Publicerad 1959   Lämna synpunkter
RUGGA rug3a2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[sv. dial. rugga, rogga (med slutet o-ljud); jfr nor. dial. o. isl. rugga, gunga, vagga, röra fram o. åter, meng. ruggen (eng. dial. rog); jfr äv. sv. dial. ruggla, vackla, runka, fd. ryglæ neder, störta ned l. omkull, nor. dial. o. isl. rugla, eng. dial. ruggle, roggle; möjl. besläktat med RUCKA, v.1 — Jfr RUGGA, sbst.3 o. v.5]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) = RUCKA, v.1 1. (Sv.) Runka, al. rugga .. (lat.) movere. Spegel 382 (1712). Thet sitter fast, thet låter ei rugga sig hit och thit. Lind (1749). Sedan ytan af muren är bräckt och ruggad, så är det svåraste af brecheringen förbi. Ståhlsverd 33 (1755). Om bottnen består af Sand, duger det ej at med klubban nedslå stolpen, utan måste man då rugga den så länge, til dess den efter behof är nedergången. VetAH 1774, s. 45. Man kan ”rugga” stenen, d. v. s. få den att runka. OrtnVärml. 9: 193 (1952). särsk. bildl., = RUCKA, v.1 1 b. Hans (dvs. Karl II:s av England) makt (synes) för ringa till att rugga Kromwäl ur det sätet, han sitter uti. Ekeblad Bref 1: 399 (1655). En Philosophe, han tror, att ingen ting kan rugga / Dess nöjes fasta borg. Kellgren (SVS) 6: 6 (1770).
2) refl.: skaka (på) sig. Lidman Regnspir. 30 (1958; om fågel).
3) med avs. på ur l. urvärk, = RUCKA, v.2; anträffat bl. i ssgn RUGGE-HJUL.
Ssgr: (3) RUGGE-HJUL. (†) = ruck-hjul. Lind 1: 1406 (1749). —
-STEN, se d. o.

 

Spalt R 2765 band 22, 1959

Webbansvarig