Publicerad 1959   Lämna synpunkter
RUKA rɯ3ka2, sbst.1, äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) RUGA rɯ3ga2, sbst.1, r. l. f., i bet. 6 f.; best. -an; pl. -or; äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) RUKE rɯ3ke2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(rug- 1769—1949. ruk- 1730 osv. -a 1730 osv. -e 1887 osv.)
Etymologi
[sv. dial. ruka, ruga; jfr nor. dial. ruka, liten hög l. klump, mängd, nyisl. hrúka, liten hög, äv. om ngt litet o. oansenligt, samt (det möjl. från nord. språk lånade) meng. rūke, hög; i avljudsförh. till RÖK, sädesskyl; i bet. 4 o. 6 (samt möjl. äv. 5) är ordet möjl. bildat till det nära besläktade verb som föreligger i fsv. ruka, sv. dial. ruka, sitta nedhukad l. framåtböjd o. d., varvid den urspr. bet. varit: plats där man sitter nedhukad resp.: kvinna som sitter nedhukad (jfr y. fsv. ruka, månglerska; se för övr. ELidén i MeijerbArk. 1: 71 ff. (1937)); med avs. på bet. 5 jfr dock liknande bet.-utveckling av KRUKA, sbst.2; formen ruga torde delvis motsvara isl. hrúga, hög (se RÅGE)]
1) (i sht i vissa trakter) (liten) hög i form av en (naturlig) upphöjning i marken l. en anhopning av sammanförda l. uppkastade o. d. föremål; särsk. dels: tuva, jordhög, dels: liten hög av ngt blött, tjockt ämne. (Sv.) Ruga, vel ruka, (lat.) cumulus, acervus. Ihre (1769). Jag sätter eld på hela rukan. Blanche Våln. 522 (1847; om en sedelhög); jfr 3. (Sv.) Ruka: (lat.) grumulus. Cavallin (1876). Dalin Synon. 135 (1925). särsk.
a) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) hög av (sädes)kärvar som lagts upp (på åkern) för att torka, rök. Hedström Ordstud. 2: 227 (1954; från Smål.).
b) liten hög av kreatursspillning, (ko)mocka; äv. bildl., om svår l. obehaglig situation. Lind (1749). Önskligt vore att jag kunde komma ur denna — rukan. GMArmfelt (c. 1809) i SvBL 3: 100. jfr HÄST-, KO-RUKA.
c) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) liten milliknande anordning för kolning av okolade rester från kolmila. Till följd af den sura veden, kunde ingen af resmilorna fullkomligt bottenkolas, utan måste qvarblifvande bränder afkolas i s. k. ”Rukar”. JernkA 1887, s. 328.
d) tova l. oredig massa o. d. (Algen simmar) i stora rukor .. ute i hafvet. Andersson Verldsoms. 1: 136 (1853). (Garnlänkarna hade) virvlats ihop till en enda stor ruga. Hasslöf SvVästkustf. 130 (1949).
2) (i vissa trakter i folkligt spr. samt bot.) (växt av) släktet Ajuga Lin., jordtoppa; i sht om (individ av) arten Ajuga pyramidalis Lin. (med pyramidform o. vanlig bl. a. på betesmarker), blåsuga, käringruka. Nyman HbBot. 279 (1858; om Ajuga pyramidalis Lin.). Neuman o. Ahlfvengren Fl. 176 (1901; om släktet Ajuga Lin.). jfr REV-RUKA.
3) (vard.) i utvidgad anv.: massa, mängd, skock; ofta i uttr. hela rukan l. en hel ruka, om samlad mängd av människor, ”hela högen” l. ”bunten” resp. en ”hel hög” osv.; jfr RYKA, sbst. Processionen och hela rukan kom till tulln. Blanche Tafl. 2: 104 (1845, 1856). Det ska’ komma en hel ruka med middagsbåten. Hedberg Ungdom 104 (1869). Där var ju Jonssons August och smedens Axel och Mattsons Per-Erik och hela den andra rukan, söner och mågar. Sparre Pikstav. 112 (1916).
4) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) koja, hydda. Ruka .., (dvs.) Torpare-koja. Ullenius Ro § 198 (1730). jfr Hof DialVg. 238 (1772).
5) (vard.) ss. nedsättande benämning på person; särsk. om liten l. minderårig l. mindervärdig person. Prytz CarlbergFörrNu 21 (1872). Är du så dum, ruka, att du inte begrep att jag drev med dig? Bergman Jag 100 (1923). Ankarcrona SerTillb. 17 (1926). särsk. (numera bl. i skildring av ä. förh.)
a) om kadett tillhörande den yngre kursen på Karlberg; äv. om officersaspirant. Melander KollSpens. 8 (1881; om förh. på Karlberg). Att tyrannisera och misshandla sina yngre kamrater, ”lifva rukor”, som det heter på fackspråk. Cederschiöld SvBesvär. 49 (1905). En yngrekursare (aspirant) kallas för ”ruka” och kadetten för ”pater”. SvD(B) 1944, nr 121, s. 10. Langenfelt OffJarg. 262 (1947; om officersaspirant).
b) om beväring; särsk. om studentbeväring. Landsm. XVIII. 8: 34 (1900; skolpojksuttryck från Sthm). Langenfelt OffJarg. 262 (1947; om studentbeväring). Anm. till 5 a. I denna bet. användes förr (starkt vard.) äv. ordet rukis. Landsm. XVIII. 8: 34 (1900; skolpojksuttryck från Sthm).
6) om månglerska; i ssgn TORG-RUKA.
Ssg (till 1 b): RUK-SLOTT. (tillf.) nedsättande, om illa upplagd torvkupa (som liknar l. påminner om en komocka). Martinson VägUt 141 (1936).

 

Spalt R 2782 band 22, 1959

Webbansvarig