Publicerad 1960   Lämna synpunkter
RUNG ruŋ4, interj. o. sbst. n.; ss. sbst. best. -et.
Etymologi
[jfr d. rung; ljudhärmande l. bildat till RUNGA, v.]
(tillf.) betecknande ett rungande ljud. (Folk kom körande) över Stora Kyrkobron: det sade ett kort rung. Larsson Hemmab. 30 (1916).

 

Spalt R 3036 band 23, 1960

Webbansvarig