Publicerad 1961   Lämna synpunkter
RÅDA 3da2, v.1 -er, rådde rod3e2, rått rot4, rådd rod4; o. 4, v.2 -r, rådde rod3e2, rått rot4, rådd rod4; förr äv. (i bet. 28) RÅDAS, v. dep., pr. sg. rådes, ipf. råddes.
(inf. o. pr. ind. pl. roo Svart G1 14 (1561). RP 8: 231 (1640) osv. råda (ra-, raa-, -e) G1R 1: 1 (1521) osv. rådas, dep. G1R 9: 323 (1534), Remmer Theat. 1: 234 (1814).
pr. ind. sg. råder (ra-, raa-) G1R 1: 32 (1521: rader) osv. rådes, dep. Visb. 3: 56 (c. 1635). råer Wivallius Dikt. 104 (c. 1642), Lucidor (SVS) 335 (1673). rår Girs Edelh. E 3 b (1627) osv.
ipf. rådde (ra-, raa-, ro-) G1R 1: 208 (1524: radde) osv. råddes (-is), dep. G1R 7: 489 (1530), Sehlstedt 4: 112 (1871). råde Brahe Kr. 65 (c. 1585), SörmlH 16: 106 (1596).
sup. rådat Widekindi G2A 120 (c. 1676), Warnmark Sinnew. 10 (1687). rådet Dom. 9: 22 (Bib. 1541), Verelius Gothr. 105 (1664). rådit Syr. 44: 3 (öv. 1536), Carl XII Bref 133 (1714). råt (-aa-) JönkTb. 110 (1525), HT 1906, s. 136 (c. 1585). rått (-dt, -dth) G1R 11: 255 (1537) osv.
p. pf. rådd UpplDomb. 5: 88 (1578) osv. råden OPetri 3: 41 (1530). rådt, m. Ekeblad Bref 1: 101 (1651; rättat efter hskr.).
Anm. De kontraherade formerna i inf. o. pr. (resp. rår) användas i nutida sv. spr. i allm. jämte de okontraherade (råda resp. råder) utan annan skillnad än stilskillnad; de förra föredragas i samtliga anv. i vard. stil o. därjämte i anv. som ofta l. enbart höra till denna stil (t. ex. 3, 15, 17); i anv. som normalt höra till mera skriftspråksmässig l. högtidlig stil föredrages råda resp. råder (t. ex. 1 c, 12, 18 b β α’). Dock gäller, att de okontraherade formerna numera så gott som alltid brukas i bet. 25 [delvis beroende på formell anslutning till RÅD, sbst.3], medan de kontraherade formerna numera alltid brukas i vissa särsk. förb. (t. ex. rå för, rå med, rå om, rå på). Jfr Moberg Gr. 222 (1815: rå, trä .. brukas merendels i umgängstalet))
vbalsbst. -AN (i ssgr, t. ex. AV-, IN-, TILL-RÅDAN), -ANDE (se avledn.), -ENDE (†, RA I. 3: 480 (1594), Därs. I. 4: 378 (1597)), -NING (†, Linc. (1640), Hamb. (1700), Ekblad 94 (1764: inrådning)); -ARE (se avledn.).
Ordformer
(raad- 15211526. rad- 15211596, 1726 (: runeradning). rod- 15441561 (: rodde, ipf.). råd- (-åå-) 1526 osv.)
Etymologi
[fsv. raþa, radhas; jfr d. råde, nor. rå(de), isl. ráða, got. garēdan, feng. rǣdan (varav eng. read, läsa), mlt. rāden, holl. raden, fht. rātan, t. raten; av ett germ. rǣðan, besläktat med isl. rǿða, tala, got. rōdjan, tala, sanskr. rādh-, bringa till stånd, lyckas, kyrkslav. raditi, sörja för; sannol. till samma rot som föreligger i lat. reri (p. pf. ratus), räkna, beräkna, o. ratio, beräkning, skäl (jfr RATIONELL, RESON). — Jfr BERÅDA, FÖRRÅD, sbst.3, FÖRRÅDA, GERÅDA, KARRYERA, RÅ, sbst.4, RÅD, sbst.3, RÅDA, sbst.3, 4, RÅDIG, RÅDLIG, RÅDSAM, RÅDSJÄLVER, RÅNDA]
Översikt
Översikt av betydelserna.
1) ha makten, härska, bestämma o. d. Härunder bl. a.: disponera över l. äga materiella föremål l. egendom (g), (icke) kunna göra ngt åt l. (icke) vara skuld till ngt (k), låta råda sig l. stå att råda m. m., låta tala med sig o. d. (m). 2) bestämma l. avgöra i ett enskilt fall. 3) i uttr. rå(da) sig själv m. m., själv bestämma över sina angelägenheter o. d. 4) kunna behärska sina kroppsliga l. själsliga förmögenheter o. deras reaktioner o. d. 5) ha de insikter l. färdigheter som krävas för att utföra l. hantera ngt. 6) vara starkare l. mäktigare än ngn, besegra l. slå ngn, rå på ngn. 7) ha (så l. så stor) makt o. myndighet l. (så l. så stort) inflytande över ngt. 8) ha ansvaret för l. hand om ngt o. d. 9) med saksubj.: härska, bestämma o. d. 10) med saksubj.: ha en viss kraft l. värkan. 11) med saksubj.: vara förhärskande l. dominerande. 12) om egenskap, tillstånd, förhållande o. d.: härska, vara allmän; vara förhanden, förekomma, vara o. d. 13) råka (i ngt). 14) spöka. 15) orka. 16) vara oförhindrad (att göra ngt), kunna. 17) få lov, få. 18) styra o. ställa l. ordna med ngn l. ngt. 19) göra gravid. 20) tukta l. aga. 21) i uttr. råde Gud o. d. 22) tänka sig för, överväga. 23) tyda, gissa; lösa (problem). 24) förutsäga, spå. 25) giva råd. 26) i uttr. råda och dåda. 27) med saksubj.: tala för l. utgöra skäl för ngt. 28) intr. o. dep.: rådslå.
A. (utom i 1 i β, k α, 3 o. 4 d numera i sht i vitter stil l. arkaiserande) i vissa anv. i vilka ordet förekommer dels ss. intr. i vissa prep.-förb. (råda över, äv. för, förr äv. om l. före, i vissa bet. äv. med l. l. till) l. abs., dels (numera bl. i 1 k β β’, 1 m, 3 o. 4 b) ss. tr. l. refl. — Anm. Vissa fall av hit förda förb. av detta verb o. för l. före l. med l. om l. kunna äv. uppfattas ss. särsk. förb. (förb. av obetonat verb o. betonat för osv.; se vidare anm. sp. 3560).
1) ha makt o. möjlighet (o. rätt) att bestämma l. befalla över (ngn l. ngt); härska l. vara herre över (ngn l. ngt); ha makten l. ledningen; bestämma l. avgöra l. ha möjlighet l. makt att påvärka skeendet l. utvecklingen i allm. l. i ett visst avseende l. utformningen l. gestaltningen av (ngt) o. d.; i äldre ex. stundom utan bestämd avgränsning från 2; jfr 9. (Visheten) gaff .. (Adam) krafft till at rådha offuer all ting. SalWijsh. 10: 2 (öv. 1536). Vi råda om vår dygd, men andra om vårt rykte. Bergklint Vitt. 96 (1766). De (dvs. valkyriorna) råda för segren. Cnattingius SnE 43 (1819; isl. orig.: ráþa sigri). Lika litet som .. (Satan) kan bemägtiga sig menniskokroppen, rår han öfver andra ting i naturen. Franzén Pred. 4: 43 (1844); jfr d. Samtycke af giftoman .. (krävdes för fästningen), där kvinnan icke egde själf råda sitt gifte. 2NF 29: 860 (1919). De hade strävat framåt, och det gick bakåt. De rådde inte över Herrens väderlek, de rådde inte över lyckan med kreaturen. Moberg Utvandr. 34 (1949). — jfr OM-, ÖVER-RÅDA. — särsk.
a) i ordspr. (jfr c α, d α). Alle willia råde, men få rätt göra. SvOrds. A 2 b (1604); jfr i δ. Han wil giärna råda som machten haar. Grubb 450 (1665); jfr i δ. Råder, som bjuder. Rhodin Ordspr. 108 (1807).
b) i p. pr. (jfr c β, d β); särsk. (numera bl. ngn gg) i mer l. mindre adjektivisk anv.: som har makt(en), befallande, myndig, mäktig o. d. Den Allsmechtig hafwer giordt Menniskan rådande öfwer hela naturen. Porath Pal. Föret. 2 (1693). (Lagman Lumber) var en myndig och rådande man. Mellin Nov. 1: 162 (1865). TT 1898, Allm. s. 79. — jfr ALL-, EN-, HÖGST-, SJÄLV-RÅDANDE.
c) härska l. regera över l. styra (ett land l. samhälle l. område l. ett folk l. en befolkningsgrupp o. d.); inneha den världsliga l. andliga (politiska) makten o. d.; jfr d. Han skall sit rike styra oc raada med inlenskom oc inföddom mannom. G1R 1: 29 (1521). En konung som rådde offuer Göthaland. OPetri Kr. 21 (c. 1540). Den, som råder Slott ock Borger. Columbus BiblW B 1 a (1674). En Kung .. / Som råder .. om widtbegripne land. Runius (SVS) 1: 284 (1713). (George Washington) som .. med vishet rådde öfver millioner människor. LbFolksk. 3 (1890). Kristet och fritt ville Sverige bo, / Råda för landet allena. Eklund KyrkosångTid. 124 (1909); jfr Ps. 1937, 169: 3. Det finnes i Sånga en källa, som stod i stort anseende hos de gamle. .. De trodde nämligen, att en ”nymf” .. rådde för den. Norrl. 14: 17 (1926); jfr d. — särsk.
α) i ordspr. Stränge Herrar råda intet länge. Grubb 768 (1665).
β) (numera bl. tillf.) i p. pr.; i sht förr ofta dels i uttr. vara rådande, härska, regera, bestämma, ha makten, dels (särsk. ss. attribut) i mer l. mindre adjektivisk anv.: som är regent l. härskare, regerande. Mat. 2: 22 (NT 1526). Vthi Ahasueros tijdh, hwilken rådhande war alt jfrå Indien in til Ethiopien. Est. 1: 1 (Bib. 1541). Ther (i Dresden) var en rådand printz. TRudeen Vitt. 168 (1702). Ibraim är .. Herre och rådande här. Ullman Frök. 32 (1780). jfr ALL-, EN-, VITT-RÅDANDE. särsk.
α’) om politiskt parti o. d.: som (för tillfället) innehar makten. Blix SvFinance 69 (1797). Sverige, der det krigslystna hattpartiet nu var rådande. Pallin NTidH 149 (1878). Östergren (1937).
β’) i substantivisk anv., om person l. stat som har makten l. härskar l. styr l. bestämmer; företrädesvis i pl. best. Han satte them tå till rådande och regent i landet een jungfru, som kallades Heetha. LPetri Kr. 44 (1559). Dannemark och de öffrige rådande i östersiöen. Ekeblad Bref 2: 308 (1662; rättat efter hskr.). Att befästa sitt välde, har varit de rådandes enda föremål. Gustaf III 1: 88 (1772). Östergren (1937). (†) Then rettwise rådhanden. 2Sam. 23: 3 (Bib. 1541).
d) i fråga om Guds l. en övernaturlig makts l. ödets styrande av världen o. bestämmande av skeendet l. utvecklingen i allm. l. ett visst avseende; stundom med nära anslutning till c. Visb. 1: 92 (1541). Ehrs Majestet och Förstlighe Nådher / Giffue Gudh i högden rådher. / Lycka / wälsignelse. Messenius Sign. 1 (1612). Tu (dvs. Gud) råder om Krigh, tu råder om alt / Tu råår om Himmelens Fäste. Wivallius Dikt. 106 (c. 1642). Herre signe tu och råde. Swedberg Ps. 1694, 483: 1; jfr Ps. 1937, 600: 7; jfr 18 h. Om Nornorna råda öfver menniskornas öden, så skifta de dem högst olika. Cnattingius SnE 27 (1819). Gud rår för våren och hösten och sorgen och trösten. Björck MännRöst 76 (1928). — särsk.
α) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Wij tale, Gudh råder. Grubb 857 (1665). Menniskjan spår, Gud rår. Lind 2: 688 (1749). Menniskan spår, men Gud rår. Wensell Ordspr. 55 (1863). Gud råder över allting utom över prästvalen. SvD(A) 1934, nr 63, s. 4.
β) (numera bl. tillf.) i p. pr.; i sht förr särsk. i uttr. vara rådande, härska, ha makten. Herren warder rådhandes j ewigheet. 2Mos. 15: 18 (Bib. 1541). (Vin offrades) honom til een sööt lucht, som then Aldrahöxte och öffuer all ting rådhande är. LPetri Sir. 50: 17 (1561). jfr ALL-RÅDANDE.
e) i fråga om makten att bestämma i ett hus l. över ett hushåll l. sin familj o. d. (Hustrun) wille siälff .. allena råda j huset. Balck Es. 29 (1603). Hönan lära tuppen gala, är lika som Hustrun vil råda öfver Mannen. Kolmodin QvSp. 2: A 4 b (1750). Mannen tänkte inte mer på vilken av dem båda som nu skulle bli den rådande i huset. Lagerlöf Troll 2: 50 (1921). — särsk.
α) (numera knappast br.) närmande sig bet.: styra o. ställa (i ett hus); jfr 8, 18. Först skall du rå som värdinna i allt och befalla i huset / Drängar, pigor och barn. Runeberg (SVS) 3: 79 (1832). Därs. 80.
β) (†) närmande sig bet.: bo (i ett hus). (Han) fann .. en Kåfva (dvs. koja) i Skogen, i hvilken en gammal Gubbe var rådande. Mörk Ad. 1: 158 (1743).
f) i fråga om makten l. rätten att bestämma l. disponera l. befalla över en person l. en grupp av personer l. en trupp o. d.; jfr c, e. Pred. 8: 9 (Bib. 1541). Så berätter hann om trättan, att Per hade begärett Jörans pige til boordz m[e]dh sigh och sade: Iag råder öffuer eder. Menn Jöran sade: I råde huarken öff[ue]r migh eller mitt folch. VadstÄTb. 119 (1587). The, som .. äga makt och rätt, öfwer någon at biuda och råda, (böra förmana) alle sine Underhafwande (att icke svärja). StadgEed. 1687, 1: 2. De äro Herdar, och ingen råder öfwer den andra. Rudbeck Atl. 3: 240 (1698). Han råder över många tjänare. Auerbach (1913).
g) med avs. på materiella föremål l. egendom o. d.: (ha rätt att) bestämma över l. disponera (ngt); rå om l. äga (ngt); förfoga över (ngt), ha (ngt) till sin disposition; stundom: ha tillgång till (ngt); förr äv. i uttr. vara rådande till ngt, äga ngt; jfr 4 d, 8. G1R 1: 253 (1524). Bliff sielff rådande öffuer thet tu ägher. LPetri Sir. 33: 23 (1561). Så framt Eekeskog finnes på oskiffte ägor, och Äganderne icke kunne sämias om, tå fare then hugga wil til Tings, och begäre syyn, at afwetras hwariom Ägandom sina trää. Hwilket, när thet skedt är, tå råde hwarie sina trää, men icke förr eller annorledes. Schmedeman Just. 261 (1647). Ett torp, som hela byen är rådande till. Trolle-Bonde Hesselby 269 (i handl. fr. 1703). Erasmus rådde öfver endast några få (bibel-)handskrifter från de båda närmast föregående århundradena. VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 363. En archipelag, som min morfar rådde öfver. Ahrenberg Hem. 214 (1887). De furstliga inkomster öfver hvilka han rådde. Ahnfelt KröntRiv. 2: 186 (1887). Råda över outtömliga resurser. Auerbach (1913). — jfr SJÄLV-RÅDANDE. — särsk. (mera tillf.) oeg. l. bildl., med avs. på ngt abstr.: förfoga över l. äga (ngt) l. dyl. Dahlgren Stanley 2: 155 (1890). Den ungdom .. som rår över den mjuka utgivelse och ljusa värme som äger natur, omedelbarhet och naivitet. Ruin SjunknH 221 (1956).
h) (tillf.) militärt behärska (ett område). I denna ställning rådde .. (trupperna) endast öfver ett inskränkt område. Rydberg Ath. 484 (1876).
i) i vissa stående uttr. som beteckna att i ett visst avseende det är ngn som bestämmer l. det går efter ngns vilja l. önskan o. d.
α) i sådana uttr. som låta ngn råda l. ngn får råda, låta ngn resp. ngn får (själv) bestämma (utan inblandning), låta det gå efter ngns önskan l. vilja; låta Gud råda, förr äv. låta Gud råda allt, i förtröstan på Guds ledning förhålla sig passiv, foga sig efter l. icke spjärna mot Guds vilja o. d. Läth then gamble rådha. SvOrds. B 4 b (1604). Om morgon tidigt jagh vpstår / Och lustigt til mit arbet går / Och låter Gudh alt råda. Ps. 1695, 24: 3. Augusta. Hvad nu Brita, hindrar du mig? Brita (til Augusta) Lät mig rå, min Fröken, jag känner min Karl. Dalin Vitt. II. 5: 87 (1738). Östen sade, att Erik skulle få råda. Ekelund 1FädH 1: 26 (1829). Harlock (1944).
β) (fullt br.) i sådana uttr. som om (förr äv. där som) den l. den (särsk. jag) får (förr äv. ) l. finge l. fått råda (förr äv. rår l. rådde l. hade rått) o. d., om den l. den osv. får resp. finge l. fått bestämma, om det komme(r) an på den l. den osv. Fördÿ der som Willam Boy får råde, då blifwer den bygningen icke och i någre åhr färdigh. SthmSlH 1: 188 (i handl. fr. 1588). Skal det och aldrig skee, om iag må råda. Verelius Gothr. 4 (1664). (Kyrkoherden i Bonstorp:) Iag hadde intet tagit bonstorp om iag hadde rådt, men iagh lydde mina förmän. VDAkt. 1699, nr 499. Pimpinella skall nog skölja / Hvar en strupa, om jag rår. Bellman (BellmS) 2: 47 (c. 1765, 1791). Om jag rådde, så skulle det ej ske. Heinrich (1814). Finge menniskan råda om väderleken, hvilken strid emellan särskilta behof blefve det icke. Franzén Pred. 2: 112 (1842). Nilsson FestdVard. 42 (1925).
γ) i uttr. här är det den l. den (särsk. jag) som råder l. här råder den l. den osv., här är det den l. den osv. som bestämmer l. befaller. Sin helsning med en hofmans vana / Till damen (dvs. änkedrottningen) sirligt fram han (dvs. Axel Oxenstierna) bär, / Men något fins, som låter ana, / Att det är han, som råder här. Snoilsky 2: 19 (1881). Här råder jag. Harlock (1944).
δ) (numera mindre br.) i uttr. vilja råda, vilja bestämma, fordra att allt skall gå efter ens önskan l. vilja. Lät hwem som will rå / Sin Willja strax få. Lucidor (SVS) 24 (c. 1670). Han vill alltid råda. Dalin (1855).
j) (numera knappast br.) i uttr. så mycket l. vitt l. långt ngn råder, försåvitt det ankommer på ngn, i den mån l. om det står i ngns makt att bestämma däröver o. d. VDAkt. 1718, nr 108. Gubben tog Hästen och lofvade et löfte, at en sådan kampe aldrig skulle bli skjutsmärr så mycket han rådde. Dalin Vitt. II. 6: 106 (1740). Bellman Gell. 57 (1793: så långt jag rår). Jag sätter mig i sinne, / Att ni, så vidt jag rår, skall troget hållas inne. Remmer Theat. 1: 11 (1814).
k) i vissa uttr. som beteckna att ngn har l. (vanl., i förb. med negation) icke har ngn möjlighet att invärka på l. göra ngt åt ngt (o. därför är resp. icke är skuld till l. bär resp. icke bär ansvaret för ngt inträffat o. d.).
α) (fullt br.) i sådana uttr. som omständigheter o. d. varöver ngn icke råder l. kan råda, omständigheter osv. som ngn icke bestämmer l. är herre över l. har ngt inflytande på o. d. Omständigheter, som jag inte råder över. Auerbach (1913). Att skoldistriktet av någon anledning, varöver läraren ej kunnat råda, mister statsbidraget till lärarens avlöning. SFS 1935, s. 1086.
β) (utom i β’ numera föga br.) (icke) vara ansvarig för (ngn) l. handlingar utförda av (ngn) l. ansvarig för l. vållande l. orsak l. skuld till (ngt), (icke) ha (haft) ngn möjlighet att göra ngt åt l. hindra (ngt), (icke) rå för l. kunna hjälpa (ngt) o. d. Svart G1 95 (1561). Ryssarna vhrsächtade sigh som Eeden (till hertig Karl Filip, som de valt till tsar) hållit hade, och hålla wille; För dem andra (som sedan valt en annan tsar) kunde the intet råda. Widekindi KrijgH 583 (1671). Är .. (min hypotes om vattenminskningen) också en Sanning .., hvad hielper då, at sätta sig deremot eller derföre tiltala mig, som icke rår för naturens lagar? Dalin Hist. 2: Föret. 6 (1750). Det finns ingen ond vilja i en sådan människa, han gör det rätta så långt han kan, och för olyckan råder ingen! Koch GudVV 1: 16 (1916). — jfr O-RÅDANDES. — särsk.
α’) (†) i uttr. vara rådandes uti ngt, vara skuld till ngt. Nils Erichson suerg (dvs. svär) högeligen, att han inthet war rådandes der uti (att eldsvådan hade uppkommit). VRP 1652, s. 775.
β’) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) tr., med att-sats l. ett allmänt neutralt pron. ss. obj., l. abs. När han blef tillfrågat hwij han giorde så? Tå sade han, Gudh bättre migh iagh rådde inthz. VDP 1661, s. 334; jfr 3, 4. Det kunde intet de råda, att hon icke kan fatta goda tankar till honom. VDAkt. 1712, nr 177. Iag råder icke, at penningar intet räcka till för .. H:r Barkander. Därs. 1783, nr 41. Atterbom 1: 53 (1824). En menar väl. .. Ändock kan en .. fördärva’at för oss allihop … — Du ska int’ gräma dej, Kal Oska. Du rår int’. — Jag rår mest. Moberg Utvandr. 496 (1949).
l) (†) i uttr. l. må råda med ngn, få makt med ngn, få ngn i sitt våld l. i sina klor o. d.; jfr RÅDA, sbst.4 (Låt oss) gudz ordh betrachta / Att dieffulen icke mz osz må rådha. DrSimon 11 (1627). Finge .. (satan) råda med honom (dvs. David), komme han snart nog til retta med vndersåtarena. Swedberg Dödst. 325 (1711). Tänck om en Dobblar-Geist med Hustrun råda fing, / Hwad blefwe då wähl af? ÖB 33 (1712); jfr 9.
m) [äv. anslutet till 25] (numera bl. ngn gg, arkaiserande) i uttr. låta råda sig, förr äv. stå till att råda l. rådas l. (låta) råda med sig l. vilja låta råda sig o. d., vilja rätta sig efter ngn l. lyda ngns befallningar l. lyssna till l. följa ngns råd, låta tala med sig, ta skäl; företrädesvis i negerad sats. Hwar och en som icke will låtha rådha sigh, honom står ey heller till att hiälpa. Balck Es. 117 (1603). Stå the (dvs. skräddare o. skomakare) inte til at rådas, utan fara fort til at .. (med nya moder) förföra församlingen så skole the (osv.). Erixon Södermanl. 8 (i handl. fr. 1693). Det är större under, at de som orsak hafva at vara fogeliga, och draga seglet effter vädret, intet råda med sig. Bark Bref 2: 76 (1705). Gifve Gud i velen låta säija, och råda eder! Swedberg Lefv. 298 (i handl. fr. 1725). Låt råda dig av mig! Östergren (1937). — särsk. (†) i uttr. vilja låta råda med sig, om sjukdom: gå att få bukt med l. bota l. dyl.; jfr 9. En extra ordinair och ovanlig pasion, Som på intet Sätt vill låta råda med sig. HdlCollMed. 17/3 1726.
n) i fråga om ett personligt inflytande: äga makt över l. behärska (ngn, ngns hjärta o. d.). Modée HåkSmulgr. 48 (1738). Er tillhör, vittra mör! at Astrilds välde dela, / Er lott gemensam är at öfver hjertan rå. GFGyllenborg Vitt. 1: 137 (1759, 1795). Den tid Galatéa öfver mig rådde, / Ägde jag ej om friheten hopp. Adlerbeth Buc. 11 (1807).
2) (†; se dock slutet) bestämma l. avgöra (ngt) l. fatta beslut om (ngt) i ett enskilt fall; ss. tr. äv. med obj. i gen.; jfr 1. Öffuerhetthenn mågie ther öff[uer] råda, huadh straff, som di kundhe benådha them wthi. TbLödöse 177 (1590). Nu kan kona hoor göra .., tå .. råde (mannen) om lijff hennes, anten han will henne rätta eller till böter komma låta. Lagförsl. 311 (c. 1606). (Konungen sade till dottern i det hus han gästade) skaltu sofwa hoos migh i nat? thes må tu råda sade hon. Verelius Gothr. 9 (1664). De fingo en annan son; den blef ock buren till sin fader, och skulle han råda för namnet. Lönnberg FnordSag. 1: 41 (1870). — särsk. (numera bl. ngn gg, arkaiserande): bestämma över utväljandet l. sammansättningen av (nämnd). (Vill en person som är anklagad för att ha dödat ngn fria sig gm edgång) dyle med Tolf män af gården, och råde halfwa nämdh hwardera (dvs. käranden o. svaranden). Schmedeman Just. 95 (1590). SvLandskapsl. 3: 23 (1940; efter Södermannalagen).
3) (numera vanl. med kontraherad form i inf. o. pr.; jfr anm. sp. 3543 ovan) [jfr 1, 2, 8] (ngt vard., fullt br.) i uttr. rå(da) sig själv l. (numera mindre br.) rå(da) över (förr äv. för) sig själv, i sht förr äv. rå(da) själv l. rå(da) sig, själv bestämma över sina angelägenheter, vara sin egen herre, vara oberoende av andra; få sköta sig själv l. själv få sköta sina angelägenheter utan inblandning från andra; ha tid för sina egna angelägenheter; göra som man (själv) vill; (få) vara för sig själv, (få) vara ostörd l. i fred; jfr 4 b, c, d. Han klagade över att han aldrig fick rå sig själv. Kom ska vi gånga i eder örtegård, / Och der ska vi råda oss både! SvForns. 1: 329. Här wille hwar råda för sigh sielff. Svart G1 124 (1561). När man får rådha sielff, så haar man ingen at trääta medh. Grubb 578 (1665). Än rå vi oss en timme. Bellman (BellmS) 6: 139 (1790). Carl Bonde skref att Dalkarlarne voro gode då de rådde sig själfve, och ej förfördes af onde Rådgifvare. Hallenberg Hist. 1: 133 (1790). Min tid var .. nu så begränsad, att det endast blev aftnarna och söndagarna, som jag kunde råda över mig själv. Lagergren Minn. 2: 37 (1923). Den frihet jag fått njuta under en hel vinter, då jag rått mig själv, fått bestämma över min tid, mitt arbete och min kassa, hade bara gjort gott. Lundberg-Nyblom Fyrisån 243 (1931).
4) betecknande att ngn är i stånd att behärska sina kroppsliga l. själsliga förmögenheter l. organ o. deras reaktioner l. har dem l. sig själv under kontroll o. d.
a) (numera mindre br.) med avs. på organ, lem, sinne, begär, böjelse, tanke, vana o. d.: hålla (ngt) i styr, styra, behärska; vara herre över (ngt). Then som råder sitt sinne är bätre än then som städher winner. SalOrdspr. 16: 32 (öv. 1536). Hur min tankar drogs, / Iag rådde them ey sielf, the stulo sig til skogs. TRudeen Vitt. 199 (c. 1690). Han skref klock(an) 1 (samma dag som han dog) under bref, fast än han intet rådde hvarken hand eller hufvud. Bark Bref 2: 46 (1705). Then menniskia är en half menniskia, som intet kan styra och råda sitt sinne och sina onda lustar och begärelser. Swedberg Cat. 306 (1709). (Han) blef .. omsider rådandes öfver sin elaka vana. Münchenberg Scriver Får. 126 (1725). Rydberg Ath. 253 (1876).
b) om person l. organ o. d., i uttr. råda sig (själv) (jfr c), förr äv. råda på l. för l. med sig (själv), (kunna) behärska l. styra sig l. vara herre över sig (l. sina funktioner) l. lägga band på sig; om person äv.: vara vid sina sinnens fulla bruk, veta vad man gör o. d.; företrädesvis (o. numera bl., ngn gg, arkaiserande) i förb. med negation. Då hade barnet, meden th[et] aff the månge hugg icke rådde sigh sielff orenet gålfuet wed dörren. 3SthmTb. 2: 5 (1596). Han råår icke medh sigh sielff. Schroderus Comenius 894 (1639). En tunga som råder sig eij siälf(ve)r. VDAkt. 1717, nr 245. Då begynte han först besinna, at mannen i siukdomen ej rådde sig sielf. Dalin Arg. 2: 210 (1734, 1754). För du skal veta, at jag ibland är något kort för Hufvudet, och då råder jag intet för mig sielf. Modée FruR 78 (1738). När .. (J. III) var rådande på sig bar han sig åt som en man med snille. HSH 3: 45 (c. 1800). Tala icke om det blodbadet, för då rår jag mig icke! Utom sig(:) Tala icke om ’et! Strindberg GVasa 24 (1899). — särsk. [jfr 1 l; möjl. att uppfatta ss. sbst.; jfr RÅDA, sbst.4] (†) i uttr. få råda med sig, bli herre över l. få makt med sig själv o. d. Man måste mycket och länge strijda, innan en kan rätt få råda medh sigh, och draga sin heela Hug och Sinne in til Gudh. Preutz Kempis 165 (1675).
c) (†) i uttr. råda sig (själv) (jfr b), (vara kapabel att själv) fatta de beslut o. vidta de åtgärder som erfordras i en viss situation; äv. närmande sig bet.: sköta l. dra försorg om sig själv; jfr d, 8. När en är stadder i ångest, weet man intet sielff at råda sigh. Grubb 612 (1665); jfr 25. Bemälta Piga Kjerstin Haraldsdotter förföll uti en ganska svår Mjältsjuka och vansinnighet, som dageligen tiltagit och förvärrat sig, så at hon ei kan sjelf råda sig. VDAkt. 1781, nr 586.
d) [jfr c] (fullt br.) jur. i uttr. råda över sig och sitt gods, rättsligt vara kapabel att bestämma över sina personliga angelägenheter o. sin egendom o. ekonomiskt svara för sina handlingar (dvs. icke vara omyndig l. försatt i konkurs); jfr 1 g. Ordförande (i kommunalstämma) .. kan ej den vara, som icke råder öfver sig och sitt gods. SFS 1862, nr 13, s. 6. Därs. 1948, s. 321.
5) (numera knappast br.) ha de insikter l. färdigheter som krävas för att utföra l. hantera (ngt), kunna sköta l. hantera (ngt), kunna l. behärska (ngt) o. d.; jfr 15. (Läsarna) böra .. värdera, att en Författare, som råder om sitt ämne, framställer det i sin fullhet och lemnar föga till efterhemtning. Frey 1843, s. 526. Den livliga, spirituella konversationen kan ju inte vem som helst råda över. Cederschiöld Språk 1: 28 (1909).
6) vara (ngn l. ngt) överlägsen i krafter l. andra resurser o. därigm vara i stånd att vinna l. segra över (honom resp. det), vara starkare l. mäktigare än (ngn l. ngt), vara (ngn l. ngt) övermäktig; i ett visst fall (t. ex. i en strid l. tävlan) vinna l. segra över (ngn l. ngt), besegra l. betvinga l. slå (ngn l. ngt); rå på (ngn l. ngt); äv. med saksubj.; äv. oeg. l. bildl.; numera bl. (i sht bygdemålsfärgat l. arkaiserande) i prep.-förb. råda över l. abs.; jfr RÅ PÅ. PErici Musæus 3: E 3 a (1582). Simon Simonsson .. beswäradhe sigh öfwer Matthiam .., derföre att Matthias hadhe öfwerfallit honom för Landzhöfdingens port, fådt honom j håre[t] och sagdt: hwem råår? — och medh th[et] samma gifwidt honom 2 blodhsår. ConsAcAboP 1: 524 (1652). Skänkier och ränkior råda wåldh .. (dvs.) Medh list och muhtor giörs meer än medh macht. Grubb 730 (1665). Säg då .. / Åm Skiäktans vdd än rår däss (dvs. drakens) hårda pantzarhud? LejonkDr. 132 (1688). Husu öfver Tolfvan rår. ReglKortsp. 2: 38 (1809). Det var ej lätt att öfver honom (dvs. von Törne) rå. Runeberg 5: 49 (1860). I fall Napoleon rådt vid Waterloo. CVAStrandberg 5: 273 (1862). Det är ibland, som om man skulle strejka endast för att få se, hvem som rår. PT 1904, nr 202, s. 3. — jfr ÖVER-RÅDA. — särsk.
a) (numera föga br.) om förslag, mening o. d.: vid diskussion l. omröstning o. d. avgå med segern, segra. Men äro .. (rösterna vid omröstning) lika, rår den meningen, hvilken den äldste Råds-Personen bifaller. PH 1: 17 (1719). Det sistnämnda (förslaget) .. rådde i Närings-Comitén. Palmblad Norige Bih. 43 (1847). Hans mening blev rådande. Auerbach (1913).
b) (†) abs., om vara på våg l. vikt o. d.: ss. den tyngre tynga ned vågskålen, väga över. Vigten står lika, ingendera sidan råder. Serenius Tt 1 a (1734). Vid all vägning är det ju alltid så, att ”varan är rådande”. LD 1907, nr 187, s. 2.
c) (†) i uttr. böra råda, med saksubj.: (vid val mellan olika möjligheter) vara att föredra, böra väljas l. dyl. Om så skulle hända, at desse två städnings sätt skulle strida mot hvarannan, hvilketdera bör rå? CAEhrensvärd (SVS) 1: 237 (1782).
d) [jfr 1 l; möjl. att uppfatta ss. sbst.; jfr RÅDA, sbst.4] (†) i uttr. få råda, få övermakten, vinna. Tjuren (som enligt sägnen kämpade med en död man) bergade sig länge i denna strid; men slutligen fick gengångaren råda, och förderfvade honom. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 471 (1864).
7) [jfr 1, 9] (†) ha (så l. så stor) makt o. myndighet l. (så l. så stort) inflytande över (ngt) l. ha (så l. så mycket) att säga till om med avs. på (ngt) o. d.; äv. med saksubj. RA I. 1: 227 (1538). Gudh läter see at han rådher meer offuer thet som göras och bedriffuas skal, än menniskior som forbund göra ther vppå. OPetri Kr. 86 (c. 1540). Uti Påland, ther .. (Sigismund) för en Konung lijtet nogh til at råda hafwer, giör han wåra religions förwanter lijkwäl ondt nog. RA II. 2: 107 (1617). Han råder intet meer, än kiöra vth Hunden, och gå sielff effter .. (dvs.) Han haar intet mycket at biuda i sitt Hws. Grubb 296 (1665). När man sådant (dvs. hur många omaka äktenskap det finns) will beskoda / Tyckes fatum mycket råda. CupVen. C 3 a (1669). Satan väldigt hos oss rår. Dalin Vitt. I. 1: 77 (c. 1745). Linné Bref I. 1: 222 (1768). Dalin (1855).
8) (ha befogenhet l. skyldighet att) ombesörja l. bestyra l. förestå l. sköta (ngt), ha ansvaret för l. hand om (ngt); dra försorg om l. sörja för (ngn l. ngt); numera bl. (ngn gg, arkaiserande) i uttr. råda för ngt; jfr 1, 4 c, d, 18. Kyrkiowe[re]ndene skole rådha for tighelslage[re] och the skola swara th[e]r til om teghlet ær jcke gott. OPetri Tb. 292 (1529). Vexlerne och någre af them, som om penningerne rådt hafve och viste, huru dhe uthi hvarie giutning och smeltning förvärredes. RA I. 3: 14 (1593). Om Gudh wille hann lefdhe och rådde för tull vpbördenn mÿkelzmessenn der effter, wille hann lefrere (ett visst belopp). 3SthmTb. 2: 371 (1599). Nu finnes mangel eller brist på mat eller dricka (för tjänarna), blifwe thå ordenteligen klagat för them, som ther bör råda före. Stiernman Com. 3: 855 (1671). (Överstemarskalken skall) styra och råda hwad til wår Taffel, kläde, Stall och Jägerie-staat hörer. Schmedeman Just. 1166 (1687). (Gud) råder för sin barn til thet bätsta. Swedberg SabbRo Förmäle § 1 (1710). (Uppsalakonungen) rådde .. för offren och templet i Uppsala. LbFolksk. 360 (1892).
9) med saksubj.: härska l. bestämma l. ha makt l. herravälde över l. behärska (ngn l. ngt); ha ett avgörande inflytande på (ngn l. ngt); särsk. dels i uttr. råda över, äv. för ngn l. ngt, dels abs. LPetri Sir. 28: 22 (1561). Penningen råder för alt. Grubb 666 (1665). Vädret rår för årsväxt, och vind för lycka. Tegnér (WB) 5: 16 (1825). Den hemliga kraften, genom hvilken Sorgbarns själ rådde öfver riddarens, började slappas. Rydberg Sing. 106 (1876); jfr 1 n. — särsk.
a) i uttr. ngn låter ngt råda (förr äv. lämnar ngt till eget rådande) l. ngt får råda (förr äv. råder sig l. råder själv), ngn låter ngt resp. ngt får bestämma l. avgöra l. fälla utslaget l. fritt utveckla sig (utan att ngn lägger sig i det) l. sköta sig själv l. ha sin gång o. d. Elden är godh, när han intet råår sielff. Grubb 182 (1665); jfr: Elden är god, så snart han inte rår sig sjelf. Granlund Ordspr. (c. 1880). Således veta växterne, när de til eget rådande i naturlig frihet lemnas, långt bättre än vi, agta den tid dem nyttigast är. VetAH 1750, s. 117. Jag låter naturen, som är den störste läkaren, råda. Cederschiöld Riehl 1: 4 (1876). Låta slumpen råda. Auerbach (1913). Att opportunitetsskälen .. fingo råda. Brunius NSthm 61 (1921, 1926). — särsk. om ngns vilja (med tanke på personen); i sådana uttr. som ngns vilja råder l. ngn låter ngns vilja råda, det går efter ngns vilja l. ngn bestämmer resp. ngn låter det gå efter ngns vilja; jfr 1 i α. (När vi drabbas av olyckor o. anfäktningar) moste wij låta altijd hans (dvs. Guds) H(eliga) wilja råda. Muræus Arndt 2: 285 (1648). Sorgbarns vilja var ej den rådande. Rydberg Sing. 127 (1876).
b) (†) i negerad sats: (icke) vara orsak l. skuld l. vållande till (ngt) l. dyl.; jfr 1 k. Om örlig och Krig / rår ingen Planet. Wivallius Dikt. 101 (c. 1635). Bellman Gell. 53 (1793).
c) om egenskap l. tillstånd l. avsikt o. d.: ha makt över l. behärska l. regera (ngn l. ngt), ha (ngn l. ngt) i sitt våld; ofta övergående i bet.: vara förefintlig hos (ngn) l. i (ngns sinne o. d.); förr äv. i sådana uttr. som råda med l. på ngn; ofta övergående i o. (i abs. anv.) svårt att skilja från 12. Högferd lät icke rådha j titt hierta. Tob. 4: 13 (Bib. 1541). Hwar man .. låter syndena rådha medh sigh, tå skal på endalychtenne, en .. skarp rekenskap och streng doom effterfölia. LPetri 2Post. 296 a (1555). Ther hat och bitterhet emellan man och hustru så råda får, at the, efter varning, ej sämjas kunna; tå skal (osv.). GB 14: 1 (Lag 1734). Lär mig förstå och känna flärden, / At aldrig den må öfver sinnet rå. Nordenflycht QT 1744, s. 21. Född Svensk .. borde det vara för mig en omöjlighet att tro, det främmande afsigter kunde råda på Svenska män. Gustaf III 1: 89 (1772). Hvad häpnad på mig rår! Kellgren (SVS) 3: 226 (1785). Så länge synden råder hos dig, är du i dens våld, som är syndens upphof och herre. Franzén Pred. 1: 16 (1841). Rydberg Ath. 388 (1876).
B. intr., i vissa anv.
10) med saksubj.: ha en viss kraft l. utöva en viss värkan o. d.
a) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i fråga om fysisk värkan av ngt: ha kraft, värka o. d. Så börjar nog solen rå litet .. nu. Larsson i By Vår 23 (1927).
b) (†) i fråga om en värkan som icke är av fysiskt slag: ha kraft l. giltighet, gälla o. d. Folkets gamla sånger yppa som tidast sådant, som fränder velat hafva doldt, och, när i fornqvädet .. händelser förtäljas, kan någorlunda råda deras vittnesbörd om det, som sig i forntiden tilldragit. Afzelius Sag. 4: 30 (1842).
11) med saksubj.: vara förhärskande l. dominerande, vara vanligast l. mest framträdande, dominera, överväga, ha övervikten; företrädesvis (o. numera bl., föga br.; se dock b) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: förhärskande, dominerande, mest framträdande; huvud-; förr äv. pregnant: starkt framträdande, mycket stark l. dyl. (Den pånyttfödde) har et rådande begär efter Gud. GRosén (1771) hos Nohrborg Föret. § 5. Lutherska Läran är den rådande (i Frankfurt am Main), men Katolikerne äro ock talrike. Djurberg GeogrUngd. 163 (1781). Den i språket rådande vokalen a. Rosenstein i 2SAH 1: Föret. 9 (1801). De känna .. (i orangeriet) / En ånga, fin och ljuf, bland tusen ångor rå. Franzén Skald. 1: 359 (1824). Denna förkärlek för det gammaltyska lär vara ett rådande drag i .. (Fredrik Wilhelm IV:s) tänkesätt. Snellman Tyskl. 71 (1842). (En engelsk rasforskare) påstår, att (hos barn i blandade äktenskap) den judiska typen förhåller sig vikande (recessiv), under det att den nordeuropeiska är rådande (dominant). Nordenstreng EurMänRas. 293 (1917). — jfr ÖVER-RÅDA samt EN-RÅDANDE. — särsk.
a) (†) om ämne: utgöra huvudmassan l. huvudbeståndsdelen av ngt. Hiärne Förb. 14 (1706). I Graniten råder rödagtig Fältspat, färglös Qvarts och svarta Glimmerfjäll. Hisinger Ant. 3: 28 (1823). Den rådande jordmånen (i Seminghundra härad) är god lera. Höjer Sv. 1: 41 (1873). (Slipsandstenen söder om Oresjön) träder på få ställen i dagen, men är inom .. (ett visst) fält rådande i block. SvGeolU C 57: 43 (1883). — jfr FÄLTSPATS-, GLIMMER-, JÄMN-, KVARTS-RÅDANDE. — särsk. med konstruktionsväxling, i uttr. ngt råder l. är rådande på ngt, ngt har ngt ss. huvudmassa l. huvudbeståndsdel l. har överskott av ngt l. består till största delen av ngt. Scheele Bref 42 (1770). Lösningar som råda på syra. Berzelius Kemi 3: 142 (1818). Åkerman Stångj. 30 (1839).
b) (fullt br.) skogsv. om trädslag i en skog o. d. Ström Skogsh. 21 (1830). Det trädslag, som förekommer i största mängd inom beståndet, kallas rådande. Björkman Skogssk. 7 (1868).
12) om egenskap l. tillstånd l. förhållande o. d.: härska, vara allmän l. gängse; utom i a numera alltid (o. äv. i a ofta) med försvagning av den urspr. bet., mer l. mindre klart liktydigt med: vara förhanden, förekomma, föreligga, vara; stundom: breda sig l. vila (över ngt); ofta med opers. formellt subj.; jfr 9 c. Stor okunnighet rådde bland allmänheten. Skymning, mörker råder. Det råder icke något tvivel l. någon tvekan om att (osv.). Det rådde en djup missämja mellan grannarna. Överallt rådde liv och rörelse. I landet rådde en skriande hungersnöd. På landsbygden rådde stor fattigdom. Under rådande arbetslöshet. Under rådande förhållanden, omständigheter. Får man kiärlek lite råda / Wändes han i öfwerdåd. Runius (SVS) 2: 210 (c. 1710); jfr 9 c. I denna skog en död-lik tysthet rår. Creutz Vitt. 59 (1762). Vi skola .. se till, att renlighet, prydlighet och god ordning råda inomhus. LbFolksk. 193 (1890). Den ande, som är rådande i ett hem. Ödman VexlBild. 104 (1890, 1893). Nu, när det rådde oro bland bönderna. Moberg Rid 119 (1941). — särsk.
a) om åskådning, smakriktning, stil, sed, bruk, mod, system o. d.; ofta i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: förefintlig, härskande, gällande, allmänt bruklig resp. omfattad l. tillämpad, gängse, spridd o. d. Desse beqvämlige anhängare af hvarje rådande mening. Kellgren (SVS) 5: 24 (1785). I en annan tid väl andra seder råda. BEMalmström 6: 280 (c. 1850). Angående långhorningarnes skadegörelse råda rätt delade uppfattningar. Trägårdh Skogsins. 51 (1914). Den då rådande predikostilen. Wifstrand AndlTal. 11 (1943). Det tidigare rådande svedjebruket. SvGeogrÅb. 1952, s. 101.
b) i fråga om väder l. vind l. om årets l. dygnets tider, med särskild tanke på vädret resp. ljusförhållandena o. d. Det rådde full vinter, när han kom fram. Vid avfärden rådde vindstilla. På Malabar råder från Sept. till April ostlig vind från midnatt till middagen. Bergman Jordkl. 296 (1766). Midnatt rådde kring länder och haf. Stagnelius (SVS) 3: 69 (1817). Ännu rådde milt väder. Moberg Nybygg. 148 (1956).
c) (numera knappast br.) om fysiska egenskaper hos en person l. ett föremål. I hans mine tycks hälsan lifligt rå. Lenngren (SVS) 1: 137 (1776). Ack, skrek den Narrn — hvad färgor råda / I detta stora mästervärk (dvs. en målning). Bellman Gell. 94 (1793). På rosens kinder glädjens flamma rår. Stagnelius (SVS) 2: 309 (1821).
d) (numera bl. tillf.) om skeende l. förlopp: pågå, försiggå, äga rum, vara i gång; vara. Om .. (nötkreaturet) pinkar Blod. .. Thet är icke sundt om man genast stoppar Blodet, uthan heller låter thet råda en Dagh eller twå. IErici Colerus 2: 49 (c. 1645). Så råder i hafvet en oaflåtlig kamp mellan de varma strömmarne .. och de kalla. Svensén Jord. 15 (1884). Ser man på förhållandet mellan vårråg och höstråg finner man en utveckling rakt motsatt den som rådde för vårvete-höstvete. SvGeogrÅb. 1945, s. 78. — särsk. (†) i uttr. hämnden rår, ngn får sin hämnd l. dyl. Brenner Pijn. 35 (1727).
e) (numera bl. tillf.) om språk: talas, användas. De rådande språken i Europa. Topelius Lb. 2: 145 (1875); jfr 11. I städerna (i Britannien) begagnades latinet under de 3- à 400 år landet var romersk provins, medan det keltiska språket rådde på landet. KyrkohÅ 1936, s. 43.
13) [jfr mlt. rāden samt GERÅDA 1] (†) i uttr. råda i ngt, råka i ngt. Effter thet wårt kiäre Fäderneslandh och wij alle äre uthi många fahrligheeter rådde .., så (osv.). RA II. 1: 245 (1612).
14)(†) opers.: spöka. Weste 2: 462 (1807; angivet ss. folkligt).
C. (numera nästan alltid med kontraherad form i inf. o. pr. (resp. rår); se anm. sp. 3543) i vissa tr. anv. med en inf. l. ett allmänt neutralt pron. l. uttr. ss. obj., o. i motsv. abs. anv.
15) (i sht bygdemålsfärgat i vissa trakter) förfoga över sådana resurser (särsk. krafter) att man är i stånd till (ngt), orka, förmå, mäkta, kunna (se KUNNA, v.1 II 1); äv. med saksubj.: ha kraft (att göra ngt); i äldre ex. stundom svårt att skilja från 16. VDAkt. 1651, nr 168. Den med en skiklig hand, / Längst stenen kasta rår sku vi til Konung göra (i leken). Triewald Lärespån 126 (c. 1710). Jag klappar, slår / Alt hwad jag rår. Lybecker 222 (c. 1715). Jag ville .. taga och räta op .. (skåpet) igen, men fafengt, jag rådde intet. Säfström Banquer. N 2 a (1753). Såpans förnämsta göromål är at upblöta fett och flått, som vatn ej rår at uplösa. Rothof 524 (1762). Unni hade med sig så mycket han rådde bära. Melin VikSaga 149 (1910). En kvinna som älskar rår mer än allting. Lo-Johansson Gen. 128 (1947). — särsk. (†): ha tillräckliga ekonomiska resurser för att orka l. kunna. Iagh råder intet längre medh mina fattiga medel. Rudbeck Bref 255 (1685).
16) (numera knappast br.) ha tillfälle l. möjlighet till (ngt); (ha förutsättningar att) lyckas med (ngt); vara oförhindrad (att göra ngt); kunna (se KUNNA, v.1 II 2); jfr 15. Måst du (dvs. avunden) dig äy förnögder tykka / för’n du .. / .. Skilde åt de såte Twå / Såm Döden dåkk äy skillia rår(?). LejonkDr. 236 (1687); jfr 15. Jag vill eij nämna här .. / Om någon herde rår uti de Morers Land / Afskaffa med Placat de grymme Leijons tand. Düben Boileau Sat. 40 (1722). Jag skaffar ock mina Resande i rättan tid hielp, så at han (dvs. den farliga hunden) intet råder at tilfoga dem .. skada. Lagerström Bunyan 2: 36 (1727). Jag beklagar, om så mycket nedlagdt arbete ej skulle kunna användas, men råder ej att direkte tillstyrka .. (bokens) utgifvande. JLindblom (1807) hos Hjärne DagDrabbn. 270.
17) (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) betecknande att ngn i ett visst fall har frihet att handla som han själv vill: ha befogenhet l. äga rätt (att göra ngt), få lov, få; kunna (se KUNNA, v.1 II 2). G1R 2: 73 (1525). Then som äger hemmanet, rådher taga in till sigh hwem honom teckes. UpplDomb. 1: 10 (1615). (Trumslagaren hade sagt, att) han wore intet under staden, utan under regementet, derföre rådde han slå på trumban ehwar det wore, fast det än wore i borgmestarens egen sängecammar. ConsAcAboP 3: 392 (1670). (Rehnschiöld sade) att man här (i Moskva) så talar, det Hans Zar. Maj:t råder göra med sine fångar, huru honom behagar, ja alldeles att bortskäncka dem. HH XXI. 1: 133 (1711). VexiöBl. 1818, nr 50, s. 4. Dalin (1855).
D. i vissa anv. (betecknande att ngn gör l. planerar att göra ngt med ngn l. ngt o. d.) i vilka ordet förekommer dels intr., i uttr. råda med (ngn l. ngt), dels tr. med antingen enbart person- l. sakobj. l. med såväl person- som sakobj., dels i motsv. abs. anv.
18) (i ett enskilt fall) styra o. ställa l. ordna med (ngn l. ngt); åvägabringa ngt med (ngn); göra l. planera ngt för att komma till rätta med l. åvägabringa (ngt) o. d.; jfr 8.
a) (†) i uttr. råda med ngn l. ngt, styra o. ställa med ngn l. ngt, göra (så l. så) med l. sköta l. hantera l. manövrera ngn l. ngt. SvTr. V. 1: 105 (1596). Om alt folcket hadhe warit tillstädes .., så hade dee fuller kunnadt rådha medh skutan bättre, att hon icke hade dreffwidt in på grundet. BtÅboH I. 9: 233 (1637). När .. (Herkules) sigh til Okyskheet begaff, så kunde en slätt Qwinsperson trachtera och rå medh honom effter sin wilia. Palmchron SundhSp. 207 (1642). Handtera och Rå med Seglen. Rosenfeldt Tourville 69 (1698).
b) med enbart sakobj.
α) (†) med avs. på svårigheter: finna på råd för (ngt), bemästra, avhjälpa l. dyl. Någon .. beswärligheet .. den huarcken förmedelst wälb. Rijkzrådz och deres W(äl)W(ördighe)ters Biscopernes myndigheet eller anseende kunnde rådas eller afstellas. Annerstedt UUH Bih. 1: 197 (i handl. fr. 1622).
β) med obj. betecknande ngt som åstadkommes.
α’) i uttr. råda bot (förr äv. böter) (äv. för, stundom mot) ngt o. d. (jfr d slutet), åstadkomma ändring till det bättre l. rättelse i l. med avs. på ngt, avhjälpa ngt; se vidare BOT 1 slutet; jfr d slutet. Bergv. 1: 28 (1526). ÅbSvUndH LIX. 2: 87 (1940). jfr BOT-RÅDA.
β’) (†) i uttr. råda ngt ont, tänka ut l. anstifta l. göra ngt ont. The som någhot ondt rådha, bedragha sigh sielffua. Ordspr. 12: 20 (Bib. 1541; Bib. 1917: bringa ont å bane); jfr 25.
γ) (numera bl. i Ps.) finna på l. tänka ut (ngt), särsk. till avhjälpande av ngt l. ss. utväg i en viss situation; äv. närmande sig bet.: ta sig till, företa sig, göra. Hwad wi giöre, tänckie, råde / Står alt i Gudz hand och macht. Swedberg Ps. 1694, 316: 4; jfr Ps. 1937, 400: 4. Min gierning nådigt skåda, / Hielp tu (dvs. Gud) thet bästa råda. Ps. 1695, 359: 9; jfr Ps. 1819, 429: 9. Nu återstod det svåraste, att vinna jättens gyllene harpa. Pojken eftersinnade länge hvad här var att råda; men han kunde icke finna någon utväg. SvFolks. 23 (1844).
c) (†) med enbart refl. personobj.: ordna för (sig), finna på utväg för att klara l. rädda (sig) l. dyl. Åm du dig frija kan (från att bli offrad), afstå äy dig att råda. LejonkDr. 69 (1689).
d) [jfr fsv. radha sik, skaffa (sig)] (†) i uttr. råda ngn ngt, ordna med ngt för ngn, ställa om ngt åt ngn, skaffa ngn ngt; ofta med refl. personobj. G1R 6: 288 (1529). Tyckis oss rådeligit wara, atj (dvs. att I) offörsumelige rådde eder en god Skäriebått. Därs. 9: 140 (1534). Jagh rådde migh tienstafolck. LPetri SalPred. 2: 7 (1561). Må man icke draga hwad kläder man hafwer rådh till att råda sigh? Rudbeckius KonReg. 251 (1615). Dhen som haar en stoor Mund han skal råda sigh en starck rygg .. (dvs.) Dhet Munnen bryter får kroppen betala. Törning 20 (1677). Lät thet wara tig en hiertans sorg, at hafwa förtörnat then goda Guden, och rådt tig ett ondt samwete. Swedberg Cat. 506 (1709). — jfr MAT-RÅDA. — särsk. i uttr. råda ngn bot, bota ngn; jfr b β α’. Christus (är) then sanne läkiaren som allom syndarom kan rådha boot. OPetri Hb. E 4 b (1529).
e) (†) i uttr. råda ngn (särsk. sig) med l. vid l. på ngt, förse l. utrusta ngn (resp. sig) med ngt, skaffa ngn (resp. sig) ngt. Ati (dvs. att I) dannemen wele forthenskuldh råde eder opå sådana tilfong, som .. (till hyttbyggnad) hörer. G1R 13: 7 (1540). Vår vilie (är), att thu .. (i stället för hästar) skall råde tig vijd the meste reener och skijdekarler till at bruke emott rydzerne. Därs. 25: 359 (1555). Doch skall Borgerskapet .. (i Raumo) wara förtenckt att prospiciera och radha sigh på dhe warur, som Bönderne .. aff nödhen haffua. SUFinlH 5: 84 (1616). Düben Boileau Sat. 66 (1722: med).
f) (†) i uttr. råda ngn från ngt, med saksubj.: (lyckas) dra l. få ngn bort från ngt; jfr 16. Lät Blodet lykta förr i wåra ådrar gå, / Än åss skall wärldens Lust från himlens tiänster rå. LejonkDr. 138 (1688).
g) (†) i uttr. råda ngn till övertygelse, övertyga ngn; jfr 25. Bellman Gell. 110 (1793).
h) (†) abs.: styra o. ställa, ordna med saker o. ting l. dyl.; jfr 1 d. Gudh rådhe nu wäl / Och hielp oss wäl hem til lande! Hund E14 318 (1605).
19) [specialfall av 18] (utom jur. numera bl. arkaiserande l. bygdemålsfärgat i vissa trakter) i uttr. råda ngn med barn o. dyl. l. (enbart) råda ngn, förr äv. råda ngn barn, göra ngn gravid l. havande l. med barn, hävda ngn; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: havande, gravid, med barn; jfr BERÅDA. JönkTb. 110 (1525). Hennes Huussbonde Anders ij Stodhöga, hade belägradt henne, och rådt henne medh een Son. BråboDomb. 11/9 1602. Anna Thörissdotter i Berg soknn haffuer låtit sigh rådha try oechta barnn, först medh Pär Gunnarsson (osv.). Rudbeckius Dagb. 186 (c. 1624). Vil man veta om et qvinfolk är rådd el. ej, så skal man stryka blod af en flädermus på en sticka, och låta den samma person stiga der öfver. Törner Vidsk. 163 (1763). Enär .. det måste för visst antagas, att Ylva redan före nämnda samlag var rådd med barnet, prövar jag lagligt att (osv.). 1NJA 1946, Not. B s. 57. — jfr BARNA-RÅDD. — särsk. (numera bl. tillf.) bildl. O Kiärlek .. / At Hafven hafvand’ gå, at Bärgen blifva rådde, / Det är din Värkan. Frese VerldslD 40 (1716, 1726). Med bättring, samt des frukt och himmelrikets möte, / Jag tycktes rådder gå. Kolmodin QvSp. 2: 136 (1750).
20) (†) tukta l. aga (ngn). KOF II. 2: 109 (c. 1655). Mannen hade (under medeltiden) rätt att råda d. v. s. kroppsligen bestraffa hustru och barn. Hildebrand Medelt. 1: 106 (1879).
21) [jfr 1 i α, 18] (†) i det stående uttr. råde Gud l. Gud råde, använt för att beteckna att man överlämnar ngt i Guds händer l. hänskjuter ngt till Gud l. anropar Gud om bistånd l. (allmännare) ss. uttr. för ömkan l. beklagande l. sorg l. dyl.; ofta mer l. mindre klart liktydigt med: Gud give, Gud hjälpe; Gud skall veta, det vete Gud l. dyl. Råde Gudh, ath thätt ähr icke alrede sketh. G1R 28: 302 (1558). Rådhe Gudh huru th[et] bliff[we]r m[ed] oss här! Hund E14 129 (1605). Jag stod och tänckte råde Gud / Om icke här i qwäll lär klädas en til Brud. Brenner Dikt. 1: 260 (1713).
E. i vissa anv. (i allm. betecknande en mer l. mindre rent teoretisk värksamhet) i vilka ordet förekommer dels tr., med antingen enbart person- l. sakobj. l. med såväl person- som sakobj., dels abs.
22) (†) tänka sig för, överväga; betänka sig o. d.; jfr BERÅDA. — jfr FÖRE-RÅDA.
a) i uttr. råda sig, tänka sig för, betänka sig o. d. PolitVis. 201 (c. 1598). Denna händelse föranlät min Patron, at, till förekommande af dylik olägenhet, en annan gång bättre förse och råda sig. DeFoë RobCr. 22 (1752).
b) i uttr. med l. av rådde l. rådda mode, med berått mod, avsiktligt. Feste Erich larsson .. lagh sielff sette att han iche gick effter Erich Jåpsson .. medh Rådda modhe in på hans åker att han icke welle slå honom. UpplDomb. 5: 88 (1578). Af rådde modhe och försåtheligen. BtFinlH 2: 263 (1666).
23) (numera bl. ngn gg, arkaiserande) uttolka l. tyda l. gissa (ngt); lösa (ett problem). Visb. 2: 412 (c. 1600). Jngen Vthi konungens gårdh, / then drömen rådha kunde, / vthan habors Modher. Därs. 1: 419 (c. 1621). Här är nu ett (problem), som ingen kunnat råda. Rydberg Faust 263 (1878). Att råda runor. Nordenstreng Sag. 143 (1923). — jfr RUNE-RADNING.
24) [jfr motsv. anv. i dan., nor. o. t.] (†) förutsäga l. spå l. dyl.? Så han vrängde och ljög, så han rådde och spådde! Hülphers Ångermanl. 19 (1900).
25) (i inf. o. pres. numera nästan alltid i de oavkortade formerna råda resp. råder (jfr anm. sp. 3543)) giva råd l. det l. det rådet; ss. ett råd föreslå l. anbefalla l. rekommendera; stundom övergående i bet.: förmana, uppmana, tillhålla, bedja; dels i uttr. råda ngn (till ngt), dels i uttr. råda (ngn) ngt (numera nästan bl. med en inf. l. sats l. ett neutralt pron. som syftar på en inf. l. sats ss. direkt obj.; jfr b), dels abs. Håll dig nu i skinnet, det råder jag dig! Råd mig, vad jag skall göra! G1R 1: 32 (1521). Barnabas rådde ath the skulle tagha medh sigh Joannem. Apg. 15: 37 (NT 1526). Riksens råds Embete består förnämligast der uti, at .. de .. råda men intet regera. RF 1719, § 14. Jag rår er: undvik alla gräl! CIHallman 423 (1782). Skäm inte bort flickan för mig — det rår jag er till. Lindegren 3: 8 (1807). Vad .. ska jag ta mig till? Vad råder du mig att göra? Siwertz JoDr. 394 (1928). Jacob slog sig ned nära Adèle. Hon hade tänkt förebrå honom att han rått henne till detta sjukhem. Krusenstjerna Pahlen 2: 39 (1930). Jag råder dig att sluta nu. Fortsätter du att göra dig till .. så akta dig. Hedberg DockDans. 102 (1955). — jfr IN-, VEDER-, ÅTER-, ÖVER-RÅDA samt MED-RÅDANDE o. O-RÅDD. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Ondt rådha när rådaren står i wådha. Grubb 622 (1665). Seent råda när skadan är skedd. Dens. 713; jfr 18. Mången kan råda andra, men inte sig sjelf. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) (numera bl. tillf.) med direkt obj. som icke utgöres av (ett neutralt pron. som syftar på) inf. l. sats: tillråda, ss. råd föreslå o. d.; förr äv.: giva ngn råd med avs. på (ngt). Iak skal .. aldrig annat rada æn thet iak epter besta samuet mina kan tenkia rikena nyttokt vara. G1R 1: 1 (1521). Den förandring eller omskifftelse som Felttherren råder i förordningen på krijgsfolked. AOxenstierna 2: 272 (1616). Så råden nu de steg oss återstår att taga. Topelius Dram. 108 (1853, 1881). Den ene rådde ett, den andre ett annat. Heidenstam Folkung. 2: 294 (1907). — särsk. med råd ss. obj. Iag will råde tig rådenn godh, tu ridh icke tijdtt. Visb. 1: 41 (1572). Wennæsius Klingd. 47 (c. 1670).
c) (†) övergående i bet.: säga (ngt) ss. sin mening, förklara (ngt); äv. i uttr. råda rent ut, (vid rådgivning l. dyl.) säga sin mening rent ut l. dyl. Sidst rådd’ all i gemeen / Apollo wiste bäst i samma Saak at dömma. Lucidor Hel. G 2 a (1673). Men .. (kanslikollegiets brev) är så swefvat .., effter somlige sig eij drista at råda reent ut. Bark Bref 1: 145 (1704).
d) (i sht i vitter stil) med saksubj.
α) med subj. betecknande skrift o. d. När Creaturet börjar blifva bättre, förhålles dermed, som oftanämde Utdrag råder. PH 5: 2949 (1750).
β) oeg. l. bildl., med saksubj. av annat slag än beteckning för skrift o. d.: giva (ngn) vägledning, hur han (i ett visst fall) bör handla l. bete sig o. d.; jfr 27. Affecter råda sällan rätt. Grubb 848 (1665). Försigtigt mannavett er allestädes råde. Bergklint Vitt. 97 (1766). Collan Kalev. 1: 363 (1864).
26) [jfr 18, 25] i uttr. råda och dåda, se DÅDA, v.
27) [jfr 25 d β] (†) i uttr. råda (till) ngt l. att göra ngt, med saksubj.: tala för ngt, utgöra skäl för ngt; fordra ngt; bjuda (se d. o. 3 b) l. fordra att ngt göres. Richz-Cantzleren bekiände argumenta vara starka .. på begge sidor, så dee som råda så väl som affråda att prolongera alliancen. RP 8: 73 (1640). De oumgängelige anstalter, hvilka rikets säkerhet, heder, försvar, förkofring och uprättande råda och äska. 2RARP 14: 25 (1743). Det Reserve-Manskap (för brandsläckning), som försigtigheten råder at utom den ordinarie Indelningen .. hafva i beredskap. PH 12: 204 (1781). Ekelund NAllmH 1: 47 (1833).
F.
28) (numera bl. i vitter stil, i sht arkaiserande) intr., förr äv. dep.: rådslå; särsk. i uttr. råda (förr äv. rådas) med (förr äv. vid) ngn, råda (förr äv. rådas) om (äv. över) ngt. Är för then skul gott atj (dvs. att I) rådhens til hopa vm all tingest. G1R 7: 303 (1531). Thett war bålde her nils / han Rådes wedh suener sin. Visb. 3: 56 (c. 1635). Hvar Gubernatoren hade veelat något med them här öffver rååda och communicera. RP 8: 183 (1640). Gubben råddes med sin gumma. Sehlstedt 4: 112 (1871). Särskildt vore det godt, om Du blefve i tillfälle att råda med von Otter. Billing AntRiksd. 187 (1899). De sitta samman och råda. Evers Fosterj. 67 (1909). — jfr SAM-, SAMMAN-, ÖVER-RÅDA samt SAM-, VEDER-RÅDAS.
Särskilda förbindelser.
Anm. Det är ofta svårt o. i vissa fall omöjligt att dra upp en bestämd gräns mellan hithörande förb. o. en vanlig förb. av verbet o. en (obetonad) prep.; i vissa fall, t. ex. rå på, kan förb. (i olika trakter) uttalas såväl med betoningen 0 4 som 4 0 o. 4 4 (l. 40 l. 3~2) utan klar betydelseskillnad; det är vidare omöjligt att avgöra, huruvida en sådan anv. som i nutida sv. alltid utgör en särsk. förb. (med huvudton på partikeln) äv. i de äldre ex. haft denna karaktär samt vilken karaktär en sådan förb. haft i numera obruklig anv.; jfr anm. sp. 3544.
RÅDA AV. (†) till 25: avråda; äv. i uttr. råda av från l. med ngt, avråda från ngt. Prytz G1 A 4 a (1621: från). Cousin råder mig af med Virtziska Pumpen. CAEhrensvärd Brev 2: 93 (1795). Heinrich (1828). jfr avråda.
RÅDA EMOT. (†) till 25: (vid rådplägning o. d.) tala emot l. avstyrka (ngt), avråda. G1R 15: 643 (1543). HSH 7: 210 (c. 1800).
RÅDA FRÅN, se råda ifrån.
RÅ FÖR0 4, förr äv. RÅDA FÖR. till 1 k β o. 4: (kunna bestämma över l. ha möjlighet l. i sin makt att invärka på l. göra ngt åt l. hindra ngt o. dyl. o. därför) vara vållande l. skuld l. orsak till l. ansvarig för (ngt), kunna hjälpa (ngt); i sht i negerad l. frågande sats. ManhaftLöjtn. 34 (1666). Rår jag för at hon är giftasgalen på gamla dar? Stridsberg Friman 43 (1798). Ni lägger honom till last ett naturfel, som han icke rår för. Hagberg Shaksp. 1: 101 (1847). Det brast (hos K. XII) inte på de nödiga förståndsgåfvorna; han saknade bara viljan (att intrigera). Det rådde han alltså för, såvidt som hvarje moralisk personlighet är ansvarig för sin karaktär. Quennerstedt Bender 50 (1910). Han rådde inte för att han ej fått något läshuvud. VårvindFrisk. 194 (1922). särsk. i fråga om ngns möjlighet l. förmåga att behärska vissa fysiologiska l. psykiska reaktioner o. d. Björnståhl Resa 3: 80 (1778). Menniskan rår inte för sina syntipatier eller antipatiter. Jolin MSmith 5 (1847). Hon rådde inte för de tankar, som började ringla fram .. genom hennes medvetande. Asplund Stud. 136 (1912).
l. RÅDA FÖRE. (†) till 1 k β o. 4: rå för. RP 7: 76 (1637). Hvad rår jag före, att Don Pedro .. begick denna skymf emot ert hus. Palmblad Nov. 1: 114 (1840). särsk. = rå för slutet. FörarbSvLag 3: 228 (1715). Riccoboni Catesby 79 (1761).
RÅDA IFRÅN10 04, äv. FRÅN4. [fsv. radha fra] jfr frånråda.
1) (†) till 18, i uttr. råda ngt ifrån ngn, laga så att ngn mister ngt, taga ngt från ngn l. dyl. Hans Nilson (hade) råått hans kista ifrå honom. UpplFmT 23—25: 152 (1600).
2) till 25: avråda (ngn) från (ngt); numera nästan bl. i förb. med (ss. motsats till) råda till (i sådana uttr. som varken råda till eller ifrån). KyrkohÅ 1909, MoA. 68 (1539). Jagh haffuer .. hwarcken råådt ifrå eller thill, vthan (osv.). NGyllenstierna (1561) i HH XXXIII. 1: 188. Råd mig, råd mig, men råd mig icke ifrån, sade Ulla Fröding, när hon ämnade gifta sig. Granlund Ordspr. (c. 1880). Östergren (1937).
3) (numera knappast br.) till 27, med saksubj., i uttr. råda ngn ifrån ngt, för ngn utgöra skäl emot ngt l. dyl. Thet är månge argumenta, som råde mig ifrån det Fransöske alliancet. RP 8: 329 (1640).
RÅ MED0 4, förr äv. RÅDA MED.
1) (numera knappast br.) till 1, 6: vara i stånd att behärska (ngn) l. hålla (ngn) i styr l. i schack l. i skinnet, kunna klara (ngn); ofta utan klar avgränsning från 2 a; jfr äv. 3. OxBr. 11: 21 (1615). Han svarade, jag rådde intet med dem, de gjorde hvad de ville. SUFinlH 5: 306 (1618). (Tjänstefolket är numera) så wrångt och ilske, att hwssbönder och maatmöderne rådha fögha medh them. RARP 2: 189 (1635). Äro gossarne mycket bullersamma, att han intet råder med dem, skall han dem angifva. NoraskogArk. 5: 239 (i handl. fr. 1672). VDP 1683, s. 584.
2) (numera knappast br.) till 6.
a) med avs. på levande varelse: lyckas övervinna l. besegra l. betvinga l. slå l. underkuva (ngn l. ngt); äv. med saksubj.; jfr 1, 3. Jonn .. tog .. en tallerk och wille kasta til Pär, men hans hwstrw .. tog honom wtt på golffued och wille haffuan wtt och he[m]m. Men hon rådhe inthe me[dh] honom. Han war henne för stark. SörmlH 16: 106 (1596). Så länge han .. (mjölk o. vatten) kunnat undfå, har förgifft icke rådt med honom. VDAkt. 1739, nr 280 (1738). Sjelfva den store Gustaf Adolf, som dock visade, att han kunde rå både med konungar och kejsare. Cygnæus 2: 318 (1863). Backman Reuter Bræsig 40 (1872; med avs. på hästar).
b) med avs. på sak: lyckas komma till rätta med l. klara l. övervinna l. besegra (ngt); äv. närmande sig bet.: göra slut på (ngt); äv. med saksubj. IErici Colerus 1: 122 (c. 1645; med saksubj.). Inom en kort stund .. rådde vi med den (dvs. elden). Schröderheim Opt. 56 (1794). Jag hade en betydlig svårighet att rå med min fördom mot halfryska landsmän. Tavaststjerna Patriot 37 (1896). Wulff Leopardi 305 (1913).
3) till 15: förfoga över de resurser (särsk. krafter) som äro erforderliga för (ngt, att göra ngt) l. för att komma till rätta med l. klara av l. utföra l. genomföra l. sköta (ngt), orka (med), förmå, kunna; stundom med tanke på ngns förmåga att göra ngt inom en viss begränsad tid, närmande sig bet.: hinna (med); äv. med saksubj., i fråga om ngts kapacitet; i äldre ex. stundom svårt att skilja från 1 o. 2. Ekeblad Bref 1: 322 (1654). Denne (dvs. en läkare) kunde .. ej längre rå med att ensam tillse de sjuka. Han måste hafva hjelp. Samtiden 1872, s. 288. De närmaste trådarne (i en åskledare) förde all den elektricitet, som de möjligen kunde rå med. Nyblom Twain 1: 146 (1873). (Att redogöra för riksdagsärendenas behandling) var en sak, som de samtida dagbladen (på 1820-talet) med sitt begränsade utrymme icke rådde med. Sylwan SvLit. 154 (1903). Till bestämmande af regementschefens tjensteåligganden har staten följt det gamla ordspråket: rår du med det, så rår du med det. PT 1912, nr 137 A, s. 2. Siwertz Förtr. 66 (1945). särsk.
a) med särskild tanke på de kroppskrafter som erfordras för att utföra ngt (t. ex. för att bära l. lyfta ngt l. dyl.). Een partt af (lapp-)barnen (äro) åhrs gamble, halft åhr, een part och der Vnder, så man råder icke wähl medh de stoore, när man dem döpa skall. KyrkohÅ 1914, s. 425 (1631). (Kistan) är rätt tung, vi måste båda knoga / för att rå med den. Melin Breitenf. 3 (1893, 1900). Moberg Utvandr. 46 (1949).
b) med särskild tanke på den intellektuella kapacitet l. skicklighet l. de kunskaper l. färdigheter som erfordras för att gå i land med l. lösa en viss uppgift; i äldre ex. möjl. äv. anslutet till råda, v.1 5. HanssonDröm. C 7 a (c. 1680). Iagh råder intet medh at så stoora trätor bijläggia emillan dhe Lärde. Rudbeck Atl. 2: 91 (1689). Må hända vandrar här i vårt land någon Lycko-Pär med ett så stort skaldeämne .. att han skall kunna rå med den uppgiften (dvs. att åstadkomma en fullgod översättning av vissa italienska diktvärk till svenska). Wulff Övers. 10 (1897). (Finskan) är ett språk, som utgivarna av det (franska) biografiska verket (Tablettes biographiques) icke rå med. Söderhjelm Prof. 39 (1913). Ahnlund AOxenstierna 360 (1940).
c) (vard.) i fråga om ngns förmåga att konsumera mat l. dryck: orka (med). Kankel Hemmersam 21 (1674). Egil drack en lång stund utan häjd, och när hans män ej mäktade mera, drack han för dem, hvad de icke rådde med. Bååth EgilS 190 (1883). Man täflade (på påskafton) i tapperhet och uthållighet att rå med de flesta äggen. Engelke Prästg. 73 (1905).
d) i fråga om ekonomisk förmåga att prestera ngt: orka med l. ha råd med (ngt), ha tillräckligt med medel för att köpa l. bekosta l. bestrida l. betala l. hålla (ngt); äv. med saksubj. betecknande börs l. kassa l. dyl. RP 12: 184 (1647). Så många wärk låta skriva ok tryckia råder [intet] min fattiga pung medh. Rudbeck Bref 340 (1691). Stipendier åt sådana pojkar, som inte eljest skulle rå med kursavgiften. SvFl. 1941, s. 127.
e) (numera bl. tillf.) i fråga om ngns förmåga att stå ut med l. uthärda ngt. Ännu frågadess, om hon wille hafwa bem:te Joen Persson? Men hon sadhe: iagh rådher intet medh thet, ty han blijf(ve)r intet annorleedess än han är. VDP 1672, s. 392. Vi .. rådde mer ei med then magra hungrens last. Kolmodin QvSp. 1: 314 (1732).
RÅ OM0 4, äv. (i sht i vissa trakter) 4 4 l. 3~2, förr äv. RÅDA OM. jfr områda.
1) till 1 g, med avs. på ngt materiellt: äga, besitta, ha. 2SthmTb. 5: 287 (1577). Att giffva bortt dedt een intet råder om. RP 6: 198 (1636). Bönderna rå om sina hemman och laborera ej med lån. SD(L) 1895, nr 303, s. 11. Snart rår han väl om halva stan. Siwertz Varuh. 36 (1926).
2) [numera åtminstone väsentligen att uppfatta ss. bildl. anv. av 1; delvis äv. med direkt anslutning till olika anv. av råda, v.1 1, 3, 4] förfoga över (ngn l. ngt) på samma sätt som man förfogar över sin egendom, vara i besittning av (ngt), äga, besitta, ha; förfoga l. disponera över (ngn l. ngt), kunna fritt bestämma över (ngn l. ngt), råda över (ngn l. ngt). Jag är ej min, du (dvs. Kristus) om mig rår. SionSång. 1: 132 (1743). Men harmligt var det för Amalia, att Axel ensam skulle rå om denna hemlighet. Knorring Cous. 3: 58 (1834). Just detta själf, som du fått — och som du så gärna ville rå om .., det måste du gifva din Gud. Rudin OrdUngd. 2: 55 (1900). särsk.
a) i fråga om personlig kontakt mellan ngra (samliv, umgänge, samtal o. d.): få ha (ngn) hos sig l. ss. sin gäst l. för sig själv o. d. Modée HåkSmulgr. 52 (1738). Det grymma krig .. / Som hindrat hitintils mig om min Anton råda. Skjöldebrand Cleop. 2 (1749). Att jag inte skall få rå om Er en enda stund den här veckan. Strindberg Brev 1: 259 (1875). Vi rönte så mycken hjertlig gästvänlighet i Bridgetown (på Barbados) … Alla täflade i att finna tillfällen att ”rå om oss”. VL 1896, nr 12, s. 2. Jennings Solstr. 167 (1919).
b) i uttr. rå om sig själv, förr äv. (själv) rå om sig.
α) vara sin egen herre, ha tid för sina egna angelägenheter, rå sig själv o. d.; jfr råda, v.1 3. Fångar, hwilke icke råda om sigh sielffua. LPetri 2Post. 81 b (1555). Kunde jag i Julii månads slut, el. Aug. månads början, råda så mycket om mig, och du om dig, at vi voro i stånd, at råkas på Cronebeck, skulle jag deraf smaka en vällustig fägnad. ÅgerupArk. Brev 31/3 1763. Natten kom och han räknade på att då få samla sina tankar, rå om sig själf. Strindberg Fagerv. 211 (1902). Swahn BBror 222 (1960).
β) (†) vara i stånd att behärska sina själsliga l. kroppsliga förmögenheter o. deras reaktioner, ha sig o. sina reaktioner under kontroll; kunna styra sig; jfr råda, v.1 4. Lucidor (SVS) 335 (1673). Jag älskar; och ni vet, man rår ej om sig då. Leopold 1: 344 (1808, 1814).
c) med avs. på tid.
α) (numera bl. tillf.) i uttr. rå om sin tid, (själv) förfoga över l. få bestämma över sin tid, få rå sig själv. Holmberg 1: 374 (1795). Gunnar hade aldrig, alltifrån sin barndom, varit fri, rådt om sin tid. Knorring Torp. 1: 132 (1843). Bremer Fad. 55 (1858).
β) (numera föga br.) i uttr. som beteckna att ngn har l. kan vara säker på att ha en viss tid att leva l. vet vad en viss kommande tid bär i sitt sköte l. dyl. Bergklint MSam. 1: 68 (1781). Ingen dödlig rår om morgondagen, icke Konungen, än mindre Ministern. AdP 1865—66, 1: 349.
d) (†) med avs. på egenskap, tillstånd, själsförmögenhet o. d.; i sådana uttr. som rå om krediten, ha andras förtroende; rå om ngn tanke, kunna tänka; rå om sin ro, ha ro. (Det är) icke obekant (för spåmännen), at the klokeste nästan aldrig eller sällan råda om crediten, och at then, som en gång betror them (dvs. spåmännen), betror them altid. Block Progn. 20 (1708). Så länge puls och hiärta hos mig slår / Och iag ännu, om någon tanka rår. Brenner Dikt. 1: 14 (1713). De (som äro lyckligt gifta) rå .. om sin ro. Nordenflycht QT 1746—47, s. 72.
RÅ PÅ0 4 l. (i sht i vissa trakter) 4 4 l. 40 l. 3~2 (rå på ell(er) rå på´Dalin), förr äv. RÅDA PÅ l. UPPÅ.
1) (numera föga br.) till 4, i uttr. rå på sig, kunna behärska l. styra sig l. dyl. Jag tror att det var .. (tandvärken) som gjorde att hon inte orkade med att rå på sig. Dahlbäck Åb. 185 (1914).
2) till 6: vara (ngn l. ngt) överlägsen i krafter l. skicklighet l. andra resurser o. därigm vara i stånd att vinna l. segra över honom resp. övervinna det, vara starkare än (ngn l. ngt), vara (ngn l. ngt) övermäktig; i ett visst fall vinna l. segra över (ngn), besegra l. betvinga l. slå (ngn l. ngt); övervinna (ngt); äv. i uttr. icke rå på ngn l. ngt, stå maktlös inför ngn l. ngt.
a) med såväl subj. som obj. betecknande levande varelse l. samhälle o. d. Om the 2 Nordiska Cronorne hölle til sammans skulle ingen råda på them i hela Europa. Benzelius Anecd. 4 (c. 1710). Intet skogens eller markens djur rår på elefanten. Quennerstedt KampTillv. 1: 9 (1898). Ligisterna rådde inte på åkardrängarna. Martinson BakSvenskv. 103 (1944). särsk. (numera bl. tillf.)
α) med bestämning som anger i vilket avseende ngn är överlägsen resp. segrar. Peringskiöld Hkr. 2: Reg. A 2 a (1697). Tu skull’ rådt upå Damon i song? Palmfelt Ecl. 10 (1740). Rå på någon i löpning. Nordforss (1805).
β) i uttr. rå på sig själv, övervinna sig själv; jfr 1. Rå på dig sjelf — Se der den största af bedrifter! Remmer Högf. 132 (1818). Topelius Dagb. 1: 71 (1833).
b) med personsubj. o. sakobj.: segra över l. övervinna (ngt); stundom: komma till rätta med l. lyckas klara (ngt). ÖB 122 (c. 1712). På döden rådde ingen. Zetterström Ulf 23 (1926). Ja, kunde man nu bara rå på den där besvärliga antipatin hos allmänheten mot radhus! GHT 1944, nr 213, s. 13. särsk.
α) närmande sig bet.: ha de intellektuella resurser l. kunskaper l. den skicklighet o. d. som erfordras för att klara (ngt), behärska (ngt), orka med (ngt). Jemte .. svårare författare .. lät han gossarne .. läsa någon lättare, den de rådde på mer obehindradt. SvLittFT 1838, sp. 497. Hedin Transhim. 3: 106 (1912).
β) [jfr α] (†) förmå fatta l. begripa l. inse (ngt) l. dyl.; jfr 3 a. Icke monge .. skulle, vtan Gudz Andas besynnerliga vplysning, råda på språkets egenteliga förstånd och mening (i Daniels profetia). Swedberg Schibb. b 4 a (1716).
c) med saksubj. o. personobj.: besegra l. övervinna (ngn), ”knäcka” l. krossa (ngn) o. d. Werwing Vitt. 327 (1703). (De) trotzade Pesten, säjandes honom icke rå på them. Block Pest. 15 (1711). Ej eld, ej flod, ej hetta, köld, / Ej bly, ej udd på Hielten (dvs. K. XII) råda. Nordenflycht (SVS) 3: 9 (1759). Rönnberg Bredbolstad 134 (1907).
d) med saksubj. o. sakobj.: segra över l. övervinna (ngt); göra slut l. ”ta död” på (ngt). Girugheten kan intet Gudz ord råda på. Swedberg Cat. 331 (1709). Saltssyran råder icke därpå (dvs. på kvicksilver). Cronstedt Min. 188 (1758). Rätt och frihet rå på blod och jern. Snoilsky 1: 143 (1874). Svarta Saras omsorger .. rådde slutligen på Goldmans nervösa magknip. Siwertz Varuh. 50 (1926). särsk.
α) (numera mindre br.) med avs. på ngns sinne l. själ l. hjärta; närmande sig bet.: få (ngt) att mjukna, bryta ned motståndet i (ngt), beveka (ngt). Då mer ej någon bön på detta hjerta rår. Lidner (SVS) 3: 186 (1788). Remmer Theat. 1: 265 (1814). Hagberg Shaksp. 2: 181 (1847).
β) (mera tillf.) om kroppsorgan l. apparat o. d.: vara i stånd att komma till rätta med l. klara (ngt). Hans tänder rå knappt på ett omoget plommon. Heidenstam Skog. 270 (1904). Stå vi då inför en naturlag, som våra kontrollapparater icke rå på? VL 1908, nr 31, s. 3.
3) (†) till 23.
a) uttyda l. tolka (ngt); jfr 2 b β. (Man fann hos Daniel) förstånd och klookhet til at vthtydha drömer, rådha vppå mörkt taal, och vppenbara heemligh ting. Dan. 5: 12 (Bib. 1541).
b) gissa. Hwadh äret tå (som du vill mig)? (Lat.) Tu vaticinare. (Sv.) Rådh vppå. FormPuerColl. C 7 b (1559, 1579).
4) (†) till 25: råda, tillråda. Skulle rå på, att herr kapten inte skulle resa norrut om natten. AFSoldan (1840) hos Aho Soldan 31.
RÅDA TILL10 4. jfr tillråda.
1) (†) till 18: skaffa, styra om o. d. Huru .. man .. kan råda så myckit till, som Dageligen wil åthgå (i hushållet). Brahe Oec. 44 (1581; uppl. 1920). särsk. i uttr. råda ngn ont till, anstifta ont mot ngn l. dyl. Henrick van Melen .. Förskickade .. tijt vp (till Dalarna) then ene effter then andre, till att .. roo honom ont till hoes Dalekaraner. Svart G1 14 (1561). Därs. 99.
2) till 25: råda till (ngt); numera nästan bl. i förb. med (ss. motsats till) råda ifrån (i sådana uttr. som varken råda till eller ifrån). HH XXXIII. 1: 188 (1561). Sundén (1888).
RÅDA UPPÅ, se rå på.
RÅDA UT. (†) till 23: gissa (en gåta). Lind (1749). jfr utråda.
RÅDAS VID. [fsv. radhas vidher] (†) till 28: rådslå, överlägga; dels i uttr. rådas vid med ngn (om ngt), dels med frågesats ss. obj., dels abs. Nær the danske (vid underhandlingarna med svenskarna) thy fornwme ath ther aff intedh annedh wara wille ginge the offuer en sidho och råddis widh. G1R 7: 489 (1530). Rådhens widh medh hwar annan. 2Mack. 11: 36 (Bib. 1541). Eriich Håkenss[on] .. (begärde) att th[e]n menige man skulle rådes wiid huru mÿgit huartt åår tilhopa leggies kan tiil sama kÿrkio bÿgning [et]c. 2SthmTb. 3: 101 (1554). Leopold 1: 374 (1808, 1814).
Ssgr, se råd, sbst.3 ssgr.
Avledn.: RÅDANDE, sbst.1, n.
I. handlingen att råda o. d.; särsk.
1) (†) till 1 c: (politisk l. militär) makt, herravälde; styrelse, regemente; företrädesvis i sg. best. Så vele vi nu här medh tilbetroo hög och välbe:te regeringh, att the udi vår fråvarelse schole på våre vegne hafve högste rådendet här i Sverige. RA I. 3: 480 (1594). Alle främmande Konunger bådhe Tydske och Danske, som något rådhande öfwer Swerige haft hafwe (ha varit till skada). Chesnecopherus Skäl Cc 3 a (1607). Att the Påwiske finge rådandet i Östersjön. RARP 1: 35 (1627). Emedan .. Vnderhuuset (i England) sigh inbillade, at högsta Rådandet vthi sielfwa Wärcket stodo hoos them. Brask Pufendorf Hist. 175 (1680).
2) (†) till 11: förhållandet att vara förhärskande (ha störst utbredning l. vara dominerande l. dyl.), dominans o. d. Lagarne (om religionsfrihet) äro nu tydlige och klare. De synas icke hafva medfört någon våda för Lutherska Lärans renhet och rådande. Wallquist EcclSaml. 5—8: 249 (1794).
II. (bygdemålsfärgat i vissa trakter o. i folkloristisk skildring) till 1: en övernaturlig, opersonlig (i vissa fall farlig) makt l. ett mytiskt väsen som härskar över l. utövar en viss makt l. värkar ss. varsel o. d. på en plats l. hos ngn; jfr , sbst.4, rådande, sbst.2 Afzelius Sag. 1: 20 (1839). Inom murarna (av borgen) är ett starkt rådande. Dybeck Runa 1842, 2: 3. Drömbilder, hvilka togo gestalt af hexor, trollkarlar, troll, naturväsen, onda andar, med ett ord allt slags ”rådande”, hvilket ingrep i människornas öden .. och för hvilket naturligtvis de abnorma och således äfven de döfstumma voro ett rof. Nyström DöfstUndUtv. 32 (1900). Digerdöden och rådandet sloddes .. (dvs. slogos). Det var två röda tuppar. Ena var digerdöden, andra var rådandet. Hembygden(Hfors) 1911, s. 109.
RÅDARE, m.||ig. [fsv. radhare, rådgivare, möjl. äv.: styresman; jfr mlt. rāder, t. rater]
1) (†) till 1 c: härskare, styresman; regent o. d. (Kristus är) een .. rättferdig rådhare ibland menniskiorna. PErici Musæus 6: 96 a (1582). Juslenius 87 (1745).
2) (bygdemålsfärgat i vissa trakter i Finl. o. i folkloristisk skildring) till 1: ett mytiskt andeväsen som härskar över l. utövar en viss makt l. värkar ss. varsel o. d. på en plats l. hos ngn; jfr , sbst.4, rådande, sbst.2 Topelius Lb. 2: 178 (1875). Rådaren matade hästen i stallet; han var lång och mörklett och hade stora tallriksögon. Hembygden(Hfors) 1912, s. 119.
3) (†) till 18 o. 25: person som bistår en annan person som utför en viss gärning gm att hjälpa denne med uttänkandet o. planerandet av gärningen l. ss. rådgivare åt denne o. d.; äv. närmande sig bet.: tillskyndare, anstiftare, upphovsman. Någon owän, .. hwilkens fullmächtig der på orten lärer Rådare och Concipist wara till Brefwet. Schück VittA 3: 56 (i handl. fr. 1692). Effter som .. offta hända kan, att sielfwa tiufwen blifwer gripen och lagförd ..; hwareffter sedan rådaren sampt hälaren blifwa kundbara och widh annat ting .. lagförde (osv.). FörarbSvLag 7: 430 (1696).
4) (numera bl. tillf.) till 25: rådgivare. Linc. (1640). Min bästa vän, min rådare, min tröst, min lycka. Lipmanson Clemens TomS 142 (1877). särsk. i ordspr. Ondt rådh är rådaren wärst. Grubb 621 (1665). Ondt rådha när rådaren står i wådha. Dens. 622.
RÅDARINNA1032, f. (mera tillf.) till 25: kvinnlig rådgivare. Collinder Kalev. 175 (1948).

 

Spalt R 3543 band 23, 1961

Webbansvarig