-KANT. (i fackspr.) om räfflas kant. Tigerhielm 17 (1867).
(1 a, 3) -KRUT. (räffel- 16771955. räffle- 16631933) [möjl. eg. av ett icke anträffat räffelbösskrut] (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) krut som (i sht) användes till räfflade vapen; jfr böss-krut. Ekeblad Bref 2: 405 (1663). Lindroth Gruvbrytn. 1: 515 (1955).
(1 a, 3) -KULA, r. l. f. [jfr d. riffelkugle; möjl. eg. av ett icke anträffat räffelbösskula] (numera bl. i skildring av ä. förh.) till räffelbössa använd kula, bösskula. KKD 12: 358 (1705).
(1 a) -KURVA, r. l. f. skjutk. kurva som en räffla beskriver i ett skjutvapens lopp. Holmberg Artill. 3: 53 (1883).
(1 g) -MOSSA, r. l. f. [mossornas kapsel är starkt räfflad] bot. (art av) släktet Aulacomnium Schwægr. bland mossorna; särsk. dels om arten Aulacomnium palustre Schwægr., dels i uttr. liten räffelmossa, om arten Aulacomnium androgynum Schwægr. Hartman Fl. 345 (1849; om släktet). Aulacomnium palustre (Reffelmossa). Krok o. Almquist Fl. 2: 37 (1907). Liten reffelmossa. Ursing SvVäxt. Krypt. 82 (1949).
-MÖNSTER. mönster som bildas l. utmärkes av räfflor. AllerFamJ 1922, s. 33.
-ORNAMENT. jfr -mönster. Fatab. 1920, s. 138.
-PINNE. tekn. för fasthållande av två föremål vid varandra avsedd konisk l. cylindrisk metallpinne som har längsgående räfflor. Karleboser. 2: 26 (1943).
(1 a) -PIPA, r. l. f. (numera bl. i skildring av ä. förh.) räfflad pipa på eldvapen. Schulthess (1885).
-PROFIL. tekn. tvärsektion av en räffla; särsk. till 1 a, i fråga om räffla i eldvapens lopp. Holmberg Artill. 3: 60 (1883).
-RIKTNING. (i fackspr.) om räfflas riktning; särsk. (geol.) till 1 e. Fennia I. 7: 25 (1889).
(1 a) -SKRAPA, r. l. f. (förr) för rengöring av räfflorna i en kanons lopp avsedd skrapa. Reffelskrapan består af tvänne fjädrande armar af smidt jern, hvilka äro fästa på båda sidorna af en stång, af trä. De Ron o. Virgin I. 1—3: 53 (1886).
(1 g) -SPRICKLING. [svampens sidor äro svagt räfflade] bot. den på grenar av björk o. al växande svampen Hysterium pulicare Pers. Krok o. Almquist Fl. 2: 178 (1907).
(1 a) -STIGNING. skjutk. egenskapen hos räfflorna i ett eldvapens lopp att vrida sig (mer l. mindre brant); äv. ss. beteckning för den längd på vilken en räffla vrider sig ett varv (ofta uttryckt gm en multipel av vapnets kaliber). KrigVAH 1857, s. 97. Reffelstigningen .. (i en viss kanon utgör) omkring 60 kaliber. Nordensvan o. Krusenstjerna 1: 401 (1879).
(1 a) -STUDSARE, r. l. m. (numera bl. i skildring av ä. förh.) jfr -bössa. Kræmer Span. 67 (1860).
-SYSTEM. (i fackspr.) särsk.
a) skjutk. till 1 a: system enligt vilket räfflor i eldvapen äro konstruerade; system av räfflor i eldvapen. Hazelius Artill. 97 (1865). Palmstierna Artill. 2 (1872).
b) geol. till 1 e: system bildat av (is)-räfflor. Den Småländska platåens reffel-system. Holmström Skån. 24 (1865).
-VALS; pl. -ar. [jfr t. riffelwalze] (i fackspr.) med räfflor försedd vals. UB 6: 379 (1874).
-VALS-STOL. (i fackspr.) valsstol med räfflade valsar för förmalning av spannmål. DN 1892, nr 8421, s. 1.
(1 a) -VARV. (numera bl. tillf.) varv som en räffla vrider sig i ett eldvapens lopp; jfr -stigning. KrigVAT 1848, s. 71.
(1 a) -VINKEL. skjutk. i eldvapen: vinkel som räffla bildar mot loppets generatris, vridningsvinkel. 2NF (1916).
(1 a) -VRIDNING. skjutk. vridning (åt höger l. vänster, mer l. mindre brant, konstant l. med tilltagande vridningsvinkel) som föreligger hos räfflorna i ett eldvapens lopp; jfr -gång, -stigning. Då projektilernas brandrör .. böra gifvas ett gängningshåll, öfverensstämmande med reffelhållet, bör .. för enhetens skull ett lands olika pjeser gifvas liksidig reffelvridning. Holmberg Artill. 3: 55 (1883).
B (†): RÄFFLA-BÖSSA, se A.
C (†): RÄFFLE-BÖSSA, -KRUT, se A.
(1 g) -LAV. svampen Pseudographis elatina (Ach.) Nyl. Acharius Lich. 22 (1798).
(1 a) -RÖRKARBIN. karbin med räfflad pipa. Risingh KiöpH 95 (1669).
Avledn.: RÄFFLARE, sbst.1, r. l. m. (†) till 1 a: räffelbössa; jfr räffla, sbst.1 3. Blanche Band. 336 (1848).
RÄFFLIG, adj. till 1: som är försedd l. dekorerad med räfflor, räfflad. Små klara, reffliga paraffinljus. Linder Tid. 17 (1924). särsk. (i vitter stil) i utvidgad anv., om vattenyta: krusad av vågor; jfr räffla, v.1 l α. Hafvet ligger räffligt och randigt som gallret på ett badrumsgolv. Ossiannilsson Barb. 160 (1908).
Avledn.: räfflighet, r. l. f. egenskapen att vara räfflig. SvVäxtförädl. 2: 229 (1951).

 

Spalt R 3727 band 23, 1961

Webbansvarig