Publicerad 1960   Lämna synpunkter
RUMTALIG, adj.
Ordformer
(-ig 1582 (: rumtaligheet)— 1749. -og 1596 (: rumtalogheet))
Etymologi
[jfr ä. d. romtalende, rumtalende; sannol. efter t. ruhmredig, skrytsam, till ruhm, skryt, beröm (jfr RÖM), med anslutning till RUM, adj. 7, 8]
(†) stortalig, skrytsam; frispråkig; pratsam, pratsjuk; mångordig. Demosthenes .. war mächta wältalande, men ther brede widh war han vthi alle Saker så eensint och rumtalig, at hela Grekeland baar för honom fahra. Schroderus HoffWäck. 306 (1616). Een stum Qwinna (är) itt Vnderwerck, ty the äro nästan alle rumtalighe. Dens. Albert. 2: 122 (1638). En stor, försagd, och rumtalig Prålare. Fernander Theatr. 91 (1695). Lind (1749).
Anm. Ordet rumtalig, som förekommer hos Schroderus Comenius 838 (1639) o. E 4 a (1642), har i senare, omarbetade utgåvor på motsvarande ställe utbytts mot rundtalig [jfr d. rundtalende], t. ex. E 4 a (1686: rnntaligh, tryckfel för runntaligh l. runtaligh), E 2 b (1688: rundtaligh).
Avledn.: RUMTALIGHET, r. l. f. (†) stortalighet, skrytsamhet; frispråkighet; pratsamhet, pratsjuka; mångordighet. PErici Musæus 5: 187 b (1582). Eghit roos och Thrasonisk rumtalogheet. Balck Musæus Y 1 b (1596). Hiärne Watt. 52 (1683).

 

Spalt R 2946 band 23, 1960

Webbansvarig