Publicerad 1959   Lämna synpunkter
ROTFÄSTA 3t~fäs2ta, v. -er, -fäste, -fäst, -fäst, äv. -ar, -ade, -at, -ad (se för övr. FÄSTA, v.); o. ROTFÄSTAS ~fäs2tas, v. dep. -es l. -s, -fästes, -fästs resp. -as, -ades, -ats. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(förr äv. -fest-. -a 1552 osv. -as, pass. o. dep. 1628 osv.)
Etymologi
[fsv. rotfästas, rotfäster, p. pf.; jfr d. rodfæste, nor. rotfeste, isl. rótfesta; av ROT, sbst.1, o. FÄSTA, v.]
I. tr.
1) (numera bl. tillf.) om ngts fästande (i eg. bet.) i l. vid ngt.
a) få (växt l. växtdel) att slå rötter l. att med rötterna växa fast vid ett substrat (i jorden), plantera (ngt). Dalin (1855).
b) med avs. på dött föremål: slå l. sätta ned l. fästa (ngt) i ett underlag, plantera (ngt) l. dyl. Ett standar, som han gaf sig mödan att med mycken omsorg rotfästa öfverst på muren. Topelius Vint. I. 1: 99 (1863, 1880).
2) (i vitter stil) bildl. Sahlstedt (1773).
a) (mera tillf.) med saksubj., med avs. på person, i uttr. rotfästa ngn vid jorden, binda l. fastlåsa ngn vid jorden l. dyl. Tegnér (WB) 3: 150 (1817).
b) med avs. på företeelse, särsk. tro l. uppfattning l. egenskap o. d.: få l. komma (ngt) att slå rot, ge (ngt) rotfäste (se d. o. 2 a β) l. göra (ngt) rotfast; fast förankra (ngt), befästa (ngt) o. d.; stundom: fastslå; numera företrädesvis med saksubj. (jfr α o. β). (Teologien) hade i hans själ rotfästat en öfvertygelse, som .. lyftade honom öfver vanliga begär och omsorger. CvRosenstein i 2SAH 9: 186 (1820). Det erbjudna botemedlet .. rotfäster det onda utan att afhjelpa det. Geijer I. 7: 261 (1829). Gustaf I rotfästade i Sveriges lagstiftning den grundsats, att (osv.). (Agardh o.) Ljungberg 4: 197 (1863). Att en grundlig folkundervisning vore det bästa medlet att rotfästa svenskt språk. SvFolket 5: 73 (1939). — särsk.
α) (numera föga br.) med avs. på maktställning, inflytande o. d.: befästa (ngt); företrädesvis med personsubj. Att H. K. M:t then tijdige försorg draga wille, huruledes Keysarens och dhe Påfweskes wälde här wid östersiön icke må rotfestas. Stiernman Riksd. 809 (1628); jfr III 2. Carlstedt Her. 1: 63 (1832). Att rotfästa sitt välde. Hildebrand Statsförf. 395 (1896).
β) (numera knappast br.) om person, i uttr. rotfästa ett beslut hos ngn, styrka ngn i en föresats l. dyl. Att hos kejsar Alexander rotfästa beslutet att intaga Paris. MinnSvNH 8: 13 (1856).
II. refl.
1) om utveckling av rötter l. ngts fästande (i eg. bet.) med rötter l. på annat sätt i l. vid ngt.
a) om växt l. växtdel: slå rot; växa sig fast vid sitt substrat (i jorden) med rötterna, rota sig. Sedan ett ungt trä är planterat, ock man vet säkert, at det rotfäst sig, .., så händer det ofta, at det sedan siuknar. Rosensten Skog. 35 (1737). HbTrädg. 1: 49 (1877).
b) (†) oeg., om djur: växa l. sätta sig fast vid sjöbottnen. Lundgren MålAnt. 3: 62 (1873).
2) (i vitter stil) bildl.
a) om person l. kollektiv av personer.
α) (mera tillf.) skaffa sig l. få rotfäste (se d. o. 2 a α), rota sig (se ROTA, v.1 II 2 a α). Til tess the (dvs. nybyggarna i de finska utmarkerna) finge vel rot fäste sigh. HFinlH 3: 161 (1552). Att det Tyska elementet rotfästat sig i Sleswig. UrKorrCronholm 87 (1862).
β) (†) i uttr. rotfästa sig i ngns ynnest o. d., befästa sin ställning ss. varande i ynnest hos ngn. PoetK 1819, 2: 209. Crusenstolpe CJ 1: 406 (1845).
b) om företeelse, särsk. åsikt l. uppfattning l. vana: rota sig (se ROTA, v.1 II 2 c). Nohrborg 263 (c. 1765). De uppvexande, hvilkas vanor icke rotfästat sig. KyrkohÅ 1925, s. 247 (1834). Avledningar på -aktig ha starkare rotfäst sig i vårt språk än de på -mässig. Cederschiöld Framtidssv. 108 (1917). — särsk. (†) om sjukdom l. smitta o. d.; jfr ROTA, v.1 II 2 c α. SPF 1814, s. 54. Då en kronisk sjukdom fått djupt rotfästa sig, kan den (osv.). Odenius 2Celsus 134 (1906).
III. (i vitter stil, numera bl. tillf.) dep.
1) om person; = II 2 a α. Denne skald har under en del år strävat att rotfästas i jorden. NordT 1928, s. 374.
2) om företeelse; = II 2 b. I Sveriges jord (kunde) .. den .. ständiga krigsmakten .. ej rätt rotfästas. Geijer I. 6: 82 (1839). Långsamt, men säkert rotfästes islam i Persien. NF 12: 1095 (1888). Lindström Österhus 145 (1952).
IV. i p. pf.
1) om växt l. växtdel.
a) som slagit rot l. med rötterna vuxit fast vid sitt substrat, som har rotfäste. Djupt rotfästade växter. Olsson Herdam. 2: 17 (i handl. fr. 1828). Wulff Petrarcab. 556 (1907).
b) bot. om växt: som har rötter avsedda att därmed fästa växten vid sitt substrat (i jorden); motsatt: rotlös. Almquist UpplVeg. 70 (1929).
c) (†) om blomstängel: som är fäst direkt vid l. utgår direkt från roten. Möller PrincBot. 29 (1755).
2) (mera tillf.) om levande varelse l. föremål: fäst i l. vid ngt på ett sätt som liknar en växts fäste i marken.
a) om tand: fäst med rötter (se ROT, sbst.1 4 a α) i käken. (Rovdjurens tänder) äro starka, djupt rotfästade (osv.). Holmström Ström NatHLb. 1: 39 (1851).
b) om klippa: stadigt fäst i marken. Tegnér (WB) 5: 81 (1825).
c) om skaldjur: som med en fästyta är fäst vid sitt underlag. Retzius Djurr. 213 (1772). Marklin Illiger 319 (1818).
3) (i vitter stil) i bildl. anv. av 1: som har (fått) rotfäste (se d. o. 2 a), rotfast (se d. o. 3), rotad (se ROTA, v.1 V 2).
a) om person.
α) om person i förh. till en ort l. miljö o. d.; jfr ROTA, v.1 V 2 a α. JärtaBrefv. 1: 59 (1826). Nordmännen blevo alltmera rotfästa i norra Frankrike. Nilsson SjöfSkeppsb. 58 (1922).
β) om person i förh. till en åskådning l. egenskap o. d.; jfr ROTA, v.1 V 2 a β. Drottning Catharina Jagellonica var rotfästad i sina fäders tro. Afzelius Sag. 7: 255 (1853). Rydberg Brev 2: 33 (1864).
γ) (†) i uttr. rotfäst i ära, vilkens ära är grundmurad l. dyl. Dalin Arg. 1: 52 (1733, 1754).
b) om företeelse, särsk. tillstånd l. egenskap o. d.; jfr ROTA, v.1 V 2 b. Messenius Christm. 208 (c. 1616). Ståndsolikheten är .. alltför djupt rotfästad i folklynne och folklif, för att en total omsmältning är tänkbar. SKN 1844, s. 153. En rotfäst öfvertygelse. PT 1909, nr 145 A, s. 3. Direktör Rosells popularitet var rotfäst inom alla folklager. Moberg Rosell 51 (1932).
4) (†) bildl., i uttr. rotfäst på ngt, som har sina rötter i ngt l. är fast grundad l. baserad på ngt l. dyl. Den .. på högre och sann kunskap rotfästade dygden. Dalsjö Platon 2: 554 (1872).
V. ss. vbalsbst. -ande o. -ning, handlingen att slå rot resp. att få ngt att slå rot, förhållandet att ngt l. ngn slår rot l. (med sina rötter) växer fast vid l. i ngt l. får rotfäste resp. att ngn l. ngt ger ngt rotfäste o. d. Björkegren 2266 (1786). — särsk.
1) (i sht i fackspr.) motsv. II 1 a. Hvarje planta (gödes) 3 gånger med Guano, nemligen vid rotfästningen, vid blomningen och vid fröningen. EconA 1808, maj s. 106.
2) (i vitter stil, mera tillf.) bildl., motsv. I 2, II 2, III.
a) motsv. I 2 a, II 2 a, III 1. Den besuttne nordbons rotfästning vid torfvan. Levertin Diktare 274 (1898). Söderhjelm Prof. 277 (1913).
b) motsv. I 2 b, II 2 b, III 2. Rudin 1Evigh. 1: 11 (1869, 1878). Olika slöjdgrenars rotfästande och vidare utveckling. SlöjdkomBet. 1907—08, s. 231.
Avledn.: ROTFÄSTHET, r. l. f. särsk. (i vitter stil, mera tillf.) till IV 3: egenskapen l. förhållandet att vara rotfäst, rotfasthet (se d. o. 2). Böök i 3SAH LIV. 2: 224 (1943).

 

Spalt R 2665 band 22, 1959

Webbansvarig