Publicerad 1960   Lämna synpunkter
RYKA ry3ka2, v.2 -er, rök 4k, röko 32, rukit 3kit2 l. (i vissa trakter, vard.) rykit ry3kit2, äv. ipf. rykte (numera nästan bl. i bet. 1, 2, 4, 5, stundom äv. 68, förr äv. i bet. 12 c α), sup. rykt (ipf. sg. rykte (rychthe) TbLödöse 387 (1597; i bet. 12 c α), Swedberg Dav. § 5 (1713; i bet. 1 a) osv. röck (röch) HH 20: 173 (c. 1585), BtÅboH I. 9: 3 (1637: röck af). rögh TbLödöse 18 (1587). rök (röök) 1Mos. 15: 17 (Bib. 1541) osv. — ipf. pl. ruchko Visb. 1: 379 (c. 1657). ruko (ruke) G1R 15: 643 (1543: ruke), Visb. 2: 150 (c. 1600: ruko), SvD(B) 1915, nr 90, s. 2 (: ruko). rykte PolitVis. 172 (1780: rykte .. ner), Almqvist DrJ 198 (1834; i bet. 8) osv. röko (röke) PolitVis. 168 (c. 1650: röke), Forsström Dagb. 113 (1800) osv. — sup. rukit (ruket) VDAkt. 1658, nr 193 (: ruket), Schiller SvSpr. 111 (1855: rukit) osv. rykit Schiller SvSpr. 111 (1855), Östergren (1937). rykt Moberg Gr. 239 (1815) osv. Anm. Hos Tiällmann Gr. 213 (1696) uppföres verbet med temat: ryk (imper.) rök (ipf.) rökt (sup.), där supinformen sannol. är lånad från röka (vilket verb i vissa trakter är synonymt med ryka i bet. 1; jfr Lundberg AStVbalkl. 14 f., 188 f. (1921)); förr äv. (i bet. 12 d) RYKAS, v. dep.; anträffat bl. i sup. ryktas (Teitt Klag. 232 (1555: rygtes tilsammans)). vbalsbst. -ANDE, -NING (numera bl. mera tillf., Linc. Llll 1 b (1640) osv.); -ARE (se avledn.); jfr RYK.
Ordformer
(rijk- 16241652. rych- 1597 (: rychthe, ipf.). ryck- 1596 (: rycker, pr. sg.) 1670 (: rycka in). ryg- 1555 (: rygtes tilsammans, sup.). ryk- 1526 osv. ryki- 1689 (: rykia ut, pr. pl.). -a 1526 (: ryker, pr. sg.) osv. -as, dep. 1555 (: rygtes tilsammans, sup.))
Etymologi
[fsv. riuka, ryka; jfr fd. ryghe (d. ryge), fnor. o. isl. riúka, nor. dial. rjuka, mlt. rēken, rūken, lukta, fornlågfrankiska riecan, ryka (mnl. rieken, rūken, lukta, holl. rieken, ruiken, lukta), ffris. riāka, ryka, rūkia, lukta, fht. riohhan, ryka, lukta (t. riechen, lukta), feng. rēocan, ryka, ånga, lukta (eng. reek); av ovisst urspr. — Jfr RÖK, rök från eld o. d., RÖKA, framkalla l. behandla med rök m. m.]
1) i fråga om ngt som brinner l. glöder l. förkolas o. d.: ge ifrån sig l. utsända rök; äv.: pyra (se PYRA, v.1 1); dels om ngt brinnande l. glödande o. dyl. l. ngt som utgör l. är försett med l. står i förbindelse med eldstad l. brinnande eld o. d. (t. ex. ved, veke, låga, lampa, ugn, skorsten), dels opers.: (det) avges l. uppstiger l. utsändes o. d. rök; i fråga om spis l. kakelugn l. kamin o. d. särsk. ss. beteckning för att röken (icke i full utsträckning går ut genom skorstenspipa o. d. utan) går ut (genom springor i spisen osv.) i rummet (o. skämmer luften): ryka in; jfr RÖKA. Brinna med rykande låga. Linet (dvs. veken) som ryker skall han ey vthsläckia. Mat. 12: 20 (NT 1526; i bild). Sij, tå röök en vgn. 1Mos. 15: 17 (Bib. 1541; Bib. 1917: syntes en rykande ugn). Man pläger säia: Ther som ryker, fins och eeldhen ighen. Bullernæsius Lögn. 364 (1619). Spisen är förliten at han ryker. VDAkt. 1749, Syneprot. F III 7. Enriset får intet låga, utan bara ryka. Warg 454 (1755). En lamplåga ryker, om den för mycket uppskrufvas. Frykholm Ångm. 47 (1881). (Ång-)Båten låg och rök, folk skyndade fram och åter på landgången. Agrell Sthm 265 (1892). Det rök ur skorstenarna. Melander ArbTröj. 134 (1917). Kulturen 1951, s. 10. — jfr FÖR-, IN-RYKA o. SVART-RYKANDE. — särsk.
a) om land l. bärg o. d.: ge ifrån sig l. utsända rök vid brand l. vulkanisk värksamhet o. d.; äv. med tanke på rök från bränder o. d. vid krig l. härjningar, stundom äv. med tanke på rök från offer o. d.; äv. opers.: (det) avges l. uppstiger l. utsändes rök (från land l. bärg osv.). Folcket sågh .. berghit (Sinai) rykandes. 2Mos. 20: 18 (Bib. 1541). (Sodoms) land ödhe ståår och än nu ryker. Vish. 10: 7 (Därs.). Hwadh skulle eller kunde, thetta Kongligha hiertat (dvs. Gustav Vasa) annat än medh alffware tiltänckia, huru han (skulle) thetta rykande sitt jemmerfulle fädernesland til vndsätning komma. Svart Ähr. 59 (1560). Det rykande Vesuvius. Bremer GVerld. 2: 302 (1860). Allt Israel rykte för Baal! Karlfeldt FlBell. 35 (1918). Från många vulkaner (på Kurilerna) ryker det ständigt. Ymer 1931, s. 158. Arméerna marscherar, världen ryker. Ruin SjunknH 77 (1956).
b) bildl.; särsk.
α) (†) i uttr. rykande brand, om mjältbrand (med akut förlopp). SFS 1863, nr 32, s. 19.
β) (i vitter l. högre stil, numera bl. tillf.) om vrede l. förstånd o. d. (som tänkes ss. en eld l. dyl.) l. om vredgad person o. d. Gudh hwij förkastar tu oss så platt, och tijn wredhe ryker emoot tijn foosterfåår? Psalt. 74: 1 (öv. 1536; Bib. 1917: varför ryker din vredes eld). Den gamle Adelsmannen, som .. rök af vrede, lät icke länge bedja sig derom, at för sin vän säga, hvad och hvilken den uptändt. Ekelund Fielding 133 (1765). Förståndet begynner först i himmelen att lysa; på jorden blott ryker det. Böttiger i 2SAH 50: 429 (1874).
2) i fråga om ngt som (icke brinner l. glöder o. d. men) innehåller vätska l. flyktigt ämne som avges i form av en ånga o. d.: ge ifrån sig l. avge ånga l. gas i synlig (rökliknande) form, ånga; dels med subj. betecknande ngt varifrån ånga avges l. uppstiger (t. ex. ämne, dryck, maträtt, kittel), dels opers.: (det) avges l. uppstiger ånga, (det) ångar. Det ryker av soppan, steken. Hästen är så varm, att det ryker av honom. Linc. Llll 1 b (1640). När man slår Watn på osläcktan Kalck, så fräser han och ryker. Grubb 864 (1665). Rykande kålen derpå kommer fram (på bordet). Strand NeliSuec. 45 (1753). Flickor, flaskor, dans och stryk! / Svetten utur pannan ryk (dvs. ryke). Bellman SkrNS 1: 191 (c. 1770). Men på akterdäcket till förfriskning / bjudes rykande ”café noir”. Sturzen-Becker Sångmö 227 (1844; uppl. 1862: rökande). När halmtaken ryka starkt efter ett häftigt regn, så kommer ännu mer regn med oväder. SibyllProphet. 29 (1853). Hästen är löddrig och ryker som en kittel. Topelius Vint. III. 1: 265 (c. 1865, 1896). Det rök vitt om ångvinscharna. Hellström Malmros 226 (1931). — jfr AV-, FÖR-RYKA. — särsk.
a) i fråga om uppstigande av ånga l. dimma från vattendrag l. sjö l. fors o. dyl. l. från mark l. jord l. bärg o. d.; dels med subj. betecknande vattendrag osv.: ge ifrån sig ånga l. dimma, äv. (särsk. om bärg) övergående i bet.: hölja sig l. stå insvept i dimma (äv. i uttr. ryka i dimma), dels opers.: (det) avges l. uppstiger ånga l. dimma, (det) ångar. Hwar affton, när Watnet emot Afftonen dambar eller ryker. Bromelius Lup. 50 (1687). Hwad rykande berg beträffar, så äre de i Swerige i otrolig myckenhet, de der emot eller efter regn och långlig wätska ryka och osa. Hiärne 2Anl. 244 (1706). Det råder bister köld, fina ispartiklar svärma i luften och forsen ”ryker”. BiblJäg. 4: 246 (1897). Det ryker i hvita skyar / ur ångande trädgårdsmark. Ekelund Syn. 19 (1901). Hör skogssuset, när berget ryker i dimma. Heidenstam Skog. 21 (1904). Jorden skulle ryka tre gånger, innan de sådde om våren. FoF 1940, s. 4 (från Östergötl.).
b) [jfr motsv. anv. av t. rauchen, eng. fume, fr. fumer] (i sht i fackspr.) om syra (l. anhydrid av syra l. lösning innehållande syra) l. annan kemisk förening l. blandning i form av vätska (stundom äv. i fast form): (i beröring med luft av normal temperatur o. normalt tryck) ge ifrån sig ånga i synlig (dimliknande) form, bilda ånga l. dimma (i luften); äv. om gas: (kondenseras o.) bilda ånga i synlig (dimliknande) form (i luften); ofta i p. pr., särsk. med mer l. mindre adjektivisk bet., om syra osv.: som ryker (i luften), som har egenskapen att ryka (i luften). Rykande svavelsyra, lösning av svaveltrioxid i koncentrerad svavelsyra. Röd rykande salpetersyra, koncentrerad salpetersyra innehållande lösta kväveoxider. Den Vitriolsyra i fast form, som man kallar isig, rykande. VetAH 1789, s. 37 (om svaveltrioxid). Den fullt mättade lösningen (av klorväte i vatten) ryker starkt i luften, hvarför den benämnes rykande klorvätesyra. Rosenberg OorgKemi 206 (1887). Klorväte är en färglös, i luften rykande gas af stickande lukt. KommentSvFarm. 71 (1902). Fosforolja är en ljusgul olja, som ryker i luften. Därs. 809 (1904). Den rykande svavelsyran innehåller en särsk. syra, pyrosvavelsyra. SvUppslB 26: 872 (1935).
c) (i sht i vitter stil) i fråga om ånga som avges l. uppstiger från varmt, utgjutet blod; dels med subj. betecknande blod l. (särsk. i uttr. ryka av blod) ngt som är övergjutet l. bemängt l. bestänkt med blod (t. ex. slagfält, jord, vapen) l. person (krigare) som är bestänkt med blod o. d., dels opers.; äv. hyperboliskt; äv. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet. Hon tog den samma dart, som rök af Kungens blod, / Och doppan i sitt bröst. Dalin Vitt. II. 5: 199 (1738). Johan. Med dig, min Prins, jag kronan dela vil. Carl. Hon ryker än af blod: hon hör en tiger til. Lidner (SVS) 1: 315 (1781). Mång’ tusende / kämpar, dem Du, / Valfader, valt / å rykande slagtfält, / Till Dig samlats. Geijer Skald. 22 (1811, 1835). Till strids han rusar; rykande af blod / Han banar öfver menskolif sin väg. Hagberg Shaksp. 1: 156 (1847). Det rök från .. (krigsgudens) altaren af offrade krigsfångars blod. NF 1: 1384 (1876). Se, halfva staden brunnit, / Och blodet ryker ifrån sköflad jord! Fallström VDikt. 1: 233 (1892, 1899). Östergren (1937). särsk. (numera bl. tillf.) i utvidgad l. bildl. anv., i sådana uttr. som ryka av sina segrar, om ngns svärd, ss. beteckning för att ngn nyligen vunnit (blodiga) segrar, ryka av mord och rån, om barbarhord o. d., ss. beteckning för att mord o. rån utmärka hordens osv. framfart. Än tyk’s Kung Carols svärd af sine Segrar ryka. Frese VerldslD 15 (1715, 1726). Nog länge, rykande af mord och rån, / De spridde, dessa ströfvande barbarer, / Förödelse och fasa långt ifrån. Wallin (SVS) 1: 444 (1805).
d) i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet., i utvidgad anv. (jfr e), om hetta o. d.: som utmärkes av rykande l. ångbildning, ångande; stundom äv. om feber: mycket hög; äv. ss. adv. Bastu i rykande hetta. Topelius Dagb. 4: 38 (1839). En .. sagesman, som ligger i rykande feber. Böttiger i 2SAH 50: 298 (1874). Rykande varmt kaffe. VL 1896, nr 29, s. 3. Rykande het. Hammar (1936).
e) oeg. l. bildl. (jfr d); särsk. dels ss. beteckning för att ngt sjuder av liv l. ger intryck av frisk omedelbarhet o. d., dels (mera tillf.) i sådana uttr. som ryka av välbehag, vara fylld av (o. utstråla) välbehag, pösa (se d. o. I 2 b) av välbehag, dels i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet. (stundom äv. ss. adv., i sådana uttr. som rykande arg, som skummar av vrede, arg så att det fräser om en). När man henne (dvs. vredens gnista) .. vpbläser, så rycker och brinner hon såsom oslekt kalk. Balck Musæus R 4 a (1596); jfr 1 b β. Jag både vill afsända brefvet och jag vill icke … Det är så omedelbart, att det ryker om det som af nyslaktadt kött. VBenedictsson (1886) hos Lundegård Benedictsson 355. Jag blef .. rykande arg öfver att se den stackaren öfverlastad. Samzelius SkogFjällstig. 38 (1894). Man .. pöser och ryker af välbehag. Forsslund Djur 158 (1900). Laestadius’ .. böcker äro .. fulla av liv och rörelse .. det formligen ryker kring dem som kring arbetshästar. SvLittH 2: 269 (1919).
3) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. dan. o. dan. dial. samt i mlt. o. t.; jfr 1, 2] (†) lukta (se d. o. 1); äv. bildl. Een gräselig handel, then så öfvermåtton illa ryker, at man honom förthenskull icke gerna rörer. LPetri Kr. 97 (1559). Träck och skarn ryka .. offta. Bullernæsius Lögn. 383 (1619). Thet är icke alt Violer som wäl ryker. Palmchron SundhSp. 215 (1642). — jfr VÄL-RYKANDE.
4) i fråga om ngt som ger ifrån sig damm l. små fasta partiklar som virvlar (virvla) i luften, = DAMMA, v.1 II 1 c, d, f; dels med subj. betecknande ngt varifrån damm osv. avges l. uppstiger l. uppröres l. upprives (t. ex. väg, rum, mjölsäck), dels opers.: damma (se DAMMA, v.1 II 1 f); stundom äv. med subj. betecknande ngt som åstadkommer att damm l. stoft o. d. uppröres, övergående i bet.: virvla upp damm o. d. (jfr DAMMA, v.1 II 1 e). Strider strömer strykær: Mædan dæn arme mjölsækken rykær. Bureus Suml. 78 (c. 1600). Himmelen blef blå och vägarne röko af dammoln. Wachtmeister Tur. 349 (1882, 1885). Med den där sopningen blir det lika långt som brett, hela kyrkan ryker ju som en mjölnarstuga. Hemmer FattBrud 29 (1926). Då fotbollsspelet rök i gårdens sand / och svetten steg i pärlor på din panna. Silfverstolpe Vard. 41 (1926). Det rykte från ovädrade madrasser, täcken och skinnfällar, när utvandrarna bredde ut sina sängkläder. Moberg Utvandr. 308 (1949). — särsk.
a) (†) i uttr. rykande svamp, röksvamp; jfr DAMMA, v.1 II 1 d α, o. RYK-SVAMP. Juslenius 390 (1745).
b) i fråga om vissa växter (t. ex. en, råg) vilkas frömjöl vid mognaden häftigt utslungas l. avgår i riklig mängd, så att det likt damm svävar omkring i luften (jfr DAMMA, v.1 II 1 d β); dels med subj. betecknande växt(er) l. sädesfält o. d.: avge l. utsläppa frömjöl på sådant sätt, dels opers.: (det) avges frömjöl på sådant sätt (särsk. i sådana uttr. som det ryker av enen); stundom äv. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet. Är ock achtandes, at Dyngian icke uthköres när Enebusken ryker, ty ther wäxer sällan godh Sädh effter. Brahe Oec. 108 (1581; uppl. 1920). Braxnen leeker tå Enebusken ryker. IErici Colerus 1: 136 (c. 1645). Bönderne beklagade at (råg-)axen voro trappige, för det at regnet förhindrade Rågen ryka. Linné Gothl. 305 (1745). Man .. (fann i Vetlanda) knapt .. et enda Han-blomster (av björk) utbrustit, der likväl i förgårs alla Han-blomster voro rykande. Dens. Sk. 20 (1751). Det ryker af enbusken. Dalin (1855). När landtmannen sett sädesfälten ryka, känner han efter, om säden blifvit ”matad”. Lindman LbBot. 42 (1904). Rågarna rykte och luften stod och darrade. Lagerkvist Gäst 53 (1925).
c) opers., i konsekutiva satser, i sammanhang som ange att ngn färdas l. att ngt går med sådan fart l. att ngt utföres med sådan intensitet o. d., att det uppröres l. uppstiger damm l. stoft o. d., l. (i sht vard.) i utvidgad anv., att ngt utföres l. sker med stor hastighet l. intensitet l. våldsamhet o. d.; särsk. (vard.) i sådana uttr. som så (att) det ryker om det l. efter (det), stundom: så att det står härliga till, ordentligt, efter noter; jfr 8 slutet. Han ryckte till hästarne med tömmarne, .. och for af ut genom porten och sedan bort öfver Arbogagatorna .., så att det rök om gatstenarne. Almqvist Går an 95 (1839). Gå så att det ryker efter det. Björkman (1889). (Bonden) lurade folk, så att det rök om det. Lundquist Jensen HimmH 112 (1907). Nytt och gammalt drabbade samman, så det rök efter. Törnblom Barnaoff. 94 (1911); jfr 8. Vi få smörj — smörj så det ryker om’et — det är då säkert som amen i kyrkan. Almqvist Comfort Routl. 258 (1913). jfr (bildl.): Överallt i världen håller man på och reformerar så att det ryker av ord om’et. Koch GudVV 2: 8 (1916); jfr 10 c.
5) om rök l. ånga l. dimma l. damm l. stoft o. d.: sväva l. virvla (omkring); höja sig l. stiga upp l. välla fram o. d. — jfr BORT-, UPP-RYKA.
a) [jfr 1] (numera bl. tillf.) om rök (från eld). (Elden) lop Vidare ähn han Ville (vid svedjebränningen), dock Lekeuäll mz grannernas tilhielp, folgde brinnande Brånde, och rykande röck, bödh Wådaeldh. KongaDombRenov. 1620, s. 6 a. Sågen I .. röken .., varest den ryker? XenLidén. 196 (1912).
b) [jfr 2] om ånga l. dimma o. d.; äv.: sväva l. driva ss. en rök. Wirsén NDikt. 54 (1880; i bild). Sägner har jag .. från stockelden i stugan, där drängar och torpare sutto och språkade, medan ångan rykte från deras våta kläder. Lagerlöf Berl. 1: 229 (1891). Ur talrika små hålor (i kratern) ryka heta och stickande svafvelångor. SD(L) 1898, nr 587, s. 2. Ångan rök af hästarna. Aminoff Krigsg. 212 (1904). Vita dimmor lade sig rykande över vikar och sund. Gripenberg DianV 72 (1925). jfr: Det skrek under foten för vart steg och kölden rök ur hans skägg. Eklundh Folk 89 (1918).
c) [jfr 4] om damm l. annat finfördelat (pulverformigt) ämne (t. ex. mjöl, pulver, jord): flyga l. sväva l. virvla (omkring); damma (se DAMMA, v.1 II 1 b); äv. i sådana uttr. som ryka ngn i näsan, virvla l. flyga i näsan på ngn. Fijenden (sköt) med några hundrade Musqveter tillika, så Jorden Röök under mig, men träffade dock intet. HFinlÖ 397 (1730). En Hofbuss .. fick et slag af klubban, at pudret rök ur peruquen. Dalin Arg. 1: 72 (1733, 1754). Små barfotingar kommo i fyrsprång utför backarna, så att dammet rök om dem. Ödman VårD 2: 105 (1888). Dammet rök som skyar i taket (under dansen). Lundegård Prins. 56 (1889). Dammet rykte honom i näsan. WSwahn hos Essén Prill. 81 (1920). Hans stövlar rörde upp rykande mull. Lo-Johansson Stat. 1: 45 (1936). jfr (i utvidgad anv.): (En student) som läste så flitigt — så att dammet rök kring honom. Jolin Kom. 46 (1845). särsk. [jfr 4 b] om frömjöl: sväva (omkring); stå ss. en sky. Hos dioika och andra relativt lägre vexter öfverföres pollen i rykande massor med tillhjelp af vinden. Agardh LinnéArt. 20 (1885). Blomningstiden angifves med datum för den dag, då frömjölet börjar ryka. SkogsvT 1910, s. 497.
6) i fråga om snö.
a) [jfr 4] om snöfält o. d.: ge ifrån sig snö som föres av vinden genom luften; vara höljd i yrande snö; äv. i uttr. ryka av snö. Hela Finmarken och större delen af Nordlanden var icke annat än en tundra, som rök af snö. Nyblom FantH 21 (1910).
b) [jfr 5 c] om snö: virvla (omkring) i luften, yra; jfr FYKA. Yrsnön rök omkring skogstopparna och hvirflade in i de mest stormtäta snår. Lagerlöf Länk. 112 (1894). TurÅ 1943, s. 348. jfr BORT-RYKA.
7) i fråga om vatten (i form av droppar) l. rägn l. skum l. vätska o. d. som flyger l. yr i luften l. stänker l. sprutar o. d.
a) [jfr 2, 4] om hav l. bränningar l. vågor o. d.: ge ifrån sig vattendroppar l. skum som flyger l. yr genom luften; vara höljd i yrande skum o. d. Sehlstedt 2: 177 (1857, 1862). Kring bränningar, som ryka, / hörs måsars gälla skri! Fallström VDikt. 1: 71 (1896, 1899). Sjön rök (under stormen) som jag sällan sett den göra. SvKryssKlÅ 1935, s. 75. Utskärgården i den mörka tiden med sina stenansikten i stormsnö, is och rykande sjöar. TurÅ 1938, s. 183.
b) [jfr 5 c] om vatten(droppar), rägn, skum, vätska o. dyl. l. om ämne med halvflytande konsistens: flyga l. fara (i l. genom luften); yra l. stänka l. spruta; äv. (om vätska): skvätta. Tå skött Jonn emott skållen, så öllett rök öfuer breddenn, och wille ickie dricka. VadstÄTb. 424 (1608). Ehuru ingen sjö gick öfver bogen, så röko ändå idkeliga vattenskurar öfver relingen. Gosselman SNAmer. 1: 135 (1833). (De gamla kläderna ha) Varit med på fiske, / När som skummet rukit. Bååth Allf. 27 (1884). Det är senhöstdagar, då stormen stryker över markerna och regnet ryker. Vetterlund Skissbl. 209 (1905, 1914). Vid snabbgående tryckpressar .. kan det inträffa att färgen ”ryker” (möjligen förorsakat av statisk elektricitet). GrafUppslB 708 (1951). jfr BORT-RYKA.
8) [jfr 4, 5 c] (numera i sht vard.) i fråga om (smärre) föremål som (i stor mängd) flyga l. fara genom luften, med pluralt l. koll. subj.: flyga, fara; flyga l. virvla omkring; ofta i fråga om ngt som lösrives l. lossnar från ngt o. flyger genom luften; utan bestämd avgränsning från 10. Stenskärvorna röko om öronen på honom (stundom äv. honom om öronen). (Han) stötte penningerne af Skijfwan, så att the ruke kring om alt golfwedh. G1R 15: 643 (1543). (skeppet) Troilo voro 70 Finnar med stålbågar, pilen rök som hagel. HSH 12: 275 (c. 1580). Jag ser hur barken ryker från tallarna (vid skotten). Runeberg 2: 60 (1848). SvLekar(GAAkad.) 1: 41 (c. 1860: ryka stenskärfvorna .. honom om öronen). I hvirflar, där drifisen hopat sig, körde vi rakt in i sörjan, så att isbitarna röko åt sidorna. Hedin Asien 1: 251 (1903). Ett par ilskna tuppar slåss, så fjädrarna ryker. Fatab. 1946, s. 34. — jfr BORT-RYKA. — särsk. i uttr. så (att) stickor och strån ryka o. d., så att stickor o. strån fara l. flyga omkring i luften; äv. oeg. l. bildl., ss. beteckning för att ngt utföres l. sker med stor hastighet l. intensitet l. våldsamhet o. d. Melander DekSympt. 25 (1908). Det blåste NO, så att stickor och strå röko. Ahlman Hav 99 (1916). Människor, som gräla så stickor och strån ryka. Laurin LivKonst 197 (1927). Vid Stockholms kajer kärrade man i land lasten på smala och sviktande landgångar med en sådan fart, att stickor och strån rök. TurÅ 1934, s. 306. Browallius ParDagg 193 (1957).
9) [jfr motsv. anv. i d.; jfr 5 c, 68] i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet., om storm, äv. vind l. (o)väder o. d.: som utmärkes av att snö l. rägn l. sand o. d. yr genom luften; som rör upp vågor o. piskar dessa till yrande skum; (mycket) våldsam. Det blåste .. en rykande storm. Geijerstam Lillebr. 131 (1900). Det blef rykande sydost med snöstorm nyårsafton. Engström Bläck 129 (1914). Staden i mörker och rykande oväder. Siwertz Sel. 1: 219 (1920). I rykande orkan. Hellström Storm 263 (1935). Jag ser dem stå på trottoarn / i rykande och råkallt väder. Silfverstolpe Heml. 76 (1940). Rykande snöstorm. Hellström MorgSkälm 97 (1952).
10) (numera bl. vard.) allmännare, om ngt som kastas l. slungas l. hastigt föres (bort från sin plats, äv. till en plats) o. d.: fara l. flyga (i väg); stundom: falla; ofta om ngt som brytes l. slites o. d. av l. loss l. sönder (l. lossnar) o. slungas l. hastigt föres l. sopas bort: flyga (bort), fara (bort), fara av (se FARA AV 2 b); äv. ss. beteckning för att ngt avlägsnas: ”åka bort”, försvinna; utan bestämd avgränsning från 8. Svenske Hector skööt storre mahsten aff eett lybiskt skip, så att honn röch utför bordh. HH 20: 173 (c. 1585). Iagh kastade Runor till Lÿten Cerstin / dhe Ruchko Strax vnder Stålsz adelins Skinn. Visb. 1: 379 (c. 1657). ((Han) stöter ned en bokhylla) Seså der ja, nu rök Romerska Klassikerna i golfvet. Nordstjernan 1847, s. 131. Vid andra dagens läger rakades mitt hufvud till svålen och mustascherna röko. SD(L) 1902, nr 64, s. 1. Gerda .. drar på handskarna så att knapparna ryka. Strindberg Kamm. 1: 58 (1907); jfr 8. Nu högg han till. Usch, tummen rök ju! / Ja visst, jag såg, hela fingret strök ju. Lundgren Ibsen Gynt 93 (1927). I maj 1938 blev det ånyo ett vulkanutbrott i Grimsvötnområdet .. och hela telefonlinjen rök åter all världens väg. Ymer 1941, s. 297. — jfr BORT-RYKA. — särsk.
a) övergående i bet.: gå sönder l. gå av. Seså, der fick jag den galne stöfveln på det orätta benet .. och der rök stroppen! Wranér BrokBild. 159 (1889). Se’n tog’ vi ett liftag, så att ett halft dussin stolsben å ett matbord å några fönsterrutor röko på kuppen. Janson Gast. 98 (1902). Söderhjelm Ingstad Pälsjäg. 262 (1932).
b) i uttr. som ange att ngt spränges l. kreverar l. flyger i luften l. splittras i småstycken o. d.; äv. bildl.; särsk. i sådana uttr. som ryka i (tusen) bitar l. ryka i smulor. Norström Masskult. 76 (1910; bildl.). Glöm aldrig, att Ni bara har fyra sekunder på Er, innan den (dvs. granaten) ryker i smulor. Cederschiöld Väntan 85 (1915). En grov vattenstråle .. rusade upp med en sådan kraft, att skott och tak och hela rasket rök i tusen bitar. Sparre KaptKrus. 97 (1923). Det skulle vara dynamit så hela surven (dvs. timmermassan) rök i en enda utsjungning! Johnson Nu 68 (1934).
c) (numera bl. tillf.) bildl. (jfr b); särsk. dels om ord l. lögner som ngn yttrar l. hasplar ur sig o. d., dels övergående i bet.: försvinna; jfr 8, 11 b. Gud skal en gång alt smink af falska ansicht stryka: / Tå lärer fåfäng pracht, som stoft för vädret ryka. Kolmodin QvSp. 1: 526 (1732); jfr 5 c. Så många onda ord, så många lögner ryka vhr tin hals. Scherping Cober 1: 378 (1734; t. orig.: rauchen dir zum Halse heraus).
11) (vard.) i allmännare l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr 10 b, c), med tanke på att ngt går förlorat l. till spillo l. blir fördärvat l. får stryka på foten o. d.
a) i sådana uttr. som ryka i putten l. åt helsike (stundom äv. åt pipan), gå förlorad l. till spillo l. gå under l. omkull l. bli förstörd l. förintas o. d. Koch GudVV 1: 325 (1916: ryker i putten). Papperna rök åt hälsike i sjön. Engström 12Bok 232 (1919). Salen hade stora, vita dubbeldörrar, ja, så bor grevar och baroner i romanerna och på planscherna. Men en dag när revolutionen kommer ryker det åt pipan. Johnson Se 139 (1936).
b) gå förlorad l. till spillo; gå åt (se GÅ ÅT 3, 4); stryka med, gå (se VI 6); gå all världens väg; om rekord: slås; äv. i sådana uttr. som ryka sin väg l. all världens väg, gå åt l. stryka med osv. Topelius Vint. I. 1: 268 (1859, 1880). (Fårklipparen i Australien) går .. ut i skogarna .. och lefver på vildt, efter att först ha låtit pengarna ryka. Bergdahl Antip. 118 (1906). (I det stora nordiska kriget) röko Östersjöprovinserna med sina svenska kyrkor och grafvar. Hedin 1Varn. 14 (1912). Det troliga är väl att Imbach’s färska världsrekord ryker redan i någon av .. finalerna. IdrBl. 1924, nr 86, s. 1. Hans besparingar rök all världens väg genom någon misslyckad spekulation. Munthe Torsd. 16 (1934). Det ska snart bli auktion hos Erikssons, det gamla skräpet kan ryka. Johnson Se 100 (1936). TurÅ 1956, s. 147 (: rykt sin väg). särsk. i utvidgad anv., i sådana uttr. som låta ngt ryka l. ngt får ryka, ss. beteckning för att man icke (längre) bryr sig om l. frågar efter ngt l. att ngt får stryka på foten o. d. Allmänmeningen i vårt land ser på vetenskapen med en nästan vidskeplig vördnad, ända tills den kommer i konflikt med ett realintresse — då få vetenskapen och vördnaden ryka! VL 26/7 1908, Söndagsbil. s. 4. NDA 1913, nr 344, s. 5.
12) (vard.) om person l. djur, i vissa från 10 o. 11 utgående anv.
a) kastas l. slungas l. fara l. flyga (se d. o. 5 b) o. d. (till en plats o. d.); äv. i utvidgad anv., dels: sättas l. ”åka” (i arrest o. d.), dels (starkt vard.) i sådana uttr. som ryka på rapport, få rapport (se d. o. 1 f) på sig. Jacob Nielsson .. klagade, att Anders Suensson hade slaget honom wed öghat, såå at han rögh wed merkenn (dvs. i marken). TbLödöse 18 (1587). Hela gänget rök i arrest. Döös Asfaltbl. 86 (1930). NysvSt. 1943, s. 127 (: ryker .. på rapport).
b) i allmännare l. mer l. mindre bildl. anv. av a, ss. beteckning för att det går galet l. ”åt skogen” för ngn l. att ngn icke står (rycken) för ngt o. d. Jaså, han rök, Fredrik! Han gick ej igenom sin examen! FDahlgren (1837) hos Dahlgren 1Ransäter 226. Låt Frans åka för fan i våld, han har varit så förbannade hög och oppkäftig, nu behöfs han inte mer, nu ryker han (dvs. nu åker han fastför brott). Nordström Herr. 314 (1910). Dom ryker väl för en enda sup, sade Olof. Johnson Se 215 (1936).
c) rusa, störta; ila, skynda; flyga (se d. o. 5 a); rusa l. skynda bort l. undan, försvinna. Likuist ryker hon på döran så att hakan föl på fårstu gålue. ÅngermDomb. 1648, Bil. s. 8. Huggande Hogne twehändes så alla ruka (sannol. tryckfel för: ruko) för honom. Björner Sorle 39 (1737; isl. orig.: sva allir hrucku fyrir honum). Han skulle komma, grävgalten, rykande ur sitt hål där nere. VeckoJ 1918, nr 30, s. 48 (praktuppl.). (Läkarna, som blivit osams) svarade ingen, sa inte farväl åt varann. .. Di rök åt var sitt håll. Hallström Ness. 101 (1919). särsk.
α) i sådana uttr. som ryka ngn i strupen l. i håret (förr äv. i halsen) l. ryka i luven l. håret på ngn l. varandra, rusa på ngn o. gripa honom om strupen resp. (allmännare) rusa på l. kasta sig över ngn resp. varandra o. börja slagsmål o. d. (Han) rychthe .. Laris i halssen och slogh honom vidh öigieth. TbLödöse 387 (1597). (Hunden Don) fruktade ej .. att ryka den största osårade räf i strupen. Knöppel SvRidd. 185 (1912). De yngsta systrarna trängdes framför den lilla spegeln på väggen och höll på att ryka i luven på varandra. Thulin Heinesen Gryn. 171 (1935).
β) i uttr. som ange att man önskar att ngn skall ge sig av l. försvinna o. i anv. som ansluta sig härtill; särsk. i svordomar o. kraftuttryck utgörande önskningar att ngn måtte ”dra åt fanders” o. d.; ofta i uttr. ryk och ränn!; jfr RYCKA, v.1 4 d, DRAGA, v. I 3 c γ. Så ryk och ränn, o död! ORudbeck d. y. Vitt. 106 (1719). Ryk åt blåkulla med dina konster. Dalin Arg. 2: 184 (1754). Sitter du blyger, ränn då och ryk! Bellman (BellmS) 2: 143 (c. 1770, 1791). (Från stallet) röt en rusig stalldräng: ryk åt helsingland! Almqvist Går an 80 (1839). Kyrkklockorna .. (ljuda) Vid en fattig mans begrafning: Ryk åt hälvete, ryk åt hälvete! Landsm. V. 5: 169 (1886; från Södermanl.). Hon tog .. emot Lisa mycket onådigt .. och bad henne ryka och dra’ så långt vägen räckte. Agrell Landsb. 57 (1887). Johnson Se 32 (1936). särsk. (tillf. l. bygdemålsfärgat) i uttr. (stå i o. d.) som ryk och ränn, övergående i bet.: (stå i osv.) som fan (se FAN, sbst.1 5 d). Den goa värmen, ja! Nu ha vi den här, och nu stå vi i som ryk och ränn .. för att få ner det vi ska ha i jorden. VästerbK 1927, nr 149, s. 4.
d) ss. dep.; i förb. RYKAS TILLSAMMANS (se RYKA SAMMAN).
13) i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet., i vissa utvidgade anv. (jfr 9).
a) [jfr 4 c, 6 b, 7 b] (i sht vard.) om fart o. d.: så hög att det ryker efter det (se 4 c) l. (i fråga om släde l. fartyg o. d.) att snön l. skummet yr o. d.; vanl. allmännare: väldig, kolossal; äv. om springande l. segling o. d.: som sker med rykande fart. Vi .. körde i rykande fart med tre hästar .. ned utför Perugias höga kulle. Nyblom Bild. 179 (1864). (Vildsvinen) följde efter (galten) i ett rykande ränn. Strindberg SvÖ 2: 267 (1883). Fadern .. gifte henne sedan i rykande fart med medbrottslingen. Söderberg Glas 10 (1905). I rykande fart körde vi nu i tre hundslädar till nästa by. Bergman Kamtch. 146 (1923). (Löparen) skall .. flyga fram som en ung gud i en rykande slutspurt! IdrBl. 1924, nr 61, s. 7. En rykande läns / i byar, som öka. Asplund Skugg. 43 (1929). jfr: (Sv.) i rykande fart, (eng.) at a steaming pace. WoH (1904); jfr 2.
b) (vard.) i uttr. i rykande rappet, i rappet (se RAPP, sbst.4 2), i ett huj l. med detsamma l. innan man hunnit blinka; äv. i ett rykande nafs l. huj o. d., i ett huj, i en blink. Jag tänker att Kustbevakarne ska komma hitupp i rykande rappet .., för di ska ta reda på en annan smuglare. Jolin Kom. 104 (1845). Det gick i rykande rappet. Bergman Jonssons 27 (1914). (Skeppet) Hade väl sprängts sönder någonstans och plurrat i ett rykande nafs. Wilhelm Tall. 91 (1919). Ahlgren Veckopr. 170 (1940: i ett enda rykande huj).
14) [jfr 13 b] (vard., mera tillf.) ss. vbalsbst. -ande, i uttr. i ett rykande, i ett huj, i ett nafs. Största arrangemanget (för Dagens Nyheters sportavdelning) blev .. Sexdagarsloppet på cykel. Det kom till i ett rykande. UrDNHist. 3: 512 (1954).
15) [jfr motsv. anv. i d.] i tr. anv. av 2; i ssgn AVRYKA.
Särsk. förb.: RYKA AV10 4. särsk.
1) till 6 b; om snö: yra bort från (ngt); blåsas bort. TurÅ 86 (1900).
2) (numera i sht vard.) till (8 o.) 10: flyga l. fara av (ngn); ofta abs. Päär Olssonn .. slogh honom på munnen så at hatten rök af honom inn i kållschrinnan. 3SthmTb. 3: 156 (1600). Så trädde han till med yxan .. och högg den på en gång i bägge oxarne, så att hufvuden röko af. Bååth EgilS 75 (1883). En gång, när .. (kyrkoherden) åkte i sockenbud, så rök lilljulet av. Landsm. B 2: 31 (1908). särsk. övergående i bet.: brytas av, gå av (se gå av 10); jfr ryka, v.2 10 a. Täpper man till boets öppning (för hackspetten), så att modern ej kan komma in, flyger hon till Kristi graf och hemtar der ett rör, blåser derigenom på eken, så den ryker af jemt efter boet. Wigström Folkd. 2: 172 (1881).
3) (vard., numera bl. tillf.) till 11 b, = ryka, v.2 11 b. Topelius Fält. 4: 219 (1864).
4) (vard.) till 12 c: rusa l. störta i väg l. bort; stundom äv. i svordomar l. kraftuttryck, motsv. ryka, v.2 12 c β. Fördömelsen jag trotsar, den och den / Må ryka af med tid och evighet! Hagberg Shaksp. 1: 399 (1847). Han .. lät .. (stenarna) hagla kring räfvens öron. Räfven rök af för alla de sju. Topelius Läsn. 4: 180 (1871).
5) [jfr 24] (tillf. l. bygdemålsfärgat) i det bildl. uttr. ryka av för hackor, gå av för hackor (se hacka, sbst.3 3). SundsvP 1886, nr 95, s. 3.
RYKA BORT10 4. [fsv. riuka bort] jfr bortryka. särsk.
1) till (2 o.) 5 b: gå bort l. förflyktigas i form av ånga. Palmstjerna Snapph. 2: 128 (1831).
2) (numera i sht vard.) till (8 o.) 10: flyga l. fara bort. Fyra framtänder .. / ruko bort all j sänder. Visb. 2: 150 (c. 1600).
3) [jfr 1, 2] (numera bl. tillf.) bildl.: förflyktigas l. försvinna; jfr ryka, v.2 10 c. Hiertat är städze öpet för verldene, therföre ryker thet ädlaste och bästa bort af andachten (i kyrkan). Scherping Cober 1: 327 (1734; t. orig.: verraucht). Polyfem II. 6: 4 (1810).
RYKA EMOT10 04. särsk. (numera i sht vard.) till (8 o.) 10: flyga l. fara emot (ngn). Visb. 1: 29 (1572). Hallström El. 97 (1906).
RYKA FRAM10 4. särsk. (numera bl. vard.) till 10: flyga l. fara fram. Reenhielm OTryggw. 179 (1691).
RYKA FRÅN, se ryka ifrån.
RYKA FÖRBI10 04. särsk.
1) (mera tillf.) till 5, särsk. 5 b: virvla l. sväva l. driva förbi (ngn l. ngt); äv. abs. Björkman (1889). Barthel Atl. 70 (1931).
2) (i sht vard.) till (8 o.) 10: flyga l. fara förbi (ngt l. ngn); äv. abs.; äv. oeg. l. bildl. Strindberg Skärk. 196 (1888; bildl.).
RYKA GENOM, se ryka igenom.
RYKA HOP, se ryka ihop.
RYKA IFRÅN10 04, äv. FRÅN4. särsk. (numera i sht vard.) till (8 o.) 10: slungas l. flyga i väg l. bort från (ngt l. ngn); äv. oeg. l. bildl.; i sht förr äv. abs. Vikars kempar .. bruto sönder portar och dörar; huggandes nider hakarna, så att stenglar och slagbrandar ruko från. Verelius Gothr. 24 (1664; isl. orig.: fra gengu). Hallström K11 110 (1918; bildl.).
RYKA IGENOM10 040 l. 032, äv. GENOM40 l. 32. särsk. (vard., mera tillf.) till 10: hastigt tränga igenom (ngt). Bååth EgilS 142 (1883).
RYKA IHOP10 04, äv. HOP4. (vard.) till 12 c: rusa på l. kasta sig över varandra (o. börja slagsmål l. strid o. d.), ryka i luven på varandra (se ryka, v.2 12 c α), flyga ihop. Sundén (1888). Hundarne röko hop och slogos. FrSkog. 146 (1892). Gamla ovänner som .. rök ihop med slag och skallar, så att kamrater måste ingripa. SkogsarbMinn. 185 (1950).
RYKA IKRING, se ryka omkring.
RYKA IN10 4. särsk.
1) till 1, om spis l. kakelugn o. d., stundom äv. eld: ge ifrån sig rök som (icke i full utsträckning går ut genom skorstenen utan) går ut (genom springor i spisen o. d.) i rummet (o. skämmer luften); äv. opers., ss. beteckning för att rök från eldstad o. d. slår in i rummet. Det ryker in. Dalin (1855). Om kakelugnar eller spislar ryka in, då elden först upptändes, så (osv.). Hagdahl Fråga 51 (1883). Ingen hörde till börja med, att något rakade i skorstenen, eller såg, att elden började ryka in. EWigström i Landsm. VIII. 3: 158 (1899). TT 1943, Allm. s. 525. jfr inryka.
2) till 5 c, 8, 10: virvla l. flyga in (under l. i ngt o. d.); särsk. om damm l. (i sht vard.) sopor l. andra (smärre) föremål. Wåre tu på annatt stelle iagh skulle slåå tigh på Munnen så Tännerna skulle rycka in j halsen på tigh. VDAkt. 1670, nr 43. Cederschiöld Artist. 25 (1915; om sopor o. d.).
3) (vard.) till 12.
a) till 12 a: kastas l. slungas l. flyga in (ngnstädes); särsk. i utvidgad anv.: sättas i fängelse, ”åka in” (äv. i sådana uttr. som ryka in i fängelse l. finkan). Jöns i Köija hafuer skuffat Erich Olufsson i Kungzgården i sochnestughan, så att han röök in på bänken. ÅngermDomb. 12/7 1642, fol. 193; möjl. icke särsk. förb. Han .. rök in i finkan, men kom ut igen. Strindberg Sag. 146 (1903). Tänk om hela Sverige skulle ryka in som vårdslös gäldenär? Dens. GötR 46 (1904). Herr René ryker in i fängelse. Böök Sommarl. 267 (1927).
b) till 12 c: rusa l. störta l. skynda in (ngnstädes). Geijerstam Aldrig 143 (1891). Östergren 3: 720 (1929).
RYKA ITU10 04. (vard.) till 10: (hastigt) gå sönder, flyga itu; jfr ryka, v.2 10 a. EWigström i Landsm. VIII. 3: 180 (1899).
RYKA I VÄG10 0 4. särsk. (vard.) till 10, 12: (hastigt) ge sig i väg, fara l. flyga i väg; damma i väg; äv. bildl. Bergman Dröm. 9 (1904; bildl.). Drangel London Guld 89 (1910).
RYKA KRING, se ryka omkring.
RYKA MED10 4. särsk. (vard.) till 10, 11 b: rivas av o. slungas bort (tillsammans med ngt annat); stryka med. Johnson Se 171 (1936).
RYKA NED10 4 l. NER4. särsk.
1) (numera i sht vard.) till 8, om föremål som (i stor mängd) flyga l. fara genom luften: flyga l. fara ned. Tjockare rykte Dalpilar där ner, / Än sanden på sjöge-strand. PolitVis. 172 (1780).
2) (vard.) till 12 a: fara l. ”åka” ned (till en plats). Skulle jag dö med en svordom på läpparna, så ryker jag ögonblickligen direkt ner i helvetet! Törngren Gunnarsson Barn. 53 (1924).
RYKA OMKRING10 04, äv. KRING4, äv. (vard.) IKRING04. särsk.
1) till 5 c, om damm l. annat finfördelat ämne: flyga l. virvla omkring. Juhlin-Dannfelt 128 (1886).
2) (i sht vard.) till 8, om föremål: fara l. flyga omkring. SD(L) 1901, nr 596, s. 4. Svarta fjädrar kunna ryka kring efter näbbhuggen (vid spillkråkshanarnas strid). Rosenius SvFågl. 2: 333 (1924).
RYKA OPP, se ryka upp.
RYKA PÅ10 4, förr äv. UPPÅ. (vard.)
1) till 12 c, = flyga på 1; stundom äv. abs.; jfr rycka på 2 b. (Han) hafwer .. vthi stoor Iffrigheet ruket vppå migh en Söndagh (o. kommit med förebråelser m. m.). VDAkt. 1658, nr 193. Ser du .. Geijerstam med sin fru så ryk på dem och hälsa .. från mig. UTroili (1845) hos Dahlgren 1Ransäter 93. Hedenstierna FruW 212 (1890; abs.). (Kaninen) tog sats och rök helt sonika på hyndan. Sparre FimpSt. 57 (1915). Karlzén BlåNov. 173 (1951).
2) (mera tillf.) i utvidgad l. bildl. anv. av 1, om ngns sinne o. d.: flyga på (se flyga på 2) l. rinna på (ngn). Hülphers Ångermanl. 40 (1900).
RYKA SAMMAN10 32 l. 40, l. TILLSAMMAN(S)040, äv. 032. särsk.
1) (tillf.) till 8 (o. 10): fara l. flyga (genom luften) o. samlas l. komma tätare samman; anträffat bl. oeg. (Herr Nils körde så fort, att) spridda hus / med förstuloft och lillbur, / de röko tillsamman med ögon af ljus. Hallström Skogsl. 25 (1904).
2) till 12.
a) (vard., mera tillf.) till 12 c, = ryka ihop. Hallström LevDikt 51 (1914).
b) (†) till 12 d; ss. dep., = a. Ther hade 2 bönder först med skemtt rygtes tilsammens och kom sedhan ther til, att then ene slog then andre ihäll. Teitt Klag. 232 (1555).
RYKA TILL10 4. (mera tillf.) särsk. opers.
1) till 1: (det) avges l. uppstiger l. utsändes o. d. plötsligt rök l. ett rökmoln o. d. Det rök till och vi var som midt i en eldslåga (då kruthögen under bordet brann upp). Engström Glasög. 138 (1911).
2) till 2: (det) avges plötsligt ånga, (det) ångar till; äv. ss. anföringsverb, angivande att andedräkten visar sig i form av ånga, då ngn talar (vid kall väderlek). En köldröd rospiggsnuna skymde ett ögonblick bilfönstrets utsikt över vitgnistrande snö. .. Så rök det till ur den tillfrågades mun: — Nä, då har ni åkt för långt. RöstRadio 1947, nr 15, s. 6.
RYKA TILLSAMMAN(S), se ryka samman.
RYKA UNDAN10 32, äv. 40. särsk. (numera bl. vard.) till 10, 12 a, c: flyga l. fara undan l. ur vägen; stundom äv. opers.: (det) går raskt undan. Thore trängde så hårdt fram (i striden), at alt rök undan för honom. Verelius Gothr. 194 (1664; isl. orig.: at alt hrauck undan honum). Brisen var frisk (vid seglingen), och det rök undan. Högberg Frib. 177 (1910).
RYKA UPP10 4, äv. OPP4. [fsv. riuka up] särsk.
1) (numera bl. mera tillf.) till 2: ge ifrån sig uppstigande ånga, förflyktigas o. stiga upp l. höja sig (i form av ånga); äv. opers.: (det) uppstiger ånga l. dimma. Spiritus nitri medh rena volatilia ryker vp medh en subtilig dimba och röök. Hiärne Förb. 22 (1706). Det ryker upp från kärret / i fullmånljusa natten. Ekelund Syn. 125 (1901); jfr ryka, v.2 2 a.
2) till 5, om rök l. ånga l. damm o. d.: virvla l. stiga l. välla upp; särsk. till 5 c, om damm l. jord o. d. Där rök en ringlande rökpelare upp genom muren i Pel’ Per’s störes (dvs. kokhus). Molin FrÅdal 44 (c. 1895). Den torra jorden ryker upp i moln. Sjöstedt Storv. 249 (1911). jfr uppryka.
3) till 7 b; om (stråle av) vätska o. d.: flyga l. fara upp, spruta upp. Tegnér (WB) 5: 75 (1825).
4) (numera bl. vard.) till 10: kastas l. fara l. flyga upp. (Jag) sparkade .. med min wänstra foot på Jernporten, så at han rök upp. Peringskiöld Wilk. 186 (1715).
5) (vard.) till 12 c: rusa l. störta upp. Knorring Torp. 2: 99 (1843). Ur sin sköna sömn ruko karlarna upp och ut. SvD(B) 1915, nr 90, s. 2.
RYKA UPPÅ, se ryka på.
RYKA UR10 4. särsk. (vard.) till 10: fara l. flyga ur (ngt l. ngn); äv. bildl., om förstånd o. d. Har vettet rukit ur henne, hvad? Heidenstam Karol. 1: 133 (1897).
RYKA UT10 4. särsk.
1) till 1: om spis l. kakelugn o. d.: ge ifrån sig rök som går ut genom skorstenspipa l. rökrör o. d., avleda rök l. låta rök bortgå, så att den icke slår in i rummet; stundom äv. tr., om fabrik o. d.: (genom skorsten o. d.) ge ifrån sig rök som bildar (ngt), bolma ut (se bolma ut a); ofta opers., ss. beteckning för att rök från eldstad o. d. går ut genom skorstenspipan osv. (o. icke slår in i rummet); motsatt: ryka in. Husmodren försökte, om spiseln riktigt rök ut. Wetterbergh Penning. 614 (1847). Det ryker väl ut. Dalin (1855). Fabriker ryka ut kolsvarta moln. Nyblom Österut 113 (1908).
2) till 5 (särsk. till 5 c, om damm o. d.): sväva l. virvla l. flyga ut. Nicander Hesp. 107 (1835).
3) (numera i sht vard.) till 8, om (smärre) föremål som (i stor mängd) flyga l. fara genom luften: flyga l. fara l. virvla ut. Rudbeck Atl. 2: 664 (1689). NordT 1886, s. 549.
4) (numera bl. vard.) till 10, allmännare: kastas l. slungas l. fara l. flyga ut; äv. bildl. (jfr ryka, v.2 10 c). BtÅboH I. 2: 61 (1624). Kunskapen — det är ju bara något, som man lär sig utantill, ord, som ryka ut ur skallen som bosch, just när de skulle behövas. Koch Arb. 170 (1912); jfr 2.
5) (vard.) till 12 c: rusa l. störta ut; äv. oeg.: låta händerna hastigt fara ut (på ngt). Lejonet lik som rister sitt galler med blodiga ramar / Ryker han (dvs. den pianospelande klockaren) ut på klaviaturn och griper omkring sig. Strindberg Fagerv. 316 (1902). SvD(B) 1915, nr 90, s. 2. särsk. (enst.) bildl.: bryta ut (mot ngt), fara ut (se fara ut 3). Han .. rök ut mot vår bildning fotad på Hellas och Rom. Strindberg GötR 276 (1904).
Ssgr: A: (4) RYK-SVAMP. (†) röksvamp; jfr ryka, v.2 4 a. Haartman Sjukd. 64 (1765).
(2) -VARM. varm så att det ryker, rykande varm; jfr ryka, v.2 2 d. Trädans rykvarma gödselhög. Martinson Kvinn. 112 (1933). Rykvarm välling. Rosendahl Lojäg. 16 (1956).
(7 b) -VATTEN. vatten som av vind l. storm blåses upp i luften från vågor o. dyl. o. yr omkring. Lindström JTengbgÖ 105 (1923). Havet är hotande mörkt med vitt rykvatten. TurÅ 1951, s. 184.
(3) -ÄPPLE. [jfr holl. riekappel, ruikappel, fr. pomme de senteur, båda med bet.: desmanskula] (†) = desmans-knapp 1. L. Paulinus Gothus Pest. 75 b (1623).
B: (4 b, 5 c slutet) RYKNINGS-TID. tid då växt (särsk. råg) ryker. Hofsten Ärftl. 1: 295 (1927).
Avledn.: RYKARE, r. l. m. (vard.) till 7, 9: rykande storm. VFl. 1929, s. 35.
RYKIG, adj. (mindre br.) till 1: rykande; äv. (knappast br.) allmännare: rökig, full av rök. I den rykiga lågans ljus. Heidenstam Alienus 2: 31 (1892). En stor och rykig världsstad. Dens. i SvD(L) 1897, nr 283, s. 1. De svängde fläktorna öfver den sura och rykiga veden. Dens. Folkung. 2: 20 (1907). Dens. Svensk. 1: 157 (1908).

 

Spalt R 3297 band 23, 1960

Webbansvarig